Idag kom jag på varför jag verkligen uppskattar vår nya lägenhet. När jag kommer in genom ytterdörren vill jag instinktivt sätta på en jazzlista och korka upp en flaska Amarone. Rummen andas njutning och avkoppling å ena sidan, kreation och energi å den andra. Det låter pretto, men det är en alldeles äkta känsla.
Jag undrar, är det en arkitekts syfte, att skapa rum efter upplevelse, efter musiksmak, efter atmosfär? Är det en slump att jag känner mig så hemma här? Kan rummet bortsett från personliga ting verkligen förmå reflektera jaget? Att uppnå välbefinnande och harmoni i sitt eget hem måste vara den ultimata livskvaliteten. Jag tänker på, kan hända motsatsen, miljonprojekten, Alva Myrdal och kollektivhus.
Jag är nog, trots allt, faktiskt villig att offra tid och kraft på ett Hem. Ett hem ska inte var stort för storlekens skull, det ska inte vara inrett för sakens skull, men hemmet, mitt eller ditt, bör spegla och representera oss som individer och familj, vår historia, vår läggning, våra intressen, vår uppfostran och vår kärlek. Ett utrymme för perfektion, likväl som för snedsteg, besvikelse, känslostormar och bedarran. Andningsvårigheter och panikångest. Två hjärtan som i takt slår för framtiden. Allt det, inom fyra vackra väggar. Hemmet är vårt allt.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
Nej, det är ingen slump. Rum och byggnader har själ. Ibland känner man bara att det stämmer. Ljuset, rymden, känslan och tiden. Det är liksom meningen. Att man är hemma på alla plan. Fysiskt, psykiskt och filosofiskt. Eller så är det bara så att man är sugen på vin när man kommer hem.
Post a Comment