Vi byter fokus

Vi ska flytta. Vi stannar i Bryssel, vi bara byter en aveny mot en annan. Jag måste säga hej då till den här milsvida utsikten (ni ser väl Atomium långt därborta?!). Istället får barnen en trädgård och jag två terasser. Lugn, det är fortfarande gångavstånd till Pain Quotidien och Place Brugmann. Man vill ju inte överdriva.

På hemmaplan

Vi är tillbaka i Bryssel sedan några dagar. Trots rastlösa småbarn och allvarligt sjuk bebis är det underbart att vara hemma igen. Det känns som jag återfick kontrollen. Något. V får spela tennis den här veckan, A gör arts and crafts och jag medicinerar en ovillig tiomånaders sex gånger om dagen. Det finns liksom inte tid för så mycket annat. Någon gång ska jag skriva mer utförligt om Infantile Spasm, West Syndrome, Salaam Syndrome... kärt barn har många namn, men just nu vill jag inte. Det är bara så sorgligt och vi vet inte hur drabbad lilla A är, så jag väntar tills känslorna lagt sig. När de lagt sig. Om de lägger sig.

Hallonens tid

Det är hallonens tid. Tänk vad lite bär kan göra mig lycklig i hjärtat efter en ihärdig vår. Snart är det sommarlov, något som denna utarbetade utlandssvenska inte så mycket ser fram emot som fruktar. 10 veckor. En engelsman som jobbar, en parvel som vill gå innan hon kan krypa, två lite större och om möjligt mer rastlösa barn, en lägenhet utan vare sig terass eller trädgård, ett övergivet Bryssel och frånvarande vänner. Undrar om hallonvodka är gott...

Thank god for Gaudron

Igår sken solen. Det kan låta som en självklarhet men i Bryssel är solstrålar en hårdvara, en riktig raritet som gör att man (jag?) beter sig aningen stressad om himlen ter sig blå på morgonkvisten. Det ska promeneras, planteras, tvättas fönster och drickas vin på Gaudron förstås. Och till det tog jag en sallad. Tack kära S för sällskapet. Och snart har du flyttat hem till Sverige.

Bonne fete maman!

Idag är det mors dag i Bryssel. Vi firade med ära-vare-Gud-i-höjden-denna-har-jag-gjort-i-slöjden-presenter och rostat bröd i sängen i morse. Sedan tog vi cyklarna till Bois de la Cambre och endast engelsmannen höll humöret uppe. Trots solsken! Men det gjorde ingenting, för på eftermiddagen fick jag mig en tupplur medan middagen förbereddes och nu sitter jag i soffan medan barnen nattas, så om nu bara mitt champagneglas fylls på snart kan denna klassas som en perfekt dag. Bonne fete maman!

Goodnight sweetheart yes it's time to go

Vi har tillbringat eftermiddagen hos vänner som ska flytta till London. I Bryssel säger man inte flytta, man säger relocate, för det är bara en enda lång förflyttning, livet. Jag trodde jag hårdnat efter alla dessa år men den här gången grät jag redan när jag läste inbjudan till avskedsdrinken. Det har ett pris att bo i en stad där vänskap uppstår på ett ögonblick, där man inte väntar med umgänget. Intensivt, berikande, dynamiskt, spännande och ack så inspirerande. Men intensiteten förvandlas snabbt till en statusrad på Facebook när flyttlassen går. Det skapas små hål av saknad i hjärtat varje gång det händer. Trygghet blir tomhet. Om och om igen.

Det tar en sovmorgon, sedan är det över

Min beskrivning av våren i Bryssel, men i år hade jag fel! Våren tog paus i april. Så visst gör det ont när knoppar brister... Även i Europas huvudstad. Så här såg det ut från vår balkong någon gång i mars.

Vårkänning

Magnolian har fått knoppar och nu går det fort! Det räcker med att man försover sig en morgon, så har man missat våren i Bryssel.

Utflykt

Jag tar barnen till London i eftermiddag för att fira svärmors 70-årsdag. Det ska bli skönt att komma ut i världen lite, men jag är ingen annan än Tjuren Ferdinand när jag ammar. Jag trivs bättre här... Bara tanken på att förflytta sömnbristen till en miljö som inte är min gör mig smärre panikslagen. Byta blöja i loungen på Eurostar när alla andra sippar champagne och utbyter kloka tankar om finanskrisen... Inte lika jobbigt. Jag har sex år på nacken. Jag har vant mig.

Engelsmannen skickade just ett sms: glöm inte bebisen.

It's official!

Beviset... Vi har bott i Bryssel för länge. Nu köper vi vita ytterkläder till treåringar. Style over function.

"Vill ni ha ketchup på korven?"
"Nej tack."

Fotbollsmatch i höstsol

Jag älskar lördagar, de är så där lagom hektiska med simskola på förmiddagen och fotbollsträning på eftermiddagen. Ja...inte för mig alltså. November är mild. Busnel håller än, som ni ser. Och jag gillar Batman-outfiten där i bakgrunden. Undrar hur länge pojken fick förhandla för att visa sig offentligt med den.

Embarassing moment II

Idag när jag gick förbi ett bygge var det två musikaliska målare som stannade upp och sjöng Comment ca va, comme si comme si comme si comme ca... Little did they know, att i mitt hemland är det bara Kikki Danielsson som sjunger den sången.

Titta mamma, lektanten är moody chic

Jag gör mig redo för seriöst festande i helgen. Lilla A fyller tre och vi har bjudit in alla små femton maternellevännerna. Tidigt lärde vi oss att hemmakalas inte var något för oss (såvida inte lektanten ska vara moody chic) så vi förlägger hela speltaket till Kid's Factory, en stor inomhuslekpark i Waterloo. Barnen får tårta och godis och alla möjligheter i världen att springa av sig sin sugar high. Vi tar med en magnum champagne i isbalja till föräldrarna, trots att klockan bara är 11.00. Man fyller ju bara tre en gång!

Om ni tycker att bilden inte har så mycket med texten att göra så är ni inne på rätt spår. Men man kan väl få drömma. Happy Friday everyone.

Dagens iakttagelse

Hemnet är porr. Jag älskar att leta upp de dyraste fastigheterna på de vackraste adresserna och drömma mig bort i de överstylade miljöerna där jag är lika blond som Mikkan, lika smart som Falkengren och lika cool som Christina Stenbeck. Att leta bostad i Bryssel är däremot som att ofrivilligt glänta på okända människors dammiga, personliga vardag. Helt utan förvarning! Husen som kostar EUR 3000/månaden att hyra har, om man har tur, en snygg fasad, men inredningsbilderna är löjeväckande! En soppåse ligger på trekvart på köksgolvet, smutstvätten ligger utslängd i tvättstugan och den mänskliga jäkla oredan är fullt synlig i bild. Välkommen till verkligheten. Vad är det för fel på mäklarna i den här stan?

Jag ger upp och går in på hemnet igen. Vi kanske hittar en ny bostad nästa vecka, om jag orkar med eländet, vill säga.

Verklighetsskildring

Min väninna estländskan som är gift med en trettio år äldre fransman lutar sig fram när vi sitter i soffan och tar en kaffe. "Is he cooking?" viskar hon förvånat om engelsmannen som står i köket med Ittalaförkläde och stekspade. "Yeah. He enjoys it" säger jag som om jag pratar om barnen som leker tåg bredvid på golvet. "How do you do it?" frågar estländskan vidare. "My husband has no idea how to cook."

How do I do it? Hmmm... Välkomna till Bryssel. 2011.

Walls of perfection

En svenska i Bryssel ligger bakom denna vackra atmosfär. Respekt till henne. Hell yeah.

I en tid av förändring

I år måste vi flytta. Igen. Vi hyrde ett townhouse som var som mitt eget i fyra år. Jag älskade det där huset, med dess slitna parkettgolv, öppna ytor och höga tak. "Det här huset har bra karma", sa Liina som hyrde före oss men som flyttade till pojkvännen i Luxemburg för att hon var höggravid. Jag var också höggravid och satt på en stol med fötterna på en annan och pekade svettigt åt de ännu svettigare flyttkarlarna var soffan skulle stå. Vi fick ännu ett barn. Husägaren skiljde sig smärtsamt och orkade inte med vårt kärleksfulla hus, sålde det till en ukrainsk advokat och vi fick snällt flytta vidare. Vi fann en paradvåning på Kommissionens intranät, SMEG-kök, stora badrum, öppen spis, öppen planlösning, avsaknad av själ. Ägaren är ambassadör, förordnandet tar slut i år, det visste vi om, så vi måste vidare. Igen. Men jag har börjat bli ombytlig. Jag längtar nästan förändringen. Jag drömmer om en trädgård igen, kanske kan vi hitta ett ställe med ordentliga garderobsytor den här gången, och trevliga grannar. Hur jag än känner inför omställning lever jag på hoppet att allt bara kan bli bättre. Det är en tröst i en tid av förändring.

It's a date

En kompis frågade vilka barer och restauranter jag kunde rekommendera till hennes bror som ska på helgresa till Bryssel. Det kan låta som en rättfram fråga, men för en utarbetad utlandssvensk med två små barn som inte upplevt den riktiga Brysselnatten på sex år, var det inte så lätt. Några favoriter dök genast upp i huvudet, men jag googlade lite först, för att se att de fortfarande existerade (bra krogar har för vana att brinna ned i den här stan. Fråga mig inte varför, då ringer det väl på dörren i natt).

Så några säkra kort för en middag ute blir Belgaqueen, för inredningen och ostronbaren, Bonsoir Clara för atmosfären, och Quincaillerie för skaldjuren. Jag hade hemskt gärna velat rekommendera Odette en ville också, men Brysselgästerna är studenter, så det vore inte riktigt rättvist.

Däremot sa jag åt dem, att tjusningen med Bryssel är inte de stora etablerade, utan de små ombytliga och opretentiösa hålen i väggen som är utspridda över hela stan, men desto svårare att peka ut, särskilt när man inte har varit ute i svängen på ett tag. Det bästa är att ta en taxi till Place Chatelain vid 20.30-tiden och promenera upp på Rue de Page eller Rue Africaine och fönstershoppa lite innan man bestämmer sig. Vanligtvis är det lättare att få bord på de mindre ställena.

Mmm, nu blev jag sugen på att dra en välförtjänt borste genom håret, sätta på nya Josephklänningen och boka en date med min man. Vilken bra idé! Tack Brysselgästerna för inspirationen.

Extra tuition?!

Jag försöker få till en lekstund med en kille i klassen som V gillar. Hela förra terminen var det omöjligt att hitta ett datum som passade dem. Jag gjorde ett nytt försök igår och fick ett svar tillbaka att barnet är så uppbokat under veckorna med pianolektioner, extra tuition och andra after school activities att en liten lekstund förvandlats till en ren omöjlighet. Och jag börjar tänka med min svenska statsskolehjärna, extra tuition... är det dags för det nu? Har jag missat något? Kommer V någonsing att komma in på universitetet när hans klasskompisar växlar upp redan nu? Ska jag veta sådant här, som växt upp i lalaland där alla gick i samma skola och det fanns två kategorier elever: plugghästarna, och icke-plugghästarna. De flesta rörde sig någonstans på mitten. Måste fråga engelsmannen, han kanske vet hur man elitiserar en femåring. Innan det är försent.

Det oundvikliga

Den slår ned som en bomb. Hemlängtan. Det oundvikliga för en utlandsvenska i januari i Bryssel. Den slår ned som en bomb och slår igen likt en fotboja runt min bleka vrist. Jag kommer inte undan. Jag resonerar med mig själv som vore jag min bästa vän: du hade inte kunnat gjort det annorlunda. Du var så hungrig, det gick inte att stänga in dig. Du drog fram som en, om än en väldigt sårbar, ångvält genom Europa och med armar långa som Mr Tickles tog du det du ville ha: jobbet, mannen. Sedan barnen, gudagåvorna. Adressen. Närheten till London och Paris, kulinariska hål i väggen, det dynamiska umgänget, flexibiliteten, spontaniteten. Mångfalden. Öppenheten. Pain Quotidien.

Om natten drömmer jag om stigen ned till vattnet på sommaren, om sparkturerna till skolan på vintern. Om doften av mammas kaffe på morgonen, om mormors kök på landet och mormors kök i stan. Jag drömmer om solnedgången över fjärden, om nattbaden och fisketurerna. När jag knäcker nacken på en torsk i morfars båt och längtar tills den ligger i stekpannan. Jag söker djupare och frågar mig vari min hemlängtan ligger och jag svarar att det ligger en sorg i att mitt förflutna inte reflekteras i nuet, att mitt öde tagit mig från en extrem till en annan.

Men så sitter jag där på passagersätet under vår gemensamma school run. Vintertröttheten värker i ögonen. Vindrutetorkarna jobbar i ösregnet. Jag upptäcker ännu en trasig nagel, försöker åtgärda den med hjälp av tänder och lite saliv. Barnen nynnar Emil i Lönneberga i baksätet. Jag tittar i smyg på engelsmannens profil, hans vackra drag, hans starka händer, hans fysiska, självklara närhet och värme. Och jag vet varför. Och när jag vet varför släpper fotbojan taget en aning runt min ömmande vrist. Men bara en aning. För doften av havsluften, doften av nyfallen snö och mormors rostade bröd ligger kvar så som i drömmen och jag försöker vara tacksam för livets alla dimensioner. En hastig blick av kärlek från förarsätet mildrar. Den mildrar på januaris gråaste dag.