När livet blir livet

Vi byter Alicante mot magnetröntgen och steroidbehandling. Vi byter San Francisco mot EEG och ryggmärgsprov. Lilla E får diagnosen infantile spasm på ett sjukhus i London. Jag säger till engelsmannen att jag drunknar. Han säger nej det gör du inte, du simmar mot strömmen. Jag ber honom ta med ett ombyte kläder till mig när jag sovit och vaknat i samma tunika i fyra dagar. Han glömmer. Tiden upphör och allt jag vet är nästa gång vi ska träffa neurologerna, när nästa besked kan tänkas komma. När jag hämtar henne i uppvakningsrummet och tar hissen upp till avdelningen är det jag som är den där mamman som alla känner med men som alla är lättade över att de inte är. Det är jag som bryter ihop i det lilla köket när en annan drabbad mamma frågar hur min lilla flicka mår. Det är jag som fräser åt den unga och oerfarna läkaren när hon säger att jag inte ska vara orolig, de kan proceduren, de har sövt ned så många bebisar förut. "Det är inte MRI:en jag är rädd för, din lilla intern. Det är resultaten."