Var hälsad, första advent

Inget är vackrare än första advent. Och inget gör så ont. Många tycker inte att julen är särskilt underbar. Det förstår vi först när vi själva står inför en sådan jul. En inte så underbar jul.

Men barnen. Vi måste anstränga oss för barnen. Också anstränger vi oss för barnen. Och barnen anstränger sig för att de vuxna gör det, och vi äter vår sill och vi öppnar våra julklappar, och vi låtsas inte om vårt magknip. Vi låtsas inte om att frånvaron av de som skulle varit med är så påträngande att vi egentligen bara vill sätta eld på granen, dra duken av långbordet och kasta ut den där jävla Kalle Anka genom fönstret.

Vi anstränger oss och vi låtsas och vi tiger och blundar och när juldagen kommer är vi så utmattade att allt vi kan göra är att dåsa i soffan framför den ståtliga högmässan. Vi skyller på glöggen fast det egentligen bara är den där orubbliga saknaden som gjort sig påmind igen och vi är så olidligt tacksamma att julen nu äntligen är över så att vi kan sluta vara starka, lyckliga och leende när det enda vi önskar med våra brustna hjärtan är att allt ska vara som det alltid har varit, trots att vi vet att ingenting någonsin blir sig likt igen.

O helga natt, snart är våren här.

Vem äger sorgen?

Jag sitter i kyrkan och biter mig hårt i läppen. Vi är på begravning för att stödja en anhörig, vi känner inte den bortgågne personligen. Jag biter och biter mig i läppen för att jag inte vill vara den som gråter mest när sonen, dottern och änkan fäller stilla tårar. I Stockholm ska jag sova på soffan hos min goda vän. Jag tänker på hennes soffa när stråkarna spelar, jag tänker på nytvättade lakan när barnen lägger ned vita rosor på kistan och jag tänker på örngott från Lexington när prästen ber oss bedja. Det går sådär...

Väckt vemod

Egentligen letar jag efter barnens regnkläder. Istället hittar jag en flätad korg med gamla böcker. Pappa Pellerins Dotter, En Tordyvel Flyger i Skymningen, Det Blåser På Månen, Hugo och Josefin, Om Livet Är Dig Kärt. Jag sätter mig på det dammiga källargolvet och bläddrar. Kvar är saltet från lakritsen jag åt en regnig sommardag på landet. Det har klibbat fast femte kapitlet i Pappa Pellerin. Lukt av nytvättade lakan. Kalla fötter som gått barfota i blött gräs. Mamma och mormors röster. Outsäglig saknad av pappa.

Jag fylls av ett smärtsamt vemod och den där avskyvärda känslan av medlidande. Av ömkan. Av att vara liten, rädd och så väldigt sårbar. Aldrig var det synd om mig.

Jag bär upp korgen och dammar av min nyfunna skatt. En efter en ställer jag barnböckerna i hyllan som vore de fabergéägg. Min eskapism. Mina minnen. Mina minnen av skräcken, saknaden och kanske någonstans av styrkan. Men mest av allt av den där saltlakritsen. En regnig dag på landet.

En mardröm

Jag drömmer att jag och barnen åker tunnelbana. Vi stannar vid en station och jag säger att vi ska gå av vid nästa. V och A missuppfattar, skyndar sig upp från sina platser och kliver av på perrongen. Jag ropar att de ska vänta. Jag kämpar med en tung resväska och kommer inte av. Jag ser i ögonvrån att barnen går in i vagnen på andra sidan perrongen. Jag ser tydligt Vs förväntansfulla blick och hans busiga lillasyter, som tror sig ha full koll och förlitar sig på sin bror i alla lägen. De hör mig inte. Jag inser att jag måste skynda mig och bestämmer att lämna väskan därhän. Jag ska just springa ut till mina barn när dörrarna slår igen mitt framför ögonen på mig. Tunnelbanan startar med ett ryck. I samma ögonblick åker mina barn iväg på vagnen i motsatt riktning. Jag skriker. Jag bankar på dörrarna för att uppmärksamma någon på det som just skett. Ingen ser. Ingen reagerar. Ingen bryr sig. Jag står ensam och desperat, separerad från mina barn. Jag känner stressen, hur den slår i bröstet, hur den, som jag, vill ut. Jag tänker på mina älskades reaktion, när de glatt vänder sig om för att säga mig något, stolta över sitt initiativ, och inser att jag inte hann, att jag inte längre finns där.

Sedan vaknar jag och undrar varför jag drömmer som jag gör. Varför är jag så rädd?Min separationsångest lämnar mig aldrig.

Måndag eftermiddag på jobbet

I måndags eftermiddag begick en kvinna självmord inför ögonen på mina kollegor. Hon hoppade från tolfte våningen i bostadshuset mitt emot kontoret. Precis när hon skulle slå i marken råkade en äldre herre gå förbi. Han hamnade emellan och avled i samma stund som kvinnan. Så kan det tydligen också gå. Det verkar som det är dags att höja blicken.

När ödet vill annorlunda

I fredags eftermiddag, bara ett stenkast från där vi bor i Uccle rånades en juvelerare av två unga män. Affärsinnehavaren var beväpnad men rånarna kom över hans vapen och lämnade platsen med ett ringa byte. Vid en närliggande gatukorsning satt en trebarnsmamma i sin bil och väntade på grönt ljus. Hon skulle hämta sina barn i skolan. Rånarna försökte tvinga till sig bilen. När hon vägrade skjöts hon i huvudet. Hon avled direkt. Min vän, en annan trebarnsmamma uppfattade tumultet från en kassakö i en intilliggande affär. Det var av henne jag fick höra det.

Det är tillfälligheterna som bestämmer att tre barn förlorar sin mamma från en sekund till en annan, en solig eftermiddag i mars, i en välbeställd stadsdel i Bryssel. Det finns så många "tänk om" i den här historien att det inte ens är värt att lista dem.

När det händer

Det är vanlig måndag morgon i februari. Vi slirar i oönskad snö och vill hellre stanna hemma i soffhörnet under en filt. Plikttrogna som vi är beger vi oss ändå ut. Då händer det. Då krockar två tåg söder om Bryssel och 20 pers dör. Bara så där. Jag tänker på de kollegor som pendlar till jobbet, jag vet inte riktigt var de bor men går en runda i korridorerna i alla fall. Det är sportlov så många har nog stannat hemma istället för att ha dött en onödig död i en kollision mellan två pendeltåg. De har nog valt att dröja sig kvar vid köksbordet och ta en påtår, läsa tidningen och lyssna på radio istället för att sitta inklämd i tilltryckt plåt på den belgiska slätten. Kanske var det den mänskliga faktorn, kanske var det vädret men jag kan inte låta bli att plåga mig själv med att tänka på alla barn som förlorat en förälder idag, alla föräldrar som har förlorat ett barn.

Ingen slipper undan.

Min största skräck

"Fyra tåg i tunneln mellan Frankrike och England havererade i natt. Resulatet blev att över 2000 personer fick tillbringa natten långt under ytan, mellan London och Paris. De utmattade passagerarna evakuerades under morgontimmarna..."

Jag låg i en varm säng i natt och sitter inte i tunneln förrän på onsdag. Jag tror jag tar färjan, förresten. Om det finns någon. Det bästa är kanske att stänga in sig i lägenheten och aldrig gå ut igen. Någonsin.

Min värsta fobi är att något ska hända i den där tunneln. Vi åker så ofta och jag bara väntar på den dagen när en brand bryter ut, en bomb exploderar eller ett tåg spårar ur när vi befinner oss ombord. En gång under mina oräkneliga resor har tåget stannat i tunneln. Av någon anledning blev det tvärnit och jag satt där och räknade minuterna. Jag visste att vi var ungefär fem minuter in i tunneln, och att tåget till Paris avgått precis innan vårt. Håret reste sig i nacken, jag hyperventilerade men gjorde allt för att hålla mig lugn. När jag precis skulle be en medpassagerare om "hjälp" (vad nu man kan göra åt någon annans panik) satte tåget igång och mina hjärtslag saktade ned något. Vi kröp igenom tunneln och det tog 45 minuter innan jag såg dagsljus igen.

Jag avskyr verkligen den där sträckan och försöker alltid boka business så att jag i alla fall kan dricka champagne när jag sprängs till döds.

Travel insights

Hon sitter mitt emot mig, den tillfälliga medpassageraren, och hon säger efter en stunds kallprat:
"Jag önskar att jag var en disktrasa, att jag var urvriden till sista droppen och aldrig behövde gråta mer." Hon säger det så neutralt att jag tror att vi fortfarande talar om vädret.
"Varför vill du inte gråta?"
"För att det inte hjälper längre."
Resenären bredvid koncentrerar sig på att se ut som om han inte lyssnar. Jag tar en klunk kallt kaffe och säger i samma neutrala tonfall:
"Du ser inte särskilt olycklig ut."
Hon är så välklädd. Nästan vacker. Hèrmesscarfen är knuten enligt kortleken, manchettknapparna är putsade och mineralpudret är på plats. Jag tror till och med att hon har borstat ögonbrynen.

Hon ler:
"Jag är ordentligt urvriden idag. Jag vill bara inte bli uppblött igen. Men jag vet att det kommer."
Jag visualiserar henne som animerad, någon öppnar munnen på henne och häller ned tårar. Hon är genomskinlig och jag ser att hon fylls, upp till knäna, midjan, bröstkorgen, och till slut svämmar det över. Tårarna svämmar över.

"Det får räcka nu. Det får vara bra."
Jag nickar som om jag förstår. Jag önskar jag var en klok person som i en mening kunde förmedla ett budskap, en uppmaning som min olyckliga medpassagerare kunde ta med sig, använda och vårda och kanske en dag bli en mindre olycklig eller till och med en lite glad person.

Belgien rusar förbi i 29o km/h. För ovanlighetens skull skiner solen. Hon ser på mig med intensiv blick, som önskar hon ett svar, en lösning. Jag tar upp mobilen ur väskan och börjar radera gamla SMS.

Tänk att det finns människor som önskar att de var urvridna disktrasor.

En sorgsen flickas logik

När jag var liten och inte kunde sova låg jag i min säng och planerade. Jag planerade på kort och på lång sikt. Imorgon ska jag ta sånglektion och gå på fotbollsträning, på lördag ska vi äta middag hos mormor och morfar, i sommar ska jag bada på landet. När jag blir stor ska jag bli journalist. Om jag inte somnat efter det, började jag planera min mamma och brors tid.

Det var viktigt för mig att kunna visualisera morgondagen. Aktiviteter, resor, upplevelser blev löften om en förutsägbar framtid. Jag kunde inte hantera vetskapen om att framtiden är allt annat än förutsägbar. Om jag la upp planer för mig, min mamma och bror trodde jag mig kunna skydda och kontrollera våra liv med syftet att inget ont skulle kunna hända oss. Jag stoppade in oss i tidsekvenser och hoppades, att så länge vi slussades runt i våra tillrättalagda scheman skulle vi leva. Vi skulle inte behöva dö. För kanske var det så att de som dog inte hade gjort några planer, inte bokat in några resor, inte uttalat sin framtid. Kanske var det därför de dog.

En sorgsen flickas logik.

Morbid slutledningsförmåga

När någon dör följs alltid nyheten av en och samma fråga: hur dog han? Vi måste veta hur han dog så att vi kan avskriva oss döden.

Han dog av en överdos. Jag knarkar inte.
Han dog i lungcancer. Jag röker inte.
Han var utan bälte och krockade med ett träd. Jag kör aldrig bil utan.
Han fick en elstöt när han bytte glödlampan i hallen. Han måste ha varit vårdslös.

Så fortsätter våra slutledningar tills vi känner oss alldeles säkra på att vi aldrig kommer att dö.

Vår rädsla för döden undgår all logik och det är inte mer än rimligt. För inget gör så ont som att drabbas av döden. Den sveper in som en Mumintrollets Morran och sprider kyla i märg och ben, och vi blir aldrig varma igen. Döden drar undan mattan och tar ifrån oss vår barnsliga trygghet. Vi blir plötsligt lika gamla som våra föräldrar, eftersom de inte heller vet hur man hanterar förlust. Vi tittar på varandra i förvirring. Skorna står ju kvar. Jackan hänger i hallen. Ballongen från födelsedagen blåstes upp med luften från hans lungor. Allt existerar utan hans själ. Hur förstår man sådant?

Ingenting blir någonsin sig likt.

The spirit of season

Det är förstås inte kläderna som gör att jag älskar hösten. Det är något annat. Hösten är melankolisk, bitterljuv, lidelsefull. Hösten är ett avsked utan löften, utan förhoppningar. Hösten är ett faktum. Den är jag.

Min terapeut frågade mig en gång om jag påverkas av vädret. Jag sa nej. Jag föraktar bara januari. Januari är som en nynazist, tom, glåmig, oinitierad. Januari är som att befinna sig mitt i tunneln under engelska kanalen. Tänk om tåget stannar just där? När det håller maxfart, tio minuter in i tunneln och tio minuter kvar. Det är som att befinna sig i helvetet. Jag är under vatten, under jord och det är lika långt till båda ändarna. Det är lika långt till Förenade Kungariket som det är till Frankrike. Om det börjar brinna, vart tar vi vägen? Om vi måste evakueras, ska vi då gå tillbaka? Hur lång tid tar det? Finns det ledljus? Varför står det inget om detta på hemsidan, på säkerhetsinformationen i restaurantvagnen?

Januari är omöjligheten att hålla sig kvar i höstens vackra melankoli. Det är för kallt. Kashmirtröjan värmer inte längre, stövlarna är för kalla och handskarna redan slitna. Det var ju kalvskinn, för fan. Mörkret och kylan reserverar, stänger in, isolerar. Det finns inga färger kvar. Allt är gråskala. Jag kan lika gärna bo i Murmansk. Våren är så fjärran att jag inte ens kan minnas den. Det gör ont när knoppar brister, ja, det är möjligt, men jag föredrar smärta framför stagnation. Januari är stelnad. Jag rör mig som en vaxdocka. Blir till ett lik.

Januari är helvetet, är döden. Jag kan aldrig mer värja mig.

Kära mormor

Jag skulle ha skrivit till dig för länge sedan. Långt innan du fick din stroke till och med. Tiden har gått så fort och det har hänt så mycket, jag vet knappt var jag ska börja.

Jag och V kom till Sverige inte långt efter att du fått din stroke. Jag tänkte veckorna innan, att jag skulle ringa dig, men visste att vi snart skulle ses så det gjorde inte så mycket att jag inte hann. Men jag hann inte. Du låg redan på Dahlens Sjukhus när vi kom till Sverige.

Både V och jag var jätteförkylda när vi kom upp, vi bodde hos L och var strandsatta i hennes lägenhet i flera dagar pga feber, hosta och snuva. V hostade blod ett tag, det var hemskt, men sedan blev vi bättre. Det enda positiva med den influensan var att jag gick ned en massa i vikt, så du hade kunnat säga "nu är du så där smal igen, M", och "jag blir så glad när du äter".

Kommer du ihåg att jag kom till sjukhuset för att hälsa på dig, du var så otroligt ledsen och förvirrad och allt du sa var "Jag vet inte" och "Jag kan inte". Ironsikt, med tanke på att jag aldrig hört dig yttra någon av uttrycken någonsin förr, du var alltid mycket säker på din sak. Det du mot all förmodan lade märke till, var min nya frisyr, att jag klippt page, och du klappade min arm och sa utan ord att du tyckte om min ljusblå kashmirtröja. Du var bra på det där, mormor, att lägga märke till saker. Du var alltid så uppmärksam, så intresserad av mig och mitt liv. Jag kommer ihåg hur din hand såg ut, dina långa smala fingrar och välansade naglar. Du var alltid så noga med att vara proper.

Vi fick fira julen utan dig, vi talade inte ens om för dig att det var jul, då hade du nog blivit än ledsnare och kanske än mer förvirrad. J kom upp också, och vi spenderade julafton hos mamma och J, M och barnen kom dit på kvällen. På juldagen skyndade vi vidare till London för att fira jul med Js familj och sedan bar det av till New York över nyår. När jag berättade för dig att vi skulle åka till New York, och att jag tvekat när vi bokade biljetterna, eftersom jag var rädd för alla terrorattacker sa du att jag inte skulle begränsas av det, utan passa på att se världen när jag kunde. Du uppmuntrade mig alltid att resa, att se, att lära. Vi var båda förtjusta i Medelhavet, nu önskar jag att vi hade sett det tillsammans. New York var förstås sådär storslaget och fantastiskt som man förväntar sig, vi åt nyårssupé på Aquavit, du vet Marcus Samuelssons restaurant som är så omskriven. När vi kom hem var Js pappa jättedålig och samma eftermiddag kom ambulansen och tog in honom. Det visade sig att han (också) fått en stroke. Han fick vänta på operation i flera dagar och alla var så oroliga. Men till skillnad från dig, så blev han helt återställd och kom fullständigt tillbaka och blev sig själv igen. Det var otroligt!



Sedan följde ett mycket händelserikt 2007, på gott och på ont. Jag blev gravid i maj. Kan du tänka dig, mormor, i våran månad, vilken lycka! När liljekonvaljerna blommar och ljuset återvänder på riktigt. Vi hade försökt så länge tyckte vi, vi ville ju ingenting hellre än att ge V ett syskon. Jag berättade ingenting för dig, jag var rädd att det skulle bli för mycket information. Jag var i Sverige några gånger under våren och sommaren. Vi besökte dig på hemmet och varje gång kände du igen mig och du blev så glad att se mig. Det var svåra möten, det var så förskräckligt att se vad stroken gjort med dig, du var verkligen en skugga av ditt forna jag. Oj, vad vi led. Mamma och H satt hos dig så ofta, du var nog högst medveten om deras närvaro. Sista gången jag träffade dig var du mycket trött och svag och du låg ned hela tiden. Mamma och jag uppehöll oss i ditt rum och fixade med blommorna och satt och pratade. V var med och lekte gladlynt på golvet med ett stetoskop din sköterska gett honom att sysselsätta sig med. Man kunde se hur du njöt av att lyssna till våra röster, tryggheten att ha dina nära hos dig i din svåra tid av rädsla och förvirring. Mamma sa att du talade mycket om morfar under den perioden. Kanske satt han hos dig också utan att vi såg honom.

I september var J och jag i Aten på ett bröllop och vi förlovade oss samma helg. Kanske visste du att jag var i hamn, kanske hade du bara fått nog, för du gick bort den följande veckan. Jag hade fruktat det där telefonsamtalet så länge, och när jag hörde mammas tonläge förstod jag. Det var svårt, men det var svårt hela tiden när du var dålig. Jag saknade dig från den första sekunden du blev sjuk. Vi visste nog ganska snart att du inte skulle återhämta dig, så det blev en lång och utdragen sorg. Jag bestämde mig från början för att mina minnesbilder av dig skulle vara av den mormor jag alltid känt, inte den mormor som blev av stroken. Resten av året blev tufft för oss. Js pappa fick ännu en stroke i oktober och den här gången gick han bort. Det var förstås svårast för J och han hade fullt upp med att trösta alla andra. Hösten gick fort förbi, och julen firade vi i Bryssel med Js mamma och syster. Det var det året.

Det är tomt utan dig. Det är så mycket som jag skulle vilja återuppleva med dig och med morfar. En kopp Sir Johns te i köket på Ringvägen en tidig morgon, ljudet av trafiken nere på gatan, den där speciella lukten som fönstren gav ifrån sig. Middagarna med din goda mat och fina dukning. Det måste ha varit hundratals middagar. Mötena på ångbåtsbryggan, när vi kom ut med Waxholmsbåten. Jag kan forfarande se klart framför mig morfar skynda ned för backen i sina Karklöjeans, solbränd och frisk. Kommer du ihåg när vi pilkade strömming och fick massor på kroken? När jag kom hem efter kvällsbaden och fick varm mjölk och sardinsmörgås? När du stekte pannkakor på vedspisen till alla barnbarnen. Jag åt sju stycken. När jag var tonåring och du frågade mamma om jag aldrig skrattade längre, och hur jag alltid skärpte mig efter det? Minnena är så många och så goda, du anar inte hur mycket du och morfar tillförde oss. Trots saknaden är jag så tacksam att jag fick alla dessa år med er, att du fick uppleva min första son, ditt barnbarnsbarn. Och jag är tacksam över att vi tog vara på tiden med varandra. Vi hade alltid god kontakt och vi brevväxlade var jag än befann mig i Sverige och i världen. Det var tydligt att du engagerade dig i mitt liv och stöttade mig i mina val. Så trots att saknade är så stor känns vår relation så fullbordad och för det är jag ständigt tacksam.

Vila i frid, mormor, men räkna med att höra av mig igen.

Med döden i strumplästen

Igår hände en rad märkliga saker. Vi skulle till Kidsfactory (http://www.kidsfactory.be/) så att V skulle få springa av sig. På vägen dit körde en galen Peugeot om oss precis vid övergångsstället där vi stod för rött ljus. Jag tänkte att det var bra att en sådan galning snabbt försvann i fjärran. Några hundra meter längre fram körde vi nästan på den påtagligt överförfriskade alternativt påtände föraren, han hade då vinkat in en bil och var redo för vad som såg ut att bli en livlig diskussion eller ett äkta slagsmål med den andra stackars föraren. Med två barn i bilen började jag få lite ont i magen och ville helst vända om. Någon minut senare såg jag den där läskiga bilen i backspegeln igen och den här gången prejades vi nästan av vägen när han passerade. Sedan flög han vidare i olaglig fart och vi såg inte honom igen. Vilken jäkla galning.

Väl på Kidsfactory kom nästa märklig upplevelse. Mitt bland alla svettiga dock glada, lekande barn, hoppborgar och bollhav stod fyra livvakter utplacerade (malplacerade) i lokalen. Två av dem observerade utgången och två andra iakttog en stilla lekande asiatisk familj. Jag bara väntade på att få bevittna ett dramatiskt kidnappningsdrama men allting fortlöpte lugnt.

På vägen hem körde en vespa framför oss i rusningstrafiken. Bakpå satt en liten flicka i rosa jacka och jag kommenterade lite slött att det där såg lite oskyddat och farligt ut. Några korsningar längre fram såg vi den lilla flickan ligga på marken med en omkullvräkt vespa bredvid sig. Hon såg ut att vara oskadd men det var ändå omskakande att se en liten rosaklädd tjej mitt på den smutsiga vägen.

Jag vet inte vad jag vill säga med den här anekdoten men den där dagen bekräftade det jag redan vet, att en olycka händer så lätt.