Kvinnor kan

Jag bestämde mig. Vi var i Wimbledon Park med barnen och vi kunde höra publikens jubel varje gång Murray gjorde något nyttigt. Nog med den här oron. Jag kan väl inte förtvina av den. Det gäller vårt lilla bustroll. Jag måste tro på henne. Det var ju hon som fick den perfekta förlossningen, henne jag gav upp vinet för, hon som alltid varit stark, alltid stabil. Aldrig har jag tvivlat på E. Inte nu heller. Särskilt inte nu. Kvinnor kan. Det har jag alltid vetat. (Och jag menar verkligen vad jag skriver. Det är inget försök till att vara käck. Men räkna med svackor. Räkna med många svackor.)