Tur i oturen?

När vi hängde i London på 1990-talet tyckte vi överklasskillarna var så tråkiga. Det var rätt snygga att se på, särskilt en Andrew som jag hånglade med på en picknickfilt på Hampstead Heath till klockan två på morgonen. Men det var inget farligt, inget oförutsägbart, inget förbjudet med Highgatekillarna och dess likar. Vi gillade fotbollsfansen, klubbkillarna, de som hade bil, jobb och pengar. Mamma blev häpen när jag kom hem till förorten och visade kort:
"Han ser verkligen inte snäll ut, Milou."
"Ja, men ser du inte så snygg han är! Han heter Danny och delar ut post."
Åren gick och vi blev resonliga. Vi hittade män med lite större bilar, lite bättre jobb och lite mer pengar.

Men så dyker de upp på Facebook, de där oförutsägbart farliga. Och de är inte ett dugg farliga längre. De är lite slitna, lite överviktiga, skilda. Och de kan verkligen inte skriva. Haha. De krossade våra artonåriga hjärtan. Vi kan stava till definitely.

Vi vann.