När jag var liten och inte kunde sova låg jag i min säng och planerade. Jag planerade på kort och på lång sikt. Imorgon ska jag ta sånglektion och gå på fotbollsträning, på lördag ska vi äta middag hos mormor och morfar, i sommar ska jag bada på landet. När jag blir stor ska jag bli journalist. Om jag inte somnat efter det, började jag planera min mamma och brors tid.
Det var viktigt för mig att kunna visualisera morgondagen. Aktiviteter, resor, upplevelser blev löften om en förutsägbar framtid. Jag kunde inte hantera vetskapen om att framtiden är allt annat än förutsägbar. Om jag la upp planer för mig, min mamma och bror trodde jag mig kunna skydda och kontrollera våra liv med syftet att inget ont skulle kunna hända oss. Jag stoppade in oss i tidsekvenser och hoppades, att så länge vi slussades runt i våra tillrättalagda scheman skulle vi leva. Vi skulle inte behöva dö. För kanske var det så att de som dog inte hade gjort några planer, inte bokat in några resor, inte uttalat sin framtid. Kanske var det därför de dog.
En sorgsen flickas logik.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment