I didn't hear that

(Indisk brytning) "I love you, Michelle! I will scream at the top of my voice that I love you until you believe me. I am a very strong man but I don't mind if you destroy me, if you destroy my life, I will always love you."

Overheard idag i parken när jag läste David Lodge i gräset. Mycket ska man höra.

Give me strength

Ni vet hur det känns. Det är sen eftermiddag. Barnen är trötta och hungriga. Den ena skriker högre än den andra. Jag kämpar med humöret, gör allt för att undvika offentlig uppläxning. Jag räknar: "Ett, två, tre...Kom igen nu, barnen. Vi är snart hemma."

Då kommer lilla paranta damen fram. Hon tittar förskräckt på Lilla A som använder hela sin röstkapacitet medan tårarna strömmar ned för hennes kinder. Lilla paranta damen vänder sig till mig:
"Aldrig har jag sett något liknande. Vad är det med dina barn? Man blir ju rädd."
"Ja du", säger jag uppgivet. "Den ena vill ha ett kex och den andra vill inte gå hem."
Damen blir uppenbart provocerad av mitt svar (jag försökte bara hålla det kort för att spara på energin. Det var långt hem.)
"En sak ska du veta, Madame", skäller hon, "I Belgien skriker man inte som barn. Man frågar sin mamma hövligt om man kan få ett kex, s'il vous plait. Aldrig har jag sett något liknande."

Bli inte förvånad om antalet paranta damer i Bryssel minskat sedan igår.

Väckt vemod

Egentligen letar jag efter barnens regnkläder. Istället hittar jag en flätad korg med gamla böcker. Pappa Pellerins Dotter, En Tordyvel Flyger i Skymningen, Det Blåser På Månen, Hugo och Josefin, Om Livet Är Dig Kärt. Jag sätter mig på det dammiga källargolvet och bläddrar. Kvar är saltet från lakritsen jag åt en regnig sommardag på landet. Det har klibbat fast femte kapitlet i Pappa Pellerin. Lukt av nytvättade lakan. Kalla fötter som gått barfota i blött gräs. Mamma och mormors röster. Outsäglig saknad av pappa.

Jag fylls av ett smärtsamt vemod och den där avskyvärda känslan av medlidande. Av ömkan. Av att vara liten, rädd och så väldigt sårbar. Aldrig var det synd om mig.

Jag bär upp korgen och dammar av min nyfunna skatt. En efter en ställer jag barnböckerna i hyllan som vore de fabergéägg. Min eskapism. Mina minnen. Mina minnen av skräcken, saknaden och kanske någonstans av styrkan. Men mest av allt av den där saltlakritsen. En regnig dag på landet.

Brudöverlämning so what?

Honestly? Om min pappa varit i livet när jag gifte mig hade jag med glädje promenerat altargången med honom. Inte av någon annan anledning än för att han var min pappa. Viktoria, du skiter i konventionerna, du gifter dig med ditt livs kärlek. You go girl.

Follow your friends

Också flyttar bästa vännen från Peking till New York och bosätter sig i ett town house på Park Avenue. OK då, jag kommer och hälsar på, om du insisterar.

Dental snobs

Det är inte många som får röra mitt hår och detsamma gäller mina tänder, därför går jag och barnen till en skandinavisk tandklinik i Bryssel (Scandinavian Dental Center på 24, Avenue des Arts). Där är de flesta tandläkare danska och igår när jag var där på återbesök med V spelade Danmark mot Holland, vilket innebar visst tumult framför plattskärmen i väntrummet. En tandläkarstudent berättade precis före självmålet om sin magisteruppsats om tandläkarkultur. Tydligen prioriterar danskar, svenskar och amerikaner sina tänder mest i världen. De gör allt för att åtgärda nödvändigheter i munnen, kosta vad det kosta vill, medan engelsmännen kanske har råd men finner det onödigt. Om en engelsman drar ut en tand till exemel, är det sällan den ersätts (om det inte är just framtänderna). Vidare berättade han att finnar brukar avstå bedövning. De lider i tysthet (eller så har de druckit hembränt) medan italienarna skriker av smärta redan hos tandhygienisten. Den här kliniken besöks tydligen av många patienter från de forna Öststaterna och tandläkarna får arbeta med fall som inte ens existerar i Danmark på grund av år av försummelse. Den energiske studenten (som för övrigt var en solbränd, blond viking på si så där 1,90) berättade att många skandinaviska tandläkare kommer till Bryssel just för att arbeta med extrema tanduppsättningar.

Jag har sett den

Igår var jag på date. Med mig själv. Vi åt lunch på Pain Quotidien, sedan gick vi på bio. Sex and the City II. Först är det vita duken-perfektion. Det är så snyggt så det gör ont. Sedan åker mina älskade vänner till Förenade Arabemiraten. Då går det utför. Hur lojal man än är går det käpprätt. Hur mycket man än älskar Carrie är det omöjligt att se charmen med Samantha i ett muslimskt land. Bara tanken på ett politiskt budskap får mig att må illa.

Jag går ändå och hoppas på en trea. Och att Michael Patrick King tonar ned. Mer dialog, mer under skinnet, mer sprit, mer lidelse, mer vänskap och systerskap i sin sanna form, mera tårar, mer huvudet-dunkar-i-takt-med-hjärtat-för-jag-har-varit-otrogen-mot-Aiden-magi, mera New York, mera LIVET. Please.

Just a piece of advise

"You know what, Sören? There's nothing the matter with you but your silly habit of holding yourself round-shouldered. Just straighten your back and stand up and your sickness will be over."
Christian Lund, Sören Kirkegaards farbror om släktingens mentala hälsa.

Most most mostly wanted

Ni måste hjälpa mig. Jag är bjuden på tre härliga bröllop i sommar och jag letar (fortfarande) febrilt efter en lika härlig klänning. Det bästa med dessa bröllop (förutom kärleken förstås!) är att det är tre helt olika vänskapskretsar, vilket innebär det ultimata: jag kan ha samma klänning på alla tre bröllop (Therése, du läser väl ändå inte det här?!) dvs: jag kan spendera det tredubbla på en och samma klänning. Women's logic!

Eller, så kan jag gå på H&M. Och det gjorde jag igår för jag var säker på att de hade kopierat Carrie's oslagbara Halston Heritage klänningar i nya Sex and the Cityfilmen. Men jag hittade ingenting i dess närhet.

Nu är min fråga: kan ni ge tips på affärer/märken som säljer eller gör klänningar i samma stil. För en äkta Halston är väl alldeles för dyr... Eller?!

Halston Heritage och Christian Louboutin levde lyckliga i alla sina dagar. Snyft!

Prinsen fyller fem

Vår alldeles egna Carl-Philip fyller snart fem år. Vi slår på stort som vanligt och tar honom på överraskningsresa till Disneyland Paris med traditionsenlig efterfest på Kidsfactory i Waterloo där barnen får sin livs work out och föräldrarna kan lugnt titta på och småprata över ett glas Moet och snittar (medtaget av undertecknad). Jag tror verkligen på upplevelsepresenter för femåringar. Det känns väldigt 2011.

Vi tog V till Disneyland för första gången för två år sedan och min enda tanke var: "om jag ändå hade fått uppleva detta när jag var barn". Jag kunde riktigt känna den lilla flickans reaktion inom mig när Snövit och Törnrosa dök upp och leende dansade ringdans med barnen. Jag hade förmodligen dött av lycka. Det strålar över Disneyland Paris, det skimrar romantik och allt känns så där fantastiskt amerikanskt. Jag och engelsmannen är minst lika förtjusta som barnen och drömmer om den där ultimata Disneyupplevelsen som bara Florida kan erbjuda. Något som emellertid överskuggar denna perfekta barnvärld är... barnen, eller snarare, alla köer av barn (och alla ouppfostrade barn förstås, men det är ett annat inlägg). V och jag väntade i 50 minuter på att åka Cars-bilarna, det gick åt två klubbor och ett toalettbesök innan vi fick bänka oss i en McQueen. Fråga mig inte hur vi behöll platsen i kön men jag antar att jag mutade något stackars barn med socker när föräldrarna tittade bort.

Om ni funderar på att ta era barn till paradiset har jag några tips: undvik helger och anländ direkt när de öppnar på morgonen, försök att identifiera de roligaste attraktionerna innan och uppsök dem direkt när ni kommer. Och som sagt, medtag mutor av alla de slag. De kommer väl till pass, jag lovar.

Jag är ingen idrottsman

Ibland blir ambitionen dumdristig. Jag kom igång och började springa riktigt bra innan jag åkte till Ghana. Jag sprang två dagar i veckan i fyra veckor, ca 50 minuter varje gång (jag springer väldigt sakta och vet inte hur lång sträckan är, men jag försöker vara ute så länge jag kan. Detta innan frukost för att maximera fettförbränningen). Sedan kom ett uppehåll på fyra veckor men så i måndags kände jag mig äntligen i ordentlig form så jag valde dumt nog att utöka sträckan (ett extra varv runt sjön) med ca 15 minuter. I huvudet kändes det fullkomligt logiskt och jag ville verkligen ta ut mig. Efter exakt 50 minuter skrek mina knän NEJ och jag var tvungen att avbryta!! Sedan dess har jag haft ont i knäna. Vad gör jag nu??

Varningsklocka?

Det är inte det att engelsmannen klagar på mitt alkoholintag det är mest bara det att han frågar: "Måste du gå och dricka? Kan du inte vänta med att smaka av vinet tills du satt dig ner?"
"No."

Av princip

Jag trodde jag älskade våren. Tills försommaren kom. Det är som att ligga med en kille på första daten för att sedan bli presenterad för hans äldre bror som är så mycket roligare, trevligare och snyggare. Och man förbannar sig själv för att vara så lössläppt och bara för att man har haft sex måste stå ut ytterligare fyra, fem dater för att inte bli anklagad för att vara just lössläppt.

Nej, inte riktigt. Men ni fattar principen. Älskade, underbara, vackra sommar, välkommen! Dig är jag ständigt trogen.

Tur i oturen?

När vi hängde i London på 1990-talet tyckte vi överklasskillarna var så tråkiga. Det var rätt snygga att se på, särskilt en Andrew som jag hånglade med på en picknickfilt på Hampstead Heath till klockan två på morgonen. Men det var inget farligt, inget oförutsägbart, inget förbjudet med Highgatekillarna och dess likar. Vi gillade fotbollsfansen, klubbkillarna, de som hade bil, jobb och pengar. Mamma blev häpen när jag kom hem till förorten och visade kort:
"Han ser verkligen inte snäll ut, Milou."
"Ja, men ser du inte så snygg han är! Han heter Danny och delar ut post."
Åren gick och vi blev resonliga. Vi hittade män med lite större bilar, lite bättre jobb och lite mer pengar.

Men så dyker de upp på Facebook, de där oförutsägbart farliga. Och de är inte ett dugg farliga längre. De är lite slitna, lite överviktiga, skilda. Och de kan verkligen inte skriva. Haha. De krossade våra artonåriga hjärtan. Vi kan stava till definitely.

Vi vann.