Julstress

Här stressas det av bara attan. Jag måste börja tidigare nästa år! Jag försöker komma över faktumet att mamma och hennes man ställt in sin resa hit i jul pga sjukdom. Plötsligt blev det uppförsbacke. Plötsligt svalnade alla de där varma känslorna som hade kunnat samlats ihop till någon form av julstämning. Plötsligt grusades hoppet om julefrid. What the heck... Vi gör det för barnen, eller hur?

Välbefinnande

E sov fem timmar i natt. Jag firar med Lapsang och Dumlekolor.

Vintersex

Seals nya Soul 2 ar den perfekta skivan for utmattade smabarnsforaldrar som snabbt vill skapa lite romantisk stamning innan nagon hinner somna efter det forsta glas vinet. Den ar underbart mjuk och melodisk, som upplagd for sex i vintermorkret.

Annars gillar jag Seal och Heidi. Av den enda anledningen att de ar ett mixat par. Aven om vi lever i en liberal och tolerant varld kanner jag ingen som ar tillsammans med en svart man. Ar inte det lite konstigt? Jag skulle behova nagon att utbyta Africa goes Scandi-tankar med. Det kan ju inte ens Heidi hjalpa mig med!

Hur som helst, ladda hem albumet. To die for.

Dukanspenat

Forlat avsaknad av det svenska alfabetet men jag glomde iPaden i London.

Det har ar lojligt enkelt, men ett utsokt tillbehor till fisk eller kyckling, om man gillar spenat alltsa. Lagg farsk spenat i en djup stekpanna, ta rikligt eftersom spenaten reduceras sa mycket vid upphettning. Pressa en halv citron over spenaten och salta latt. Varm upp och vand bladen ibland, tills spenaten mjuknat. Det tar bara nagra minuter. Servera rykande hett, det liksom helar en kall vinterdag.

Det lackar mot jul

Jag provar lite Walt Disney, eller snarare Mimmi Pigg-tema med vita prickar och stora rosetter.

Prinsessvarning

What, simskola??!! Lilla A ar inte imponerad, nej hon ligger bara och flyter i 45 minuter och kastar pa sin hojd arga blickar pa de andra barnen om de rakar skvatta lite vatten. Eller ta ett simtag.

Prinsessvarning? Jag ar radd for det. Nasta termin blir det boot camp.

Utflykt

Jag tar barnen till London i eftermiddag för att fira svärmors 70-årsdag. Det ska bli skönt att komma ut i världen lite, men jag är ingen annan än Tjuren Ferdinand när jag ammar. Jag trivs bättre här... Bara tanken på att förflytta sömnbristen till en miljö som inte är min gör mig smärre panikslagen. Byta blöja i loungen på Eurostar när alla andra sippar champagne och utbyter kloka tankar om finanskrisen... Inte lika jobbigt. Jag har sex år på nacken. Jag har vant mig.

Engelsmannen skickade just ett sms: glöm inte bebisen.

Jämställdhet

När jag kommer försent med lilla A till maternellens upprop på morgonen får jag arga, genomborrande blickar från lärarna. När engelsmannen kommer försent är det lite charmigt.

Vardagsysslor

V är nu sex år och går i trean i det internationella skolsystemet. Som svensk är jag djupt imponerad av läroplanen och tron på en sexårings förmåga att lära. V har matteläxa varje måndag, än så länge bara addition och subtraktion men det tar en rejäl timme att göra. På onsdagar kommer han hem med tio ord som han ska skriva meningar och lära sig stava till. Varje måndag har de rättstavningstest och vi (V och jag) tolererar ingenting annat än alla rätt. V ska dessutom läsa två böcker i veckan (läseböcker anpassade till hans nivå, ca tre meningar på varje sida, 25 sidor) först läser han för läraren i skolan som ger ett omdöme för varje bok, sedan hemma där vi kompletterar med ett omdöme. En gång i veckan lånar de böcker på skolbiblioteket som vi läser här hemma tillsammans. V ifrågasätter aldrig sin läxläsning, det är en naturlig del av vardagen och jag hoppas det så förblir!

Förra året var det däremot lite tuffare. Det var ett stort steg för den femåriga V att gå från en slapp och lekvänlig lokal maternelle till en skolstruktur med lektioner och en del krav. V ville verkligen bara leka då och förstod inte vitsen med att sitta still och lyssna och lära. Jag vet inte om det är rätt eller fel, men han har verkligen växt in i rollen som elev och nu kan han kosta på att både vara energisk och tillfreds, liten och stor, busig och duktig. Allt i en enda salig blandning. Det gäller att hänga med!

Too proud to beg?

Not anymore! Jag ber om er hjälp!!!!!!!

I ungefär (exakt) två veckor, vaknar lilla E varannan timme och vill äta. Pga hennes enorma aptit har jag hur mycket mjölk som helst, jag tror verkligen inte att hon behöver ersättning. Vad ska jag ta mig till? Varje gång hon ammar ser jag till att hon äter så mycket som möjligt, när jag lägger ned henne igen sover hon tungt och jag tror alltid att hon kommer att klara minst tre timmar, men två timmar senare är hon vaken och vill äta igen. När morgonen kommer klarar hon sig utan mjölk upp till fyra till fem timmar.

Hon närmar sig tre månader... Ska de inte sova bättre då?

Zzzzz zzzzz.

Brussels finest

My finest

Guilty as charged

Här är tjejen som är uppe på nätterna och ändå lyckas se pigg och fräsch ut på dagarna. Mamman lyckas inte lika bra. Kan vara åldersskillnaden. Si så där 38 år. Give or take.

Isbjörnshonan och jag

Med engelsmannen i San Francisco, en snuvig tioveckors och två superenergiska barn, slappar jag framför TV:n när alla äntligen har somnat. Jag är trött, ensam och ledsen men jag vill inte gråta. Det är liksom inte värt det, för egentligen är jag lycklig. Jag är bara så sliten.

BBC visar sitt hyllade Frozen Planet och plötsligt befinner sig kameran och tittarna i ett ide tillsammans med en isbjörnshona som just fött sina fem ungar. Honan är utmattad, hon ligger på sidan och sover, men det hindrar inte hennes blinda, kala små bebisisbjörnar att tulta runt på henne tills de nöjt börjar dia. Kameran zoomar in de där oskyldiga och utsatta nyfödda, hur de njuter av sin mammas närhet, hur allt de vet är att bli mätta och växa sig starka.

Då kommer tårarna. Trots att jag lovat mig själv att inte gråta blir jag totalt ödmjuk inför livets under där i TV-soffan. Jag känner plötsligt fullkomlig sympati... och visst avund, för den där vackra, starka isbjörnshonan som tryggt låter sig somna, som litar på att hennes ungar följer sin egen instinkt, att de till slut hittar rätt. Jag gråter länge den kvällen och det känns riktigt, riktigt bra.

It's official!

Beviset... Vi har bott i Bryssel för länge. Nu köper vi vita ytterkläder till treåringar. Style over function.

"Vill ni ha ketchup på korven?"
"Nej tack."

Danskor och Dukan

Igår var min favoritdanska Rikke på besök och jag bjöd på italienska delikatesser och en gudomlig brownie till efterrätt. Idag måste jag reducera kaloriintaget och helsteker kyckling i ugn och serverar supersmal coleslaw till: riv vitkål, morot och gul lök. Gör en dressing på kesella, Dijonsenap och citronsaft. Blanda ned i råkosten, salta, peppra och strö över hackad persilja. Voila!

Dr Dukan är på BBC Breakfast idag. Hoppas doktorn inspirerar för jag är oerhört hungrig just nu. Lilla E är fortfarande förkyld och mycket missnöjd på natten. Är det inte en omöjlighet, det där att försöka vara disciplinerad och äta smalt när man inte får sova? Jag suktar energi. Hela dagarna.

Undrar om det finns några brownies kvar?!

Vardag som vanligt

"Barnen, tvätta händerna nu när ni kletat i skolan en hel dag."
" Jaaaaaaa, vi skaaaaa!!!" ( vi ska bara spela Wii, spela DS, spela PS, kolla på TV, ta en pall och balansera på en stol och se om det finns något onyttigt i godislådan, rita en teckning, bajsa, bråka, hoppa i soffan och göra hinderbana först)

Så det hostas och snoras på lilla E som nu fått sin andra i raden av höstförkylningar. Det värker i mitt mammahjärta när hon nyser så det stänker, grymtar och gnäller och helst bara vill amma. Jag trycker upp ännu en bebisnässpray-spray i de små näsborrarna och lilla E tittar på mig som vore jag ett monster!! Jag ignorerar min öron-näsa-hals-defekt som blir värre för varje timme, ignorerar V:s hostattacker och A:s alla andra förkylningstecken. En dag till, barnen. Sedan är det helg. Och då ska vi.... Ja vaddå?! Kurera oss till nästa vecka, antagligen. För då kommer vi att vara en bakteriefri, frisk och kry familj med vita leenden, rosor på kinder och solsken i blick. Eller... Kanske inte! Men vi gör så gott vi kan.

Zadig&Voltaire for everyone!!

Och när jag trodde att jag spenderat alla mina pengar... Zadig&Voltaire gör barnkläder! Fler bilder kommer när lilla E växt i sitt favoritplagg.

Dålig ursäkt

1. Vi glömde att köpa diskmedel. Kan du springa ned till affären i eftermiddag?
2. Jag tror bilkudden ligger i källaren. Du vet där allra längst in bakom de otympliga kartongerna. Kan du leta fram den?
3. Kan du ringa belgiska Skatteverket idag och lösa de där deklarationsproblemen?

"Men, jag är ju nyförlöst!"

Undrar hur länge jag kan använda det argumentet. Ett tag till. Surely.

Autumn is

Candles, cashmere and cabernet sauvignon.

Fotbollsmatch i höstsol

Jag älskar lördagar, de är så där lagom hektiska med simskola på förmiddagen och fotbollsträning på eftermiddagen. Ja...inte för mig alltså. November är mild. Busnel håller än, som ni ser. Och jag gillar Batman-outfiten där i bakgrunden. Undrar hur länge pojken fick förhandla för att visa sig offentligt med den.

Nytt rekord

Sex timmar i sträck. Lilla E sov mellan 23.30-06.00. Jag vaknade förstås efter fyra timmar och undrade om allt stod rätt till, men ändå! Vilket uppsving! Ironiskt däremot, att så många bekanta kommenterar hur trött jag ser ut. "How are you? You look so tired!" Nämen, så kan man väl inte bemöta en entusiastisk trebarnsmamma med raggardusch som i smyg går barfota i UGG:sen och har pyjamas på sig under ponchon när hon lämnar barnen på skolan? Jag som ser så pigg och fräsch ut i novembermörkret. Pah!

Embarassing moment II

Idag när jag gick förbi ett bygge var det två musikaliska målare som stannade upp och sjöng Comment ca va, comme si comme si comme si comme ca... Little did they know, att i mitt hemland är det bara Kikki Danielsson som sjunger den sången.

Embarassing moment I

Vet ni vem som var på BBC Breakfast i morse? Jennifer Grey. Från Dirty Dancing. Det var som att återse en gammal barndomsvän, jag lovar! Och vet ni vad jag gjorde sen? Jag letade upp She's like the wind på Youtube. Jag är en sådan tonårsprodukt av 1980-talet.

Nytt rekord! Och en grattishälsning

Jo då, det går framåt på sovfronten. I natt behövde jag bara amma två gånger, kl 02.00 och 05.00! Det känns som jag varit på vilohem i Schweiz i två veckor. Aaaaahh, härliga novembermorgon. Vilohem förresten, finns det sådana nu för tiden eller är hela industrin omvandlad till spa:n?

Idag fyller en mycket god vän 40. Han är gift med min älskade kusin. De bor på Hawaii just nu och ibland bara längtar och längtar jag efter dem, så hjärtat nästan brister. De träffades på min 30-årsfest. De gick liksom aldrig hem den natten, de bara satt där och drömde om en första date, och en andra och en tredje. Nu är de gifta och har två barn.

Han fick mig faktiskt att börja hoppas på att det gick att ha ett trevligt umgänge i Stockholm, att det fanns andra, riktiga människor än alla de där som renoverar kök och spikar trall dagarna i ända. De som kliver in i ditt hem med en trendradar och dömer ut dig för ditt IKEA-bord och avsaknad av elefantkuddar. De som sitter hemma och kalkylerar vad alla andra tjänar, som inte kan erkänna att de tar hjälp av en städerska och som dissar matkassetjänsten eftersom de är bättre än Martha Stewart. De som läste i tidningen att många barn betyder hög status och tvingar sin man till sex varje gång det är ägglossning (men bara då!). De som påstår att Stockholm inte är segregerat för att de direkt efter försäljningen av innerstadslägenheten flyttade ut till välbeställda förorten och om deras barn mot förmodan ser en svart man, på allvar tror att det är en apa. De som, också på fullt allvar inkluderar Stockholm i världsmetropoler som Tokyo och New York.

Hans pappa är från San Fransisco och hans mamma är svensk. Han är uppvuxen på Hawaii men trots felfri svenska är han i total avsaknad av alla svenska sociala koder. Han ser på världen med ett öppet sinne och är helt fördomsfri. Han introducerade mig till en rad intressanta människor under de tre år som jag flyttade hem till Sverige och levde på långdistans från engelsmannen. Han fick mig att stå ut. Och idag saknar jag dem som sjutton. Grattis på födelsedagen.

Det var bara det.

Stockholm state of mind

Stockholmslängtan... Jag har låtit det gå alldeles för lång tid. Jag vill bo på Diplomat, ta en drink på Riche, flanera (finns det någon som flanerar nu för tiden?) på NK, gå på bio på Zita, plocka ihop en hel påse Karamellkungen, kolla in tjejerna på Schuterman, köpa svensk litteratur på Pocketshop, gå på Dramaten med mamma, köpa boots (så mycket billigare och bättre i Sthlm än någon annanstans), äta lunch på, ta en drink på, äta middag på... Jag vet inte var man går eftersom det var så längesedan jag blev uppdaterad. Kan någon fylla i?

Kan alla ni som bor i Stockholm göra allt detta åt mig? Tack!!

Jag saknar mig

Man tror man ska klara det
Som genom nåt sorts mirakel
Ha, vi skulle ju aldrig bli
Nåt kärnfamiljspektakel


Tänk. Och tänk igen. Jag har tre barn. Ibland är allt som är kvar av mig en enda malande maskin av nej, inte så, ingen glass, inget godis, borsta tänderna, gör läxorna, sätt på er pyjamas, säg bonjour, säg tack, säg please, lär dig simma, spela fotboll, gör si och gör så och våga bara inte gnälla.

Men någon gång ibland, när jag har energin, vågar jag stanna upp och plocka fram delar av den där personen jag en gång var. Hon är inte hel längre, för tiden har haft sin gång, men delarna finns, de behöver bara vårdas, smörjas och prövas ibland. Jag gör det för mig, men framförallt vill jag göra det för mina barn, för de är värda att förstå att deras mamma också har passion, lycka, sorg och saker, ting och musik som gör saker med henne som vardagens bestyr inte gör.

Ett mycket enkelt knep är att plocka fram mina gamla kärlekar, Mauro och Stakka, Carola och Stoneroses. Sedan sjunger jag med mina barn, dansar och fäktar. Barnen förvånas och förundras, men de älskar den där mamman som de så sällan får se. Och jag pratar med dem, om nätterna på Ljusterö, om nyåren i London, om skolåren och vännerna (den barntillåtna versionen, bör tilläggas) och de lyssnar nyfiket, dansar omkring och härmar mina ansiktsuttryck, långt ifrån vardagens djupa veck i pannan. Musiken skapar friska fläktar genom ekorrhjulet och jag ställer mig samma fråga som efter sex nu för tiden: varför gör vi inte det här oftare?!

Som en hök

Nej, jag är ledsen, jag kan inte sova när bebisen sover. Jag diskar och städar och fejar och putsar och duschar och äter och tittar på SVTPlay och suckar över min garderob när bebisen sover. Sedan någon gång på eftermiddagen, ungefär när de andra barnen kommer hem, då slår tröttheten ned. Som en hök. Tröttheten svider och gör ont och är smärtsamt närvarande, och jag nespressar och skummar mjölk och klarar av en kväll till.

Syskonkärlek!

Överskott

Jag vågar inte ställa mig på vågen. Inte än. Jag gick upp vackra 18 kg den här gången och jag vill verkligen inte veta. Jag har emellertid bestämt mig för att bita i det sura äpplet om två veckor. Nu äter jag mat. Jag försöker ta bort all skräpmat och en och annan kolhydrat, men jag ammar. Jag är hungrigast i familjen. Alltså tillåter jag mig mat. Sedan blir det Dukan igen, men nu försöker jag låta det sunda förnuftet råda. Det sunda förnuftet och ilskan över att fortfarande behöva bära mammajeansen. Ggggrrrrhhhh. Men hon är fin, vår lilla bebbe. Och värd vartenda gram.

Pigg, fräsch och smal

Efter två veckors smekmånad kom till slut vardagen. Och det är ok, fast det är tufft. Nyckeln till framgång är förstås planering och hjälp. Jag har fått royal treatment, först på bb på Edith Cavell här i Uccle där de behandlar mammor som drottningar i dagarna fem, sedan hemma med svärmors ovärderliga sysslor så som matlagning och barnhämtning. Jag tänkte en morgon att så här måste det kännas att vara Victoria Beckham.

Nu har verkligheten anlänt och den är inte snygg. Den stirrade mig i ansiktet i spegeln i morse och jag visste att inget smink i världen kunde dölja att jag numera sover i 20-minuters intervall mellan 04.00-07.00. Resten av natten ammar jag. Eller byter blöjor. Eller tröstar sex- eller treåringar.

Jag möter lärare och föräldrar på morgonens school run med ett brett leende. Jag tänker att om jag ler riktigt mycket syns det inte att jag skakar av trötthet. Jag känner den sociala pressen. Att jag minsann också ska vara den där nyförlösta mamman som ser så pigg och fräsch och smal ut. Engelsmannen säger, när jag anförtror mig honom med mitt paranoida tankesätt, att pressen ligger hos mig. Jag låter heller ingen veta att jag grät floder igår, för att det var bilfri dag i Bryssel, och att jag lovat barnen en lång cykeltur men att den aldrig blev av. Att jag är så trött på att bara vara den där trötta mamman som ingenting orkar. Att jag är otillräcklig och låter mina barn lida av mina tillkortakommanden.

Det är den osnygga verkligheten och jag befinner mig mitt i den. Ha en härlig måndag!

Grädden på moset

Och när man föder tredje barnet, då får man en sådan här liten goding i present! En skötväska, helt enkelt.

Hon har kommit!

Det var visserligen en vecka sedan, men det visade sig bara finnas en väg ut och den kom hon, för exakt en vecka sedan idag. Det sägs att mammarollen kommer naturligt. Det har jag aldrig trott på. Mammarollen växer fram, precis som fostret. Jag formas redan under graviditeten, lär mig acceptera krämporna, att kroppen har ett eget liv och ibland även tankarna. Sedan kommer förlossningen, födelseögonblicket då jag börjar samarbeta och hitta en gemensam takt med den lilla. Sedan styrkeprovet, den djävulska amningsprocessen. De första skräckfyllda, likväl underbara dygnen, när den främmande krabaten frenetiskt äter energin ur mig, de där dagarna, men främst nätterna innan mjölken kommer och jag undrar vad jag givit mig in på. Sedan kommer mjölken och den flödar lika okontrollerat som min tillvaro och nu vill jag att hon ska äta hela tiden.

Men är det inte ironiskt, när kroppen är som mest sargad, när jag kämpat fysiskt och psykiskt i mitt anletes svett, och allt jag behöver är att lägga mig mellan mjuka lakan och sova ett dygn, då finns det någon där som behöver mig mer än jag behöver mitt välmående. Och kärleken tar över, den där lilla bebisen som egentligen inte ser ut som någon bebis utan en alien, vänder mitt hjärta ut och in och ordet babylycka blir ett sant, ett riktigt ord. Och hon blir, hon är, mitt välmående.

Mammarollen består av många byggstenar som tar tid att stapla, att forma, att anpassa. Det är work in progress hela tiden. Jag gör det så annorlunda den tredje gången. Jag återkommer snart med varför och hur. Nu vill jag bara att hela världen ska veta att HON ÄR HÄR NU!!!!

När kommer den egentligen?

Inte tillstymmelse till förvärk, inte minsta tecken på vattenavgång eller andra förlossningsymptom. Men alla frågar: när kommer den där bebisen egentligen? Som om jag hade svaret. Jag väntar. Det är som att segla när vinden avtar. Man bara sitter där mitt i stiltjen och kan inte göra så mycket annat. Jag undrar om bebisen ångrat sig. Om den efter nio månader vill göra något annat istället. Som när man investerar tid i att lära upp en assistent allt det där som man kan göra själv men som med tiden blir mer effektivt om någon annan gör det. Och assistenten efter ett tag slutar. Bara sådär. I bebisens fall finns det väl inga andra mer attraktiva erbjudanden. Det finns ju bara en väg, och den är ut. Jag är i alla fall redo. Alltid något.

Läste på nätet

"Eventuellt kan du behöva smärtlindring under förlossningen."

No shit.

Inte riktigt i linje...

Fact. Sam Tyler is a cockheaded gitshit, a twatwanker, a coward and a gay. On top of it all, he is so rank, like, a total minger.

Jag ville ju läsa Dawn French A Tiny Bit Marvellous för att den bl a var "a brilliant observed, very funny novel of family life". Tills jag insåg att familjen består av två hopplösa tonåringar, och att jag i framtiden kommer att behöva bemästra tre tonåringar samtidigt, och att jag nu har svårt att hantera en treårings irrationella uppförande, och att jag förstår efter bara några sidor in i boken att barns irrationella beteende kanske avtar, men kommer igen med full sving om några år... Så jag lägger ned läsningen för tillfället för att jag tycker att jag har nog som det är. Istället sträckläser jag En Dag av David Nicholls och tycker att brustna hjärtan, knark och livsval är lite mer lättsmält. Att rekommendera, innan filmen kommer ut med allas vår Anne Hathaway.

Much ado about nothing

Barnen på en veckas Londonäventyr, mamma på väg tillbaka till Stockholm, engelsmannen i en taxi till Heathrow, sedan L.A, jag står i badrummet i Bryssel och plötsligt sipprar en klar vätska nedför mina ben. Inte som förra gången då det kändes som en vattenballong spräcktes. Bara ett odefinierbart, förvirrande sipper. Jag står där, mitt i vitkaklet i flera minuter. Jag vill inte ringa min doktor, vill inte oroa varken mamma eller engelsman i onödan, vill definitivt inte gå upp till sjukhuset. Jag avskyr much ado about nothing och det är trots allt tredje gången jag gör det här. Borde veta. Jag tar mamma på lunch istället, tänker att om det fortsätter sippra, då går jag upp till BB för en fostervattensanalys. Medan mamma dricker sin iskalla Chablis i solskenet försöker jag koncentrera mig på mina grillade grönsaker, men allt jag kan tänka på är hur engelsmannen boardar till Kalifornien medan mina värkar drar igång. Jag ringer sjukhuset och förklarar situationen, de ber mig komma förbi för säkerhets skull. Mamma tar mig i handen.

Falskt alarm. Jag ber alla sköterskor om ursäkt tio gånger för att jag tog upp deras dyrbara tid. De ler snällt och säger att vi ses snart igen. Den erfarna tvåbarnsmamman vinkar av sin egen mamma och fäller en tår. Det känns lite ensamt, lite läskigt och mycket, mycket spännande.

Vargtimmen ToR

Fredag natt och engelsmannen försöker ljudlöst lägga sig bredvid mig i största dubbelsängen efter en rad conference calls med andra sidan Atlanten. Det dröjer två minuter, sedan är Blackberryn igång. Knäpp, knäpp, knäpp. Följdfrågor. Jag försöker ligga kvar i sömnen, försöker ignorera halsbrännan, stickningarna i höften och orosmolnen som plötsligt hopar sig över sängkammaren. Knäpp, knäpp, knäpp. Jag ber honom stänga av, koppla ned, logga ut eller vad fan det nu är som krävs för att tysta amerikanerna. Han gör som jag säger men jag har redan anlänt till hamnen dit alla stackare vistas i vargtimmen. Långt där bak i hjärnan är det något som säger mig att båten tillbaka till sömnen inte avgår förrän vid 06-tiden. Det är bara att ställa sig i klungan av zombies eller planlöst vandra omkring bland bråtet tills man välsignas igen, av det där tillståndet som gör en någorlunda acceptabel dagtid.

Det sparkas betryggande i magen. Alltid något. Jag är i alla fall inte ensam, även om tystnaden, mörkret och stillheten gör allt för att jag ska känna mig så.

Kortfattad analys av läget i London

Om jag skulle loota en londonbutik skulle jag inte välja Debenhams. Där kan man ju lika gärna köpa grejerna! 3 för priset av 2. Ständigt!

Nytt

H&M på Selfridge's? Ja, varför inte.

I smeten

Förra veckan var det optimistjollar och sillunch. Den här veckan är det luxemburgregistrerade Cayennes och clubsandwich. Jag gillar båda, men i det sengravida tillståndet svävar man ändock ovanför alla samhällets skeenden och orkar knappt reflektera över olikheterna. Lika bra det.

Jag vinkar av engelsmannen som ska till San Fransisco. Vi ska inte träffas på en vecka och han verkar munter och lite lättad. Själv kan jag inte ens framkalla en bild av mig själv, om det var jag, som skulle sitta i en bekväm flygplansfåtölj och bli serverad champagne i 12 timmar. Jag vet att det är jobb, att det är krav, att det kan bli svettigt. Men ändå... Privilegiet att få träda in i en annan värld, en värld där brödsmulor tar hand om sig själva, där en natts ostörd sömn är möjlig och där vuxna människor är i majoritet. Där man ringer hem för att höra hur bra barnen haft det och hur mycket de åt till middag. Båda befinner vi oss mitt i smeten, det är bara olika smetar just nu. Själv svävar jag emellertid lite ovanför. Lika bra det.

Reminder

"Mamma, mamma, gunga mig!!"
"Mamma, hjääääälp, jag har fastnat med benet!"
"Maaaaaaama!!!!"

Jag sitter på en bänk i lekparken och försöker parera de envisa förvärkarna. Att göra något annat av fysisk karaktär känns högst omöjligt, allt jag vill är att sitta still och dämpa krampen med tankens makt. Men ja visst ja. Jag har två rastlösa barn som har sommarlov och så mycket spring i benen att det räcker till ett helt sprinterteam.

"Varför fick jag inte barn när jag var tjugo?" Frågan kommer lika överraskande som förvärken. Jag vet ju svaret. Jag kunde knappt koka ägg när jag var tjugo. Jag kunde däremot stå i kön till Laroy i flera timmar mitt i vintern och verkligen tro att vakterna skulle släppa in mig. Jag inbillade mig också att jag skulle bli upptäckt av en talangscout på gatan och tjäna de där miljonerna jag drömde om, utan minsta ansträngning. Vilken talang jag besatt var av mindre betydelse. Jag föll för idioter och tyckte ett vågigt mörkt page var så mycket viktigare än ett gott hjärta. Så det var därför jag, lyckligtvis inte, fick barn vid tjugo. Men jag skulle behöva lite av den där tjugoåringens energi och framtidstro.

"Maaaaaaaaaaaaaama!!"
Föräldrarparet på bänken bredvid tittar irriterat åt mitt håll. Jag vet vad de tänker. "Varför skaffar hon sig alla dessa ungar om hon inte orkar ta hand om dem?"

Jag reser mig sakta och vankar iväg till de där två underbara barnen. De där barnen. Med energi och med framtidstro.

Sverigereflektion

Är ROT-avdraget en politisk åtgärd för att skapa fler arbetstillfällen, eller är det enkom en ice breaker för medelklassens medelåldersmän på födelsedagsbjudningar? Något att prata om innan bag in box-vinet kickar in?

Vi gör det tillsammans

Är det bara jag som är gravid och håller mig till Loka Citron eller är det så att det dricks väldigt mycket i Sverige i semestertider? Jag tycker det är provocerande och lite vulgärt, emellertid ligger det en tillfredsställelse i att se engelsmannen omgiven av min släkt, staka sig fram på svenska och artigt tacka ja till ännu ett glas av den värsta sortens bag in box. En gång i tiden var våra kulturskillnader ett problem och en fara för oss. Nu kan vi skratta åt det, och hitta styrkan i varandras brokiga bakgrunder. Vi vågar tro på att vi ger våra barn det bästa av två (eller tre eller fyra?) världar, att de får lägga pusslet och välja precis de bitar de vill. De utmejslade skärgårdsvyerna är det vackraste jag kan skänka dem sommartid.

Engelsmannen kryper ned vid min sida tre timmar efter att jag somnat. Han säger att jag luktar så gott och jag säger att det är vinden, det är havet och det är skogen. Han tänder en bländande lampa mitt i natten och jagar mordiskt myggorna. Jag vänder mig om och tänker på vår tillrättalagda våning i Bryssel, inser den ultimata lyxen av att ha tillgång till flera världar samtidigt. Nu är vi här, imorgon där. Var vi än befinner oss består vår kärlek. Så var det inte alltid. Men nu. Ja nu.

Överdos D-vitamin

Julaftonslyckliga åkte barnen med kusinerna till Gröna Lund idag. Lika julaftonslycklig intog jag klipphällen med en färsk kanelbulle och en kall iste från Dalarö Bageri. När man bor i en stad med 300 regndagar per år (typ) kan man inte låta bli att älska känslan av att ha fått lite för mycket sol, vind och vatten i ansiktet. Det stramar och hettar, och i september är det bara rynkor kvar, men just nu njuter jag av överdosen D-vitamin. Svensk sommar när den är som bäst, om så bara för en dag.

Plötsligt händer det

Plötsligt händer det. À sover spontan middag och mamma tar med V till affären. Jag står lätt panikslagen i köket och kalkylerar 30, kanske t.o.m. 40 minuter egen tid i en skärgårdsstuga i juli månad. Vad ska jag ta mig till? Är det nu jag ska sätta mig ned och läsa Elle och Mama som jag med goda intentioner köpte med mig när vi landat på Bromma flygfält, eller ska jag läsa den där orörda pocketboken som såldes om tre för priset av två på Waterstone i Wimbledon i början på barnens sommarlov. Ska jag slötitta på svensk TV eller småäta ur mammas skafferi? Ska jag ta fram solstolen (tänk om jag inte hittar dynan?) eller ska jag sätta mig vid trädgårdsbordet (vått sedan regnskuren)? Ska jag kanske ringa engelsmannen som sitter på jobbet, vi har ju faktiskt inte pratat sedan igår? Om jag är riktigt effektiv kanske jag hinner med ett power nap.

Jag vet inte hur länge jag står och fäktas med mina rogivande alternativ i huvudet. Men... Dörren öppnas. In kommer V med intorkad glass runt munnen och en ny vattenpistol, tillverkad i Kina av barn i hans egen ålder. Jag inser att min tid är förbi och går ut till bilen och hjälper mamma med matkassarna.

Note to self: När min dotter är på besök och höggravid med trean, stanna ute lite längre än behövligt. En panikattack kan så lätt förhindras.

Några till orosmoln på sommarhimlen

Vi är i Sverige. Jag får flyga fram till vecka 34 med Brussels Airlines så det blir en tvåveckors vistelse hos mamma i skärgården. Med SAS får man flyga som gravid t.o.m. vecka 38 om flygresan är mindre än 4 timmar. Men det är modigt! Jag kan inte låta bli att tänka tanken vad jag gör om vattnet går här ute, eller om värkarbetet sätter igång någon natt. Blir det Sjöräddningen då? Ska försöka knipa igen. Engelsmannen har en San Fransiscoresa inbokad tre veckor före förlossningsdatum och ingen, verkligen ingen av mina vänner (som jag kan tänka mig att ha med på förlossningen) är i Bryssel den veckan. Tänk om jag får föda ensam. Vad läskigt! Tänk på alla presenter engelsmannen måste köpa för att väga upp sin frånvaro. Inte lika läskigt. Nej, jag skojar bara. Men ni förstår mina små orosmoln.

Inte nu igen!

Klockan visar 03:22. Ännu en sömnlös natt. Precis vad jag behöver. Desto mer sommarläsning för er. Vi klarade oss bra idag, jag och barnen. Jag blev inte trött förrän vid 22-tiden. Engelsmannen satt i conference call och jag tänkte "äh" och gick och la mig. Vid 01-tiden fick jag inte särskilt oväntat besök av A som ville ha sällskap. Jag gav henne min säng och lullade själv ut i gästrummet, försökte hålla kvar sömnen men den försvann spårlöst ungefär vid tröskeln. Inget avskyr jag så mycket som dessa knäpptysta timmar när alla som inte lider av insomnia har det så bra. Vi andra får hålla till godo med musli och en bra bok. Det är som vin, bra för stunden men inte särskilt lyckat dagen efter.

The low risk pension fund

Ny leksak och gamla rädslor

Klockan är mitt i natten och jag är så där varm som man bara kan vara en kvävande sommarkväll i vecka 32 (gravidvecka alltså). Jag har gett upp försöken att sova, trots att jag behöver varje minut. Istället leker jag med min nya leksak, en iPad. Jag har just tagit bort bilden på min dotter och inte lyckats ersätta den med en ny. Jag skrev ett e-mail till en kompis och ville avsluta med bisous, men stavningskontrollen vägrade och bytte hela tiden ut ordet mot buskis. Inte riktigt vad jag hade i åtanke. Jag vänjer mig nog snart.

I mörkaste brysselnatten kan jag inte värja mig mina rädslor, hur mycket jag än försöker. Centralt på oroshimlen är förstås hur det ska gå med ett tredje barn, hur jag ska orka. Jag har lärt mig älska mina stunder av ensamhet, jag har egentligen alltid varit en ensamvarg och jag kan riktigt njuta av att barnen börjar bli stora och klarar sig själva mer och mer. Hur ska jag orka gå igenom spädbarnstiden igen med allt vad det innebär med amning, sömnlösa nätter och bråda dagar. Tre små personer, tre små viljor och tre krav på kärlek, uppmärksamhet och uppmuntran. En man som pendlar till San Fransisco och en mamma som pensionen till trots alltid är uppbokad (och dessutom bor en flygresa bort). Tänk om vi får ett sådant där barn som bara skriker, som är otröstlig, som, Gud förbjude, är sjuk. Hur som helst förändrar ett barn alltid världsordningen, den lilla och kanske den stora, på gott och på ont.

En natt som denna ter det sig skrämmande, i dagsljuset är det en ynnest.

Perspektiv

Jag traffar min van mexikanskan. Jag ar sa arg for att min staderska forlagt Lilla A:s handmalade galgar, som lag gomda i garderoben i vantan pa fars dag. Jag fick leta overallt efter hennes sma konstverk. Det tog minst fem minuter att hitta dem (jag var inte ens sen till min lunchdate). Staderskan hade hangt upp nystruken tvatt pa dem. Hmmmpfff.

Mexikanskan var arg for att den order som Philippe Starck gjort pa hennes mobler blivit forsenad och att hon var tvungen att punga ut EUR 10 000 for en cargo flight sa inte herr Starck skulle dra sig ur affaren (hon var fem minuter sen till var lunchdate).

Jag insag att min varld krympt. Nar hande det? Or more importantly, vad gor jag nu?

Det dar med barnuppfostran

Nar jag fodde min dotter sa jag: "jag ska lara henne allt jag kan". Min man sag lite orolig ut, men jag hade bilden klar for mig. Det har ska bli en flicka med stark sjalvkansla, gott sjalvfortroende och stora drommar. Lilla A ar tre ar nu, fast besluten om att hon inte langre ar en bebis, att hon sjalv kan valja klader, tvatta haret och skala morotter. Stressade mamman blir irriterad for att det gar sa sakta, for att vi kommer att komma forsent. Komma forsent till vad det an ar. Jag forsoker att hejda mig vid varje ingripande och bara lata min fina flicka blomma. Men tva saker har oroat mig pa sistone.

Haromdagen stod jag i en leksaksaffar och tittade pa bordsunderlagg. Till sonen valde jag tveklost ett motiv med solsystemet och planeterna, sma faktarutor om storlek, distans och statistik. Lattsmalt information som till frukost omvandlas till kunskap. I ungefar tva sekunder valde jag till min dotter istallet ett underlagg med en rosa ko som dansar pa en ang... Sedan insag jag min nastan omedvetna handling, plockade snabbt at mig ytterligare ett solsystem, betalade och gick hem.

Min dotter gillar inte klanningar. Det ligger ju en och annan Ralph Laurentrika dar i ladan, San Fransiscoinkop som t.o.m. jag blir avundsjuk pa. Lilla A vagrar. Hon vill ha "football-tennis klader." Varje dag vill hon ha sina adidasbyxor och vindjackor. Hon vagrar ha tights men kan stracka sig, pa en bra dag, till jeans. Om hon far ha football tennistroja till. Jag svar i smyg och ger upp mina rosa drommar.

Men att lara henne allt jag kan... det handlar ju inte om att introducera sonen till Vintergatan och dottern till leende kor, att drilla sonen i sport och smycka dottern i amerikanska klanningar. Det var ju det dar att inte begransa en flickas drommar, att lata henna vara den hon ar. Oroande ar att jag nastan lat det handa, att det ar MITT beteende som ar det begransande. Inte hennes.

Se upp systrar! Ni kanske ar mer hjarntvattade an ni tror.

Min van modellen

Idag ska jag ata lunch med min van supermodellen. Det ar pa riktigt den har gangen. Lunchen ska utspela sig i det har livet. Min van var modell i Paris nar det begav sig. Nu ar hon glamorost mammaledig i Bryssel. Forra gangen vi at lunch skulle uteserveringen fotograferas. Rund som mumintrollet forsokte jag gomma mig bakom min van som precis fott sitt andra barn. Hon strackte ut sina langa stuprorsjeansben, avslojade sin onaturligt platta mage och vaggade lite slott Bugaboon. Att gomma sig bakom henne visade sig vara en omojlighet. Fotografen valde ett annat perspektiv.

Hoppas pa en ostord lunch den har gangen.

Jag & Mauro

Det har jag val sagt? Att jag var supermodell i mitt forra liv? Att jag snortade kokain i New York och hade sex med tjejer? Det finns en man som alltid triggar mina minnen. Mauro Scocco. Jag tror han var med ibland, han gillar ju modeller.

Jag horde den for forsta gangen idag. Jag Saknar Oss:

Visst var det vackert?
Natterna pa Ljustero
Du hoppa fran bryggan
I min Rolling Stones t-shirt

Det ar sa bra. Och vips ar jag dar. Mina 1,85 cm, med Mauro pa en brygga pa Ljustero och jag saknar oss.

Hur kunde vi ga vilse?

Check check!

Vaxning och pedikyr infor Alicanteresan. Check. Check. Jag aker visserligen inte forran nasta vecka sa haren hinner vaxa ut och nagellacket flagna. Men nu ar jag fin!

Busnel is back!!

Jag var i Sverige i mars på sportlov. Min mamma förbarmade sig över sina barnbarn en hel timme, så jag hann med en blixtsnabb runda på NK med ett enda mission: att köpa en Busnelkavaj. Jag hade drömt om en rosa men när jag provade den försvann jag i spegeln och fram kom ett spöke med mörka ringar under ögonen och gult hår.

Jag valde till slut den klassiska blå, och jag är SÅ glad. Jag har använt den jättemycket redan. Den här kavajen (förutom att den är grymt gymnasieretro för oss som snart är 40) gör att man alltid ser elegant ut, den är nästan magisk. Nu ångrar jag att jag inte köpte en röd också, som kompensation för den förlorade rosa. Det värsta med Busnel är deras värdelösa websida. Ingen information, ingen webshop, ingenting! What is that all about?

Vårens främsta investering

Jag har sagt det förut. Solglasögonen. Har man ett par riktigt snygga solglasögon, behöver man knappt någonting annat. Jag köpte dessa Tom Ford och de hjälper både mot solen och osminkade ögon. Dessutom behöver man det lilla extra som gravid, när man ändå bara är tjock och svullen i värmen.

Nya tillskott

De här UGGsen är för varma för Brysselvåren men jag ville bara visa mina nya tillskott. Jag längtar nästan till hösten. Engelsmannen köpte dem till mig i San Fransisco men jag vet inte om de är så mycket billigare där.

Simple statement

Alla borde ha ett par leopardballerinas till våren. Jag köpte dessa från Pretty Ballerinas. Jag älskar den cerise kanten, tänk vad detaljer gör! De funkar till allt och flats är allt jag vill ha under graviditeten.

Våren är nästan bäst när det är stövel- och kavajväder, men i Bryssel är våren över på några veckor och det blir varmt så fort, så det blir oftast lågskor (som mormor skulle säga) direkt.

Nu skapar vi vårlooken

Gravid eller inte, huden måste få sitt. Jag är värdelös på att smörja in, peela och fixa men måste ge mig själv en chans. Jag är trots allt snart 38 och gravid med tredje barnet. Det kan ju sluta hur som helst. Jag hade siktat in mig på Kiehl's svindyra bodybutter men till min stora förvåning tipsade den snälla säljaren mig att fortsätta använda min vanliga hudkräm och blanda den med mandelolja. Min är Kiehl's Creme de Corps och jag köper den på pump. Kombinationen av den och ren mandelolja är oslagbar, man blir inte bara mjuk och len utan också lite sådär snyggt skimrande utan att se flottig ut. Jag kan varmt rekommendera denna lilla huskur. Den gör under!

Lack of

Inspirationen försvann med kylan, kanske. Ni anar inte, jag har nya ballerinas, ny sändning från San Fransisco, nya vårtankar och tips. Varje morgon tänker jag att idag ska jag... sedan rusar tiden iväg och kvällen går åt till att hämta andan och vila. Jag vet inte vad som hände, men jag kommer tillbaka. Det gör jag!

Den vackra, vältränade sorten

Vi vaknar till ännu en strålande dag i Bryssel. Den här våren har hittills varit oslagbar, kan knappt komma ihåg när det regnade senast. Betyder det att det blir en blöt sommar? Antagligen... På något sätt måste ju allt detta ljuva kompenseras. Men nu blommar magnolia och körsbär, vitsippor och påskliljor och det är bara att njuta av caffe latten på Place Brugmann. Inte för att det är där jag sitter. Jag sitter vid köksbordet och skriver i ilfart, för snart har jag fått min dispans, snart har barnen tappat tålamodet. Och engelsmannen, stackars engelsmannen genomled en höftledsoperation för tre veckor sedan (jag visste att det fanns en nackdel med att gifta sig med den där vackra, vältränade sorten!). Han skulle ha varit på benen nu, men fick en fraktur på lårbenet när protesen hamrades in, så nu är det sängläge i tre veckor till. Jag gör så gott jag kan, men jag är en nasty nurse. Hur mycket jag än försöker (well...) så har jag det inte i mig, det där att ta hand om andra. Jag gör så gott jag kan.

Tack förresten för gratulationerna. När man väntar tredje barnet möts man av respekt. Tills Anna Hulda berättade att hon hade sex. Barn, alltså. DET är respekt!

Ett välsignat tillstånd

Inga uppdateringar, inga nya dukanrecept, inte ens en viktredogörelse så långt ögat når. OK, here goes... jag är gravid. Och när jag är gravid då slutar alla lagar och regler att gälla, då samlar alla kloka livsstilsböcker damm och framför allt slutar min vänstra hjärnhalva fungera. Och den högra för den delen. Nu är jag i vecka 19, nu har alla dessa ohämmade, banala och ibland groteska gravidsymptom avtagit något. Nu kan jag kanske skriva igen.

Det som händer med mig när jag är gravid är följande:
- illamående. Inte morning sickness men 24/7 sickness. Det enda som mildrar detta gudsförgjätna tillstånd är att äta. Förlåt Dukan, men jag åt konstant i 8 veckor (förutom när jag sov).
- trötthet. Inte den där tröttheten som botas av en dusch eller en kopp kaffe. Förlamande, förgörande trötthet som tar över hela ens väsen. Inte ens mina barn kan väcka mig.
- förhöjt luktsinne. Fråga mig inte varför, men jag fick kväljningar när jag gick in i vårt sovrum (vilket komplicerade livet eftersom jag alltid var trött). Jag fick kväljningar av lukten av diskmedlet, tvättmedlet, sköljmedlet, Molton Browntvålen och alla typer av parfym. Jag vädrade dagligen lakanen för att jag över huvudtaget skulle kunna ligga i dem. Sovrumsfönstret stod öppet dygnet runt, jag kunde ändå inte andas. Om engelsmannen råkade stänga sovrumsdörren fick jag andnöd.
- ull-aversion. Det är sant. Jag kunde inte bära ylle, bara bomullskläder.
- okontrollerbar kropptemperatur. Den här är svår. I januari och februari, när det var kallt, så frös jag in i märgen, men jag var varm som hade jag feber på kroppsytan. Ett fruktansvärt tillstånd, fullkomligt omöjligt att kontrollera.

Minnet är kort. Jag tycker fortfarande att graviditeten är ett välsignat tillstånd, trots det jag just beskrivit ovan och trots oron för allt som kan gå fel. Varje gång är det en erfarenhet, en kunskap en välsignelse att tappa kontrollen över sin egen kropp och sitt egna beteende, särskilt för en sådan som jag som kommit att älska självkontroll och fokus. Ska jag nämna en till fördel? Den här gången behöver jag inte leda möten i instängda mötesrum på EU-Kommissionen med hundra blickar från kostymklädda män på min växande mage. Den friheten, att slippa männen, är en gåva i ett välsignat tillstånd.

Viktredogörelsen? Jag har redan gått upp 5 kg. Jag tror vi hoppar över bildbeviset den här gången.

Till Sverige

Jag är SÅ dålig på att uppdatera, jag vet. Imorgon åker jag till Sverige och ett vintrigt Stockholms skärgård på sportlov och sedan är jag tillbaka, då blir det skriva av, jag lovar!!

Hört vid poolkanten

Vi är ett gäng föräldrar som träffas varje lördag vid poolkanten när barnen lär sig simma. Vi delar anekdoter och tipsar om restauranter och semesterorter. En pappa förlorade sin syster som treåring i en pool i Mexico. En mamma har ett starkt minne av när hon var på semester med sin mamma i USA Hon lekte i en pool som var grund på ena sidan och ett brant trappsteg i mitten gjorde det djupt på andra sidan. Hon var nio år, kunde inte simma men roade sig med att gå på bassängbottnen medan hennes mamma drack martinis med sin väninna i solstolarna bredvid. Plötsligt halkar hon på trappsteget och hamnar på det djupa. Hon minns klart hur hon ser sin mamma skvallra med sin kompis och sippa på sin martini, medan hon panikslaget kämpar i poolen och försöker hålla sig över ytan. Till slut uppfattade väninnan hennes kamp i vattnet och dök i och räddade henne. Mamman sa senare att hon inte ville förstöra sin frisyr. Intressant prioritering.

Avslut

Jag ville skriva, jag ville dela med mig, jag ville undra och jag ville fråga. Men istället ska jag gå och lägga mig med Tony Blair, läsa några rader och somna tidigt.

I några nätter har vi fått oväntat besök av Lilla A. Hon har tidigare inte vågat lämna sin säng när hon vaknat på natten utan snällt somnat om efter några arma försök till uppmärksamhet. Nu sviker inte det treåriga modet, istället tassar hon in till oss med ett stort nyvaket leende på läpparna och klättrar förnöjt upp i vår säng. Jag vet att jag inte får, men jag har varken mage eller energi att visa henne tillbaka till hennes egen säng. Det händer att vi efter ett tag även får sällskap av Stora V som klämmer sig ned emellan oss. Också ligger vi där alla fyra. Vanligtvis sover de tre, och jag ligger vaken och lyssnar på diverse andetag, oroar mig för än det ena, än det andra, väntar på att sömnen ska besegra klockan så att jag inte är så där olidligt trött som en mamma inte bör vara när mobilerna talar om för oss att vi måsta gå upp och möta en ny dag.

Det är därför jag går till sängs med Tony Blair nu. God natt. Sweet dreams.

The royal t-shirt

Inspiration

Jag älskar den här Elin Kling-looken.

Fredagsmys? Skulle inte tro det

Jag har inte övergett min plan på ett bättre yttre, jag har bara tagit en paus. Den här fredagen är nämligen så oerhört grå och obeskrivligt tråkig. Inte ens ett par nyinköpta Tom Ford kan liva upp tillvaron. Och engelsmannen lever livet i Milano. En dag, som hittat! Men man ska inte klaga, eller hur var det?

Dukan och proteinpulver

Jag fick den här frågan om proteinshakes, från Fiffi:

Halloj!
Hittade hit då jag googlade på dukandieten och vilka bra tips du ger!! :O)
En fråga, vet du hur det är med proteinshakes under attackfasen? Ja, sen med för den delen.. Jag använder mig utav Fairing´s proteinshakes.

Dukan är verkligen ingen proteinshakesanhängare. I boken listar han för- och nackdelarna.

Fördelar:
-Det är en ren proteinkälla (men doktorn påstår att det inte är bättre än att äta mat med protein) och kan fungera som ett extra alternativ i allra sista fasen.
- Om man har ett hektiskt liv, äter på oregelbundna tider och inte har tid att laga eller förbereda mat, kan det vara ett alternativ till "riktig" mat.

Nackdelar:
-Proteinpulver är en konstgjord produkt. Människan är inte biologiskt anpassad att äta pulver. Det gör att vi ur ett känslomässigt perspektiv aldrig kommer att känna oss tillfredsställda med pulvret på lång sikt. Det är mycket bättre att vi lär oss äta mat rätt genom livet.
- Man går ned i vikt, ja, men man går upp det lika fort. Proteinpulvret förstör viktkontrollcentrat i hjärnan (ponderostaten) för alltid.
- Det är dyrt.
- Proteinpulver saknar fibrer vilket ger förstoppning.

Detta tycker Dukan! Jag har själv aldrig prövat proteinshakes men har sneglat på kollegor som ersatt det med lunchen och alltid varit lite lockad. Vad tycker ni?

Inför våren

Jag är i behov av en uppdaterad, uppgraderad, glamourös och rolig look till våren. Jag har en plan, och har redan tagit några steg på vägen:

Steg 1. Hår. Envisa jag vill inte släppa min Eden MonteCarlo på By Barda i Stockholm, men jag kunde inte vänta längre. Jag vet inte när jag får tid över i Sverige nästa gång, så jag tog tjuren vid hornen och bokade tid på nya, lilla Toni&Guy i Fort Jaco. Mycket lyckat val. Nu är jag naturligt blond igen och alla heavy metaltoppar är bortklippta.

Steg 2: Solglasögon. Ni kan knepet. Om man bara investerar i ett par riktigt kaxiga solglasögon ser man ut som a million bucks vad man än har på sig. Jag bad min italienska väninnan, som genom idoga empiriska studier blivit expert i ämnet, att följa med till den bästa optikern i stan och agera smakråd. Utan att jag visste besökte hon dem dagen före, fixade rabatt och såg till att nya kollektionerna verkligen kommit in. Resultatet blev ett par Tom Ford som får vilken utarbetad utlandsvensk som helst att se ut som en filmstjärna. Nu fattas bara en semester. Det var ju synd att solglasögonen ruinerade mig.

Detta är min resterande plan:

Steg 3: Gå till MAC och ta reda på vad som gäller i vår. De har riktigt bra makeupartister på Place Stephanie och de brukar alltid sminka på begäran.

Steg 4: Köpa ny, skimrande foundation. Läser testsidor men har fortfarande inte bestämt mig. Dior Nude, kanske?

Steg 5: Ny handväska. Det är en Louis Vuitton, redan utsedd. Ska bara slå till.

Bilder kommer när looken är komplett. Jag förstår att ni väntar med spänning.

Friday first lady

Om jag hade en liten uns av denna kvinnas grace, stil, självklarhet och självförtorende (och biceps!)... skulle den här fredagen kännas så mycket enklare! Tack Michelle Obama för alla vackra färger och alla kloka ord.

Woman, you rule!

Bring it on!

Man ska inte frukta en regnig sommar. Inte längre!

You blow my mind

Det är inte så ofta jag lägger ut bilder på man och barn, men nu har jag haft de små synliga i några veckor, och idag tänkte jag fronta den hemlige engelsmannen också. Det är ju trots allt Alla Hjärtans Dag idag. Och han är trots allt Mannen i mitt liv.

Ovan ser ni min Valentinpresent till honom, som ni för övrigt kan köpa här. En synnerligen bra webshop som piggar upp.

Happy Valentine's Day allihop.

Jessicas frågor

Jag har fått frågor från Jessica som kräver sina svar:

Tack vare din blogg har jag nu också börjat med den här dieten. Just nu är jag inne i Cruisefasen. Dock är jag lite förvirrad, därför undrar jag;
1. hur länge ska man äta enligt styrkefasen?
2. i stabiliseringsfasen, äter man vad man vill 6 dagar i veckan? (så länge man har en proteindag och äter havrekli) eller är det någonting speciellt från styrkefasen man måste inkludera?

Tack för dina frågor, väldigt viktiga sådana! Vad kul att du också hakat på dieten, du kommer inte att bli besviken, jag lovar.

1. När du påbörjar styrkefasen (Dukans Consolidation Phase) är det meningen att du ska ha nått din idealvikt, eller det Dukan kallar Your True Weight som du kan beräkna här. Det är viktigt att styrkefasen får ta tid, att du ger din kropp en chans att vänja sig och ställa om sig till sin nya vikt så att det inte blir som med alla andra dieter, att man bara går upp allting igen. Attack- och cruisefasen är oerhört viktiga, men jag undrar om inte styrkefasen är den som man behöver koncentrera sig mest på. Den avgör hur lyckad dieten faktiskt kan bli och den representerar i hög grad långsiktigheten som jag alltid talar så gott om. Längden på den här fasen varierar beroende på den vikt du hade när du började. Man brukar räkna med fem dagars styrkefas för varje halvt kilo man gått ned. Om du t ex gått ned 20 kg när du är klar med Cruisefasen, ska du köra styrkefasen i 40x5= 200 dagar, dvs lite mer än ett halvår. Det kan låta tungt, men eftersom man då tillåts frukt, bröd, ost, pasta, ris och potatis, lamm och det bästa av allt, två festmåltider i veckan, så känns det till slut som om man äter "som vanligt".

2. Jag befinner mig i stabiliseringsfasen och enligt boken får man äta "vad man vill" baserat på alla nya vanor man vid det här laget lagt till sig med, vardagsmotion och havrekli. Jag äter emellertid väldigt mycket enligt styrkefasen, dvs jag försöker fortfarande begränsa t ex pasta och potatisintaget. Om jag äter bröd, äter jag det på morgonen (för att ge det en chans att förbrännas under dagen), Jag dricker inte juice under vardagarna (men tar gärna en färskpressad på helgen), jag försöker att bara unna mig vin och efterrätter under helgerna eller vid speciella tillställningar (mitt liv var väldigt mycket en lördag-hela-veckan tidigare), jag äter mer grönsaker än frukt och om jag känner mig smällfet en dag kan det hända att jag kör två proteindagar i rad. Men det där är ju mina små knep, som jag med tiden insett att det passar mig och mina behov. Under de här faserna kommer man på sig själv att gilla vissa av Dukans verktyg, medan andra kanske inte alls passar ens livsstil eller smak. Men dieten är så pass varierad att den kan anpassas till alla och en var.

Jag hoppas verkligen att jag varit tydlig. Om inte så återkom gärna och LYCKA TILL!!

Vishetens källa

"A minute on the lips is a lifetime on the hips", brukade en kollega på Kommissionen glatt påminna oss om när vi skulle välja lunch från menyn på stamstället. Just det.

Välkommen vår

Den är grym. Den är out of stock.

Losing it

Jag såg precis en intervju med Ruby Wax på BBC Breakfast som gick rakt in i hjärtat. Hon uppträder på The Chocolate Factory med Losing It, en show om hennes depression och bipolära sjukdom. Ruby beskrev hur vi alla går omkring och sneglar på varandra och tror att alla andra vet hur man gör. Som mamma. Som fru. Som kollega. I tillvaron. I livet. Guess what? Ingen har en aning! Men vissa lider mer av vilsenheten än andra. Respekt till Ruby som vågar dela med sig:

At some point in our lives one in four of us will be affected by mental illness...
Ruby Wax had it all – career, dream house, husband, kids, so when was the moment she realised she was the 1 in 4... Somewhere between painting her kitchen beige (again), realising she didn’t own a life manual or comprehend the contents of a children’s party bag?

Ruby’s acerbic, honest humour and Judith Owen’s touching songs are both poignant and laugh-out-loud funny. This show gives you the chance to explore the ups and downs of mental illness, its stigmas and the freedom you discover when you share the darkest moments of your life.

Vill se!!

Dukan goes Japanese?

Jag diskuterade just med en kompis på Facebook hur japansk mat fungerar i Dukandieten. Jag är så dålig på det japanska köket så jag sänder frågorna vidare till er:

1. Kan man äta misosoppa under attackfasen?
2. Laxshimi måste fungera riktigt bra, eller?

Vad tycker ni?

Möt Puky

Lilla A:s födelsedagspresent. Den är grön och heter Puky. Så långt bort från rosa prinsesscyklar man kan komma. Det känns bra.

A gillade ballongerna bättre...

US wishlist

Jag skriver en liten wishlist för en kommande San Fransiscoresa. Det är förstås inte jag som åker. Jag håller ställningarna på hemmaplan. Ett tag till. Smakar det så kostar det.

Skulle vilja ha ett par UGGs Classic Cardy i creme eller vit sand till våren. Är det någon som har dem? Jag försöker tänka bort att jag inte kommer att glida omkring med Sofie Fahrman-brunbrända-deffade-vaxade-alldeles-underbara ben på Australiens stränder, utan snarare huka i Brysseldimman på min oglamourösa schoolrun. Det är därför man måste ha flera par. Så att man kan variera efter luftfuktigheten. Det är så uttänkt, förstår ni!

Kickstart måndag

Ny vecka, nya tag. Den här veckan ska jag:
1. Äta grapefrukt till frukost varje morgon som en rejäl C-vitamindos.
2. Köpa hem frysta hallon och blåbär och toppa havrekligröten med, eller bara som mellanmål i kampen mot sockersuget.
3. Utnyttja vårvärmen (+8 och sol i morse!) och promenera överallt. Buss och spårvagn hör vintern till.
4. Steka en hög galettes och äta till mellanmål med keso och skinka eller lax och dill t ex.
5. Pussa på mina barn när de minst förtjänar det.

Har jag glömt något?!

Äntligen!

Måns Herngren är singel!! Ja men gör något, någon!! Jag är ju gift. Man ville ju inte vänta förgäves liksom...

SMS

Till: Medelhavet
Ämne: Förlåt
Text: Förlåt för att jag inte har hälsat på dig på så länge. Du ska veta att jag tänker på dig varje dag. Hoppas att allt är bra och att du inte fryser för mycket. Vi ses i maj.

Titta mamma, lektanten är moody chic

Jag gör mig redo för seriöst festande i helgen. Lilla A fyller tre och vi har bjudit in alla små femton maternellevännerna. Tidigt lärde vi oss att hemmakalas inte var något för oss (såvida inte lektanten ska vara moody chic) så vi förlägger hela speltaket till Kid's Factory, en stor inomhuslekpark i Waterloo. Barnen får tårta och godis och alla möjligheter i världen att springa av sig sin sugar high. Vi tar med en magnum champagne i isbalja till föräldrarna, trots att klockan bara är 11.00. Man fyller ju bara tre en gång!

Om ni tycker att bilden inte har så mycket med texten att göra så är ni inne på rätt spår. Men man kan väl få drömma. Happy Friday everyone.

Dagens iakttagelse

Hemnet är porr. Jag älskar att leta upp de dyraste fastigheterna på de vackraste adresserna och drömma mig bort i de överstylade miljöerna där jag är lika blond som Mikkan, lika smart som Falkengren och lika cool som Christina Stenbeck. Att leta bostad i Bryssel är däremot som att ofrivilligt glänta på okända människors dammiga, personliga vardag. Helt utan förvarning! Husen som kostar EUR 3000/månaden att hyra har, om man har tur, en snygg fasad, men inredningsbilderna är löjeväckande! En soppåse ligger på trekvart på köksgolvet, smutstvätten ligger utslängd i tvättstugan och den mänskliga jäkla oredan är fullt synlig i bild. Välkommen till verkligheten. Vad är det för fel på mäklarna i den här stan?

Jag ger upp och går in på hemnet igen. Vi kanske hittar en ny bostad nästa vecka, om jag orkar med eländet, vill säga.

Ännu en Dukandagbok

Jag har hittat ännu en inspirerande Dukandagbok. Den här kvinnan har gått ned drygt 13 kg!! Man kan följa hennes viktnedgång med ett enkelt verktyg i höger kolumn. Mycket smart och användarvänligt för oss läsare! Kolla in.

Welcome casual spring!!

Scotch and Soda är så fräscht i vår. Ni hittar det på NK Trend i Stockholm eller i Gallerie Louise i Bryssel. Bland annat!

Det är så det ska vara

"You meet a thousand people, then you meet that one person and your life is changed"

Verklighetsskildring

Min väninna estländskan som är gift med en trettio år äldre fransman lutar sig fram när vi sitter i soffan och tar en kaffe. "Is he cooking?" viskar hon förvånat om engelsmannen som står i köket med Ittalaförkläde och stekspade. "Yeah. He enjoys it" säger jag som om jag pratar om barnen som leker tåg bredvid på golvet. "How do you do it?" frågar estländskan vidare. "My husband has no idea how to cook."

How do I do it? Hmmm... Välkomna till Bryssel. 2011.

Walls of perfection

En svenska i Bryssel ligger bakom denna vackra atmosfär. Respekt till henne. Hell yeah.

Grattis!

Ja men så bra att prinsessan Madeleine fått ett fett skadestånd av tyska pressen för att de skrev elakheter om henne. Nu kan hon fortsätta leva lyxliv i NYC och inte lyfta ett finger för det svenska uppdraget. Man kan tydligen både ha kakan och äta den.