Jag skulle ha skrivit till dig för länge sedan. Långt innan du fick din stroke till och med. Tiden har gått så fort och det har hänt så mycket, jag vet knappt var jag ska börja.
Jag och V kom till Sverige inte långt efter att du fått din stroke. Jag tänkte veckorna innan, att jag skulle ringa dig, men visste att vi snart skulle ses så det gjorde inte så mycket att jag inte hann. Men jag hann inte. Du låg redan på Dahlens Sjukhus när vi kom till Sverige.
Både V och jag var jätteförkylda när vi kom upp, vi bodde hos L och var strandsatta i hennes lägenhet i flera dagar pga feber, hosta och snuva. V hostade blod ett tag, det var hemskt, men sedan blev vi bättre. Det enda positiva med den influensan var att jag gick ned en massa i vikt, så du hade kunnat säga "nu är du så där smal igen, M", och "jag blir så glad när du äter".
Kommer du ihåg att jag kom till sjukhuset för att hälsa på dig, du var så otroligt ledsen och förvirrad och allt du sa var "Jag vet inte" och "Jag kan inte". Ironsikt, med tanke på att jag aldrig hört dig yttra någon av uttrycken någonsin förr, du var alltid mycket säker på din sak. Det du mot all förmodan lade märke till, var min nya frisyr, att jag klippt page, och du klappade min arm och sa utan ord att du tyckte om min ljusblå kashmirtröja. Du var bra på det där, mormor, att lägga märke till saker. Du var alltid så uppmärksam, så intresserad av mig och mitt liv. Jag kommer ihåg hur din hand såg ut, dina långa smala fingrar och välansade naglar. Du var alltid så noga med att vara proper.
Vi fick fira julen utan dig, vi talade inte ens om för dig att det var jul, då hade du nog blivit än ledsnare och kanske än mer förvirrad. J kom upp också, och vi spenderade julafton hos mamma och J, M och barnen kom dit på kvällen. På juldagen skyndade vi vidare till London för att fira jul med Js familj och sedan bar det av till New York över nyår. När jag berättade för dig att vi skulle åka till New York, och att jag tvekat när vi bokade biljetterna, eftersom jag var rädd för alla terrorattacker sa du att jag inte skulle begränsas av det, utan passa på att se världen när jag kunde. Du uppmuntrade mig alltid att resa, att se, att lära. Vi var båda förtjusta i Medelhavet, nu önskar jag att vi hade sett det tillsammans. New York var förstås sådär storslaget och fantastiskt som man förväntar sig, vi åt nyårssupé på Aquavit, du vet Marcus Samuelssons restaurant som är så omskriven. När vi kom hem var Js pappa jättedålig och samma eftermiddag kom ambulansen och tog in honom. Det visade sig att han (också) fått en stroke. Han fick vänta på operation i flera dagar och alla var så oroliga. Men till skillnad från dig, så blev han helt återställd och kom fullständigt tillbaka och blev sig själv igen. Det var otroligt!
Sedan följde ett mycket händelserikt 2007, på gott och på ont. Jag blev gravid i maj. Kan du tänka dig, mormor, i våran månad, vilken lycka! När liljekonvaljerna blommar och ljuset återvänder på riktigt. Vi hade försökt så länge tyckte vi, vi ville ju ingenting hellre än att ge V ett syskon. Jag berättade ingenting för dig, jag var rädd att det skulle bli för mycket information. Jag var i Sverige några gånger under våren och sommaren. Vi besökte dig på hemmet och varje gång kände du igen mig och du blev så glad att se mig. Det var svåra möten, det var så förskräckligt att se vad stroken gjort med dig, du var verkligen en skugga av ditt forna jag. Oj, vad vi led. Mamma och H satt hos dig så ofta, du var nog högst medveten om deras närvaro. Sista gången jag träffade dig var du mycket trött och svag och du låg ned hela tiden. Mamma och jag uppehöll oss i ditt rum och fixade med blommorna och satt och pratade. V var med och lekte gladlynt på golvet med ett stetoskop din sköterska gett honom att sysselsätta sig med. Man kunde se hur du njöt av att lyssna till våra röster, tryggheten att ha dina nära hos dig i din svåra tid av rädsla och förvirring. Mamma sa att du talade mycket om morfar under den perioden. Kanske satt han hos dig också utan att vi såg honom.
I september var J och jag i Aten på ett bröllop och vi förlovade oss samma helg. Kanske visste du att jag var i hamn, kanske hade du bara fått nog, för du gick bort den följande veckan. Jag hade fruktat det där telefonsamtalet så länge, och när jag hörde mammas tonläge förstod jag. Det var svårt, men det var svårt hela tiden när du var dålig. Jag saknade dig från den första sekunden du blev sjuk. Vi visste nog ganska snart att du inte skulle återhämta dig, så det blev en lång och utdragen sorg. Jag bestämde mig från början för att mina minnesbilder av dig skulle vara av den mormor jag alltid känt, inte den mormor som blev av stroken. Resten av året blev tufft för oss. Js pappa fick ännu en stroke i oktober och den här gången gick han bort. Det var förstås svårast för J och han hade fullt upp med att trösta alla andra. Hösten gick fort förbi, och julen firade vi i Bryssel med Js mamma och syster. Det var det året.
Det är tomt utan dig. Det är så mycket som jag skulle vilja återuppleva med dig och med morfar. En kopp Sir Johns te i köket på Ringvägen en tidig morgon, ljudet av trafiken nere på gatan, den där speciella lukten som fönstren gav ifrån sig. Middagarna med din goda mat och fina dukning. Det måste ha varit hundratals middagar. Mötena på ångbåtsbryggan, när vi kom ut med Waxholmsbåten. Jag kan forfarande se klart framför mig morfar skynda ned för backen i sina Karklöjeans, solbränd och frisk. Kommer du ihåg när vi pilkade strömming och fick massor på kroken? När jag kom hem efter kvällsbaden och fick varm mjölk och sardinsmörgås? När du stekte pannkakor på vedspisen till alla barnbarnen. Jag åt sju stycken. När jag var tonåring och du frågade mamma om jag aldrig skrattade längre, och hur jag alltid skärpte mig efter det? Minnena är så många och så goda, du anar inte hur mycket du och morfar tillförde oss. Trots saknaden är jag så tacksam att jag fick alla dessa år med er, att du fick uppleva min första son, ditt barnbarnsbarn. Och jag är tacksam över att vi tog vara på tiden med varandra. Vi hade alltid god kontakt och vi brevväxlade var jag än befann mig i Sverige och i världen. Det var tydligt att du engagerade dig i mitt liv och stöttade mig i mina val. Så trots att saknade är så stor känns vår relation så fullbordad och för det är jag ständigt tacksam.
Vila i frid, mormor, men räkna med att höra av mig igen.
Det finns en flicka i hans klass som är alldeles manisk. Första gången jag träffade henne, slängde hon sig runt halsen på mig och ville inte släppa taget. Hon petar på, nyper och slår ständigt sina klasskompisar. Barnen är arga på henne, fröken är arg på henne. Världen är arg. Jag ser hur det sjuder i henne, det sjuder av ilska, av missförstånd och hjälplöshet. Hon skriker efter uppmärksamhet, efter bekräftelse, efter någon som kan säga att hon också är en bra liten tjej. Lika bra som alla andra, lika trygg som alla andra. Det är nog ingen slump att hon beter sig som hon gör. Det finns förklaringar. Men ingen ser att den här lilla flickan behöver hjälp. Jag ser, men jag gör ingenting. Jag överlåter det till någon annan. Jag är hur svensk som helst...