Oro utan gränser

Vi får hempermission över natten så vi åker hem till svärmor. Det känns konstigt att lämna ett sjukhus med en bebis i en Maxi Cosi. Jag har liksom gjort det förr. Då var det babylycka. Nu är det gränslös oro. E piggnar till på eftermiddagen bland syskon och matos. Hon ler och försöker krypa. Som om hon inte vet hur man gör längre. Jag studerar henne noga. Varje rörelse, varje blick, varje andetag. Inbillar jag mig? Är hon som vanligt? Vad har Infantile Spasm gjort med henne? Vi äter svärmors mat med västindiska kryddor och kärlek. Jag blir erbjuden att ta ett bad, tvätta av mig sjukhusdammet. Jag törs inte. Törs inte slappna av, törs inte stanna till. Jag tar en dånande dusch istället. Står lite för länge i allt det varma och gråter igen. En mors oro. Så bottenlös. Så förtvivlad och förtvinande. Jag är totalt avväpnad. Alldeles naken inför det som sker. Imorgon är en ny dag.