Komplicerat var ordet

Det var så längesedan jag skrev. Jag vet inte varför. Kanske håller jag andan. Kanske kretsar allting fortfarande kring lilla E och allt det vi upplevde för inte särskilt längesedan. Det går bra. Varje dag utan anfall är ju bra. Och jag tror mig slappna av. Jag tror mig slappna av tills hon gör en häftig rörelse, nickar till lite för snabbt eller tappar balansen. Då rusar hjärtat. Men det går bra. Än inga tecken på försenad utveckling eller andra men. Än bara sprudlande blickar och imse vimse spindelberoende. Som vi älskar våra barn. Som ingenting annat spelar någon roll. Men vi har mer på agendan. En flytt. Över kanalen. Skräckblandad förtjusning, men mest bara skräck. Jag som lärt mig avsky förändring. Och hur kan jag flytta från ett liv jag älskar? Vill inte. Vill bara bo i en skyddad expatsvärld på fina gatan med fina skolan och fina tjänstebilen för alltid. Jag är den konservativa medelklassnobben personifierad. Inte är jag stolt, bara ärlig. Jag tänker förbjudna tankar som jag inte kan dela med någon. Hur ska jag klara svenssonlivet i läskiga London? Komplicerat är ordet. Fruktan är känslan. Och den äter upp mig innan jag ens hunnit packa den första kartongen.

Kvinnor kan

Jag bestämde mig. Vi var i Wimbledon Park med barnen och vi kunde höra publikens jubel varje gång Murray gjorde något nyttigt. Nog med den här oron. Jag kan väl inte förtvina av den. Det gäller vårt lilla bustroll. Jag måste tro på henne. Det var ju hon som fick den perfekta förlossningen, henne jag gav upp vinet för, hon som alltid varit stark, alltid stabil. Aldrig har jag tvivlat på E. Inte nu heller. Särskilt inte nu. Kvinnor kan. Det har jag alltid vetat. (Och jag menar verkligen vad jag skriver. Det är inget försök till att vara käck. Men räkna med svackor. Räkna med många svackor.)

London detail

En alldeles extraordinart vacker lyktstolpe pa Putney Bridge i decembersolnedgang. Vad ni inte kan se och hora ar alla irriterade bilister som tutade och skrek pa oss nar vi stannade till sa att jag kunde ta bilden. Only for you!

Friday update

Just hemkommen från julshopping i London och varje gång jag kommer dit inser jag hur litet Bryssel är! Den här gången låg shoppingfokus på barnens kusiner hemma i Stockholm och det är verkligen roligt att gå på John Lewis och Debenhams och välja bland alla galna och onödiga produkter som säljs. Det blev Jamie Olivers kryddplantering, MP3-högtalare, Wii-tillbehör och Top Shoppyjamaser till de småstora. Efter allt armbågande (jag var nämligen inte den enda som skulle handla julklappar) pustade jag ut på Fifth Floor med både ett och två och tre glas Dukan non approved champagne.

Resten av julklapparna som nu ska skickas till Sverige, handlade jag när jag kom hem till Bryssel på l'Occitane och Petit Bateau.

Jag hade inte vägt mig på 16 dagar och var så nervös när jag ställde mig på vågen igår. Jag har varit väldigt medveten om matintaget och följt Dukans regler så gott jag kunnat. Lyckligtvis står jag fortfarande stabil på 52,6 kg och idag hörde Aftonbladet av sig och ville intervjua mig igen, så det känns extra bra att kunna leverera lite resultat.

Happy friday!

Tur i oturen?

När vi hängde i London på 1990-talet tyckte vi överklasskillarna var så tråkiga. Det var rätt snygga att se på, särskilt en Andrew som jag hånglade med på en picknickfilt på Hampstead Heath till klockan två på morgonen. Men det var inget farligt, inget oförutsägbart, inget förbjudet med Highgatekillarna och dess likar. Vi gillade fotbollsfansen, klubbkillarna, de som hade bil, jobb och pengar. Mamma blev häpen när jag kom hem till förorten och visade kort:
"Han ser verkligen inte snäll ut, Milou."
"Ja, men ser du inte så snygg han är! Han heter Danny och delar ut post."
Åren gick och vi blev resonliga. Vi hittade män med lite större bilar, lite bättre jobb och lite mer pengar.

Men så dyker de upp på Facebook, de där oförutsägbart farliga. Och de är inte ett dugg farliga längre. De är lite slitna, lite överviktiga, skilda. Och de kan verkligen inte skriva. Haha. De krossade våra artonåriga hjärtan. Vi kan stava till definitely.

Vi vann.

Magi i London

Efter veckor, månader av slit och vardag fick vi äntligen en kort stund att stanna upp, att se och att andas, och vi gjorde det som vi gör allra bäst tillsammans: vi äter, dricker och shoppar. Vi tog in på May Fair Hotel, la champagnen på kylning och gav oss ut i Londoneftermiddagen. Ingen hets, bara en lugn promenad fram till Bond Street och ett lyckat besök på Hermès. Jag har i flera månader tänkt köpa mig en välförkänt present för mina fem år på EU-Kommissionen och jag fann en orange pärla som kan pimpa upp vilken gammal trasa som helst. Sedan fortsatte vi till Sketch för en fridfull afternoon tea och lite celebspotting. Det slog mig igen, hur stort London är som har utrymme för personligheter i alla dess former. Ingen granskning, inga kategorier, inga fack. Bara ett myller av acceptans. En upprepad uppenbarelse som jag välkomnar varje gång den kommer. En dag är detta vår hemstad.

Stärkta efter scones med clotted cream och sylt granskade vi nya Levis Store på Regent Street som invigdes under pompa och ståt (ja det stämmer, N.E.R.D. var där) förra veckan och sedan gjorde vi några obligatoriska impulsköp på H&M. På äkta slackermanér tog vi en taxi tillbaka till hotellet där vi kröp upp i varsin fåtölj, drack champagne och försökte återberätta tiden som gått. Tack vare utsikten över Nobu gjorde vi ett lyckat försök till drop in, men det blev en kort middag när tröttheten tog över, även om vi först inte ville erkänna det.

Klockan nio morgonen därpå väcktes vi av roomservice och en rejäl English fry up, sedan spenderade vi resten av dagen på Selfridges i hopp om att hitta en klänning till mig till två stundande bröllop (i Accra och Surrey). Tyvärr utan resultat. Men det gjorde ingenting. Vi fick 24 timmar, jag och engelsmannen och det står vi oss på ett tag. Nu, tillbaka till ekorrhjulet, lemmeltåget, vargflocken. Javisst ja, det är där jag hör hemma.

The independent state of Kate

I love this shot. Enough of London now.

Traditioner

HOBBS i Hampstead. NW3 i mitt hjärta.

När jag ändå är inne på London på hösten drömmer jag mig tillbaka till min bröllopshelg där, i slutet på september. Jag och kompisarna avnjöt en underbar afternoon tea på Dorchester Hotel. Det var dagen före bröllopet och vi som var känsliga kunde inte dricka svart té eftersom vi behövde sova gott den natten, men det var ändå magnifikt, utsökt och ädelt:

The Dorchester Champagne Afternoon Tea begins with savoury finger sandwiches. Crusts are removed from fresh baked white and brown breads, and the delicate slices are filled with smoked salmon, egg, chicken, cream cheese and cucumber. Warm scones arrive next, made from a recipe unchanged at The Dorchester for over half a century. They are served with glistening strawberry jam and Devonshire clotted cream. The final course is the pièce de resistance, the platter of cakes and tartlets.

... and plenty plenty of champagne. Ett underbart minne för livet. Men inte sista gången på Dorchester. Istället början på en tradition för livet.

Everyone must read

So much more than homo erotica. But lots of it. Om du är en estetisk anglofil måste du läsa denna fascinerande bok om Thatchers England. Bland det bästa som finns. Slår The Swimming Pool Library med hästlängder. Det säger ganska mycket.

Southampton ToR

Det bästa med London är att varje stadsdel känns som en liten stad. Kanske inte som Västerås och Linköping, men ändå som ett ställe där man känner brevbäraren vid namn och hälsar på spärrvakten i tunnelbanan.

Häromdagen skulle jag och V ta spårvagnen i Wimbledon och i trappan ned till perrongen satt en mycket vilsen och mycket ledsen flicka. V såg henne genast och sa: "mamma, hon är jätte-emsam". Det var hans ord som fick mig att för första gången på åratal stanna upp. Jag gick fram till den snyftade flickan och frågade om hon var OK.

"Jag har fått missfall och min pojkvän har lämnat mig. Han säger att det är mitt fel och jag hann inte ens äta frukost. Jag vill åka till min mamma i Southampton men jag har inga pengar." Min son tittade allvarligt på henne och sedan på mig. De bedjande blickarna fick mig att öppna handväskan och plocka upp en tiopundssedel. Flickan torkade tårarna och sa bestämt: "Det kostar 17 pund". Jag grävde vidare och hittade återstoden. Sedan talade jag om för henne att pojkvännen inte var värd det, att det var bäst att åka hem till mamma och att hon nog skulle träffa en bättre kille nästa gång. Hon kramade pengarna i näven.

Jag och V åkte vidare. Efter kaffe på Starbucks, besök på Joseph's och Boots åkte vi tillbaka. Flickan satt kvar på samma plats som vi lämnat henne. Hon såg lite glad ut. Hon låtsades inte se mig, men jag stannade till och frågade om hon inte skulle försöka ta sig till Southampton snart. Jo då, hon var på väg. Men en man hade ringt efter ambulans och hon hade fått förklara att hon trots sin ringa ålder och späda kropp mådde bra, sedan kom två patrullerande kvinnliga poliser och frågade hur gammal hon var och att hon inte borde sitta på en betongtrappa hela dagen och nu kom jag igen, och frågade när hon skulle ge sig av. Tårarna hade torkat och hon försökte dölja ett svagt men nöjt leende.

Människor kanske bryr sig trots allt. Även när man är väldigt

emsam.

Det är synd om engelsmännen

Det är lite synd om engelsmännen just nu. House of Commons och hela Westminster för den delen skakas av ännu en politisk skandal. Den här gången handlar det inte om sexuella läggningar och bordellbesök som vanligtvis har ett enormt mediavärde i UK. Jag går inte in på varför. Nu har ett stort antal parlamentariker utnyttjat redovisningsystemet och undgått betalning av allt ifrån vinstskatter på husförsäljning till porrfilm på hotellrummet (det senare kräver ett eget inlägg, jag återkommer). Som vår tobleroneaffär ungefär, i lite större omfattning.

Igår blev det klart att talmannen Michael Martin avgår. Han kommer ganska lätt undan med tanke på att inte mindre än sju talmän i Storbritannien blivit halshuggna under åren. Men vad säger detta oss? För bara några månader sedan klev europas regeringar in i de stora bankerna och lovade bot och bättring. Vi drog en suck av lättnad och tänkte i hemlighet att man nog måste reglera kapitalismen trots allt. Vi vill ju inte ha lågkonjunktur och sätta våra renoveringsprojekt på paus! Nu framkommer det att de folkvalda är minst lika uppfinningsrika. Inte för att det kom som någon vidare överraskning, men de som just höjt ett varningens finger mot finansvärldens bonusar och pekat ut den ena efter den andra som levt livet glada dagar, medan småsparare och pensionärer svultit i tysthet, har nu själva blivit upptäckta.

"The days of MPs being judge and jury of their own pay, judge and jury of their own expenses, are over" säger Clegg.

Hear hear.

Är det alltså så, att människan av naturen är girig, att vi älskar att utse syndabockar och att vi är så insnärjda i vår egen dubbelmoral att vi suddat ut varje stackars etisk regel som någonsin existerat? Att alla och en var egentligen måste hållas på mattan, inrättas i leden och systematiseras, vare sig vi förespråkar kapitalism, socialdemokrati eller lite vanligt bondförnuft?

Ja, jag vet inte. Jag kom just.

Down memory lane

När man pratar minnen med sin absolut bästa och äldsta vän kommer de mest absurda situationer fram, som egentligen bara var roligt då och som egentligen ingen annan än vi som var där orkar lyssna på:

• Kommer du ihåg när vi just ätit Big Pack vaniljglass och låg på sängen i ditt rum med huvudena ned, för att våra skratt lät så roliga då, och min glass kom sprutande upp genom näsan i en skrattattack och jag hade huvudvärk en vecka efteråt?
• Kommer du ihåg när vi kom hem efter det där nyåret i London och din mamma tog dig åt sidan och frågade: knarkar du när du är i England?
• Kommer du ihåg när du hade halsfluss och fyrtio graders feber och låtsades vara frisk, så du kunde följa med ut till landet på Valborg, ta årets första dopp och grilla korv med Täbykillarna?
• Kommer du ihåg när jag missuppfattade tandläkarens råd att rengöra blödande tandkött, och borstade tandköttet tills det blödde?
• Kommer du ihåg när jag blev intervjuad av Ekot på ett rejv och mamma sa att hon skulle göra vad som helst för att inte mormor och morfar skulle lyssna på P3 kvart i fem.
• Kommer du ihåg när er klassföreståndare sa att ni måste lära er mer empati och sluta bestämma över hela skolan?

Jag blir matt. Det är tur att det dröjer innan min dotter blir tonåring.