På hemmaplan

Vi är tillbaka i Bryssel sedan några dagar. Trots rastlösa småbarn och allvarligt sjuk bebis är det underbart att vara hemma igen. Det känns som jag återfick kontrollen. Något. V får spela tennis den här veckan, A gör arts and crafts och jag medicinerar en ovillig tiomånaders sex gånger om dagen. Det finns liksom inte tid för så mycket annat. Någon gång ska jag skriva mer utförligt om Infantile Spasm, West Syndrome, Salaam Syndrome... kärt barn har många namn, men just nu vill jag inte. Det är bara så sorgligt och vi vet inte hur drabbad lilla A är, så jag väntar tills känslorna lagt sig. När de lagt sig. Om de lägger sig.