Paris Paris

Vi mellanlandar i London men åker vidare till Paris idag. Barnen får stanna på den här sidan engelska kanalen. Hos farmor. Jag och engelsmannen får kombinera business med pleasure i några dagar. Well, mest pleasure för mig. Lilla E gråter och skriker, släpper mig inte ur sikte, drar i mitt hår och trycker sitt lilla mjuka ansikte mot mitt. Hon VET! Hon vet att mamma ska gå längs Seine, dricka kaffe på uppvärmda uteserveringar och äta långa middagar med mycket vin. Hon vet det!

På hemmaplan

Vi är tillbaka i Bryssel sedan några dagar. Trots rastlösa småbarn och allvarligt sjuk bebis är det underbart att vara hemma igen. Det känns som jag återfick kontrollen. Något. V får spela tennis den här veckan, A gör arts and crafts och jag medicinerar en ovillig tiomånaders sex gånger om dagen. Det finns liksom inte tid för så mycket annat. Någon gång ska jag skriva mer utförligt om Infantile Spasm, West Syndrome, Salaam Syndrome... kärt barn har många namn, men just nu vill jag inte. Det är bara så sorgligt och vi vet inte hur drabbad lilla A är, så jag väntar tills känslorna lagt sig. När de lagt sig. Om de lägger sig.

Er styrka - vår styrka

Och jag som inte skulle gråta på ett tag. Så fick jag det här: Dear MilouK, Just heard from F that you guys have been having a hellish time. Remembering as I do, the dance of uncertain future and one-day-at-a-time-ness that comes with having an infant undergoing treatment from neurologists and neurosurgeons, my heart and soul go out to you together with my thoughts and prayers. Sounds strange and is, I know, of little comfort right now, but believe me when I say that you will get through this and come out on the other end better and richer humans for it. Much love, S

På egna ben

Vi blev utskrivna från sjukhuset idag. Jag frågade om jag fick ta med mig chefsneurologen hem. Det fick jag inte. Jag fick istället med mig en hel bärkasse medicin. Nu ska vi spruta lilla E full med steroider i en hel månad. Kanske längre. Mitt hjärta blöder. Jag borde känna lättnad, men jag kände bara skräck när vi sa hej då till alla fina sköterskor på avdelningen. De har inte bara tagit hand om E, de har tagit hand om mig också. Nu måste vi plötsligt stå på egna ben och jag vet inte om jag kan. Vet inte om jag törs. Vet inte om jag vill. När vi kom hem hade jag fått en påminnelse från EasyJet att jag skulle checka in. Ja visst ja. Vi skulle flugit hem från Spanien. Om inte. Lilla A frågar om vi ska ha sommarlov nu och mitt hjärta blöder lite till. Sedan gråter jag i köket när ingen ser. Jag gråter för livets oförutsägbarhet, för alla barn som drabbas. Jag gråter för rädslan och grusade sommarplaner. Det är tur att jag har en stark dotter.

Kvinnor kan

Jag bestämde mig. Vi var i Wimbledon Park med barnen och vi kunde höra publikens jubel varje gång Murray gjorde något nyttigt. Nog med den här oron. Jag kan väl inte förtvina av den. Det gäller vårt lilla bustroll. Jag måste tro på henne. Det var ju hon som fick den perfekta förlossningen, henne jag gav upp vinet för, hon som alltid varit stark, alltid stabil. Aldrig har jag tvivlat på E. Inte nu heller. Särskilt inte nu. Kvinnor kan. Det har jag alltid vetat. (Och jag menar verkligen vad jag skriver. Det är inget försök till att vara käck. Men räkna med svackor. Räkna med många svackor.)

Oro utan gränser

Vi får hempermission över natten så vi åker hem till svärmor. Det känns konstigt att lämna ett sjukhus med en bebis i en Maxi Cosi. Jag har liksom gjort det förr. Då var det babylycka. Nu är det gränslös oro. E piggnar till på eftermiddagen bland syskon och matos. Hon ler och försöker krypa. Som om hon inte vet hur man gör längre. Jag studerar henne noga. Varje rörelse, varje blick, varje andetag. Inbillar jag mig? Är hon som vanligt? Vad har Infantile Spasm gjort med henne? Vi äter svärmors mat med västindiska kryddor och kärlek. Jag blir erbjuden att ta ett bad, tvätta av mig sjukhusdammet. Jag törs inte. Törs inte slappna av, törs inte stanna till. Jag tar en dånande dusch istället. Står lite för länge i allt det varma och gråter igen. En mors oro. Så bottenlös. Så förtvivlad och förtvinande. Jag är totalt avväpnad. Alldeles naken inför det som sker. Imorgon är en ny dag.

De första tankarna

Jag avskyr att vakna. Att ha en hel dag framför mig, full av ovisshet, full av provresultat och kloka läkares uttalanden. Jag slungas i en centrifug. Det går bara runt, inget har jag att hålla fast vid. Jag hör plötsligt min gamla fotbollstränares ord. Gå upp och möt. Och det är det jag ska göra. Det är bara så oerhört skräckfyllt. Jag drar upp rullgardinen utan att väcka E. Därute är London. Där ute är det uppenbarligen sommar. Visst var det den där årstiden jag längtade till? Visst var det nu vi skulle tina upp? Fylla på D-vitaminreserven? Jag minns knappt. Lilla E rör sig i sin sjukhussäng. Jag ser på henne och frågar mig än en gång hur detta lilla starka och sprudlande bustroll kunde bli sjuk. Jag är så rädd att när vi lämnar det här sjukhuset är det en annan Lilla E jag tar med mig hem. Jag blundar och skakar liksom bort tankarna. Tänk inte på framtiden. Små steg. Tänk på nu. Nu sover hon fridfullt. Det finns tevatten i en kran i det lilla köket. Jag ser mig om efter tekoppen som det står NHS på. Jag vet att det här är livet. Jag vill bara inte att det ska vara mitt.

När livet blir livet

Vi byter Alicante mot magnetröntgen och steroidbehandling. Vi byter San Francisco mot EEG och ryggmärgsprov. Lilla E får diagnosen infantile spasm på ett sjukhus i London. Jag säger till engelsmannen att jag drunknar. Han säger nej det gör du inte, du simmar mot strömmen. Jag ber honom ta med ett ombyte kläder till mig när jag sovit och vaknat i samma tunika i fyra dagar. Han glömmer. Tiden upphör och allt jag vet är nästa gång vi ska träffa neurologerna, när nästa besked kan tänkas komma. När jag hämtar henne i uppvakningsrummet och tar hissen upp till avdelningen är det jag som är den där mamman som alla känner med men som alla är lättade över att de inte är. Det är jag som bryter ihop i det lilla köket när en annan drabbad mamma frågar hur min lilla flicka mår. Det är jag som fräser åt den unga och oerfarna läkaren när hon säger att jag inte ska vara orolig, de kan proceduren, de har sövt ned så många bebisar förut. "Det är inte MRI:en jag är rädd för, din lilla intern. Det är resultaten."

Hallonens tid

Det är hallonens tid. Tänk vad lite bär kan göra mig lycklig i hjärtat efter en ihärdig vår. Snart är det sommarlov, något som denna utarbetade utlandssvenska inte så mycket ser fram emot som fruktar. 10 veckor. En engelsman som jobbar, en parvel som vill gå innan hon kan krypa, två lite större och om möjligt mer rastlösa barn, en lägenhet utan vare sig terass eller trädgård, ett övergivet Bryssel och frånvarande vänner. Undrar om hallonvodka är gott...

Bonne fete maman!

Idag är det mors dag i Bryssel. Vi firade med ära-vare-Gud-i-höjden-denna-har-jag-gjort-i-slöjden-presenter och rostat bröd i sängen i morse. Sedan tog vi cyklarna till Bois de la Cambre och endast engelsmannen höll humöret uppe. Trots solsken! Men det gjorde ingenting, för på eftermiddagen fick jag mig en tupplur medan middagen förbereddes och nu sitter jag i soffan medan barnen nattas, så om nu bara mitt champagneglas fylls på snart kan denna klassas som en perfekt dag. Bonne fete maman!

Den kravlösa leken

Det är något visst med rutiner. Tryggheten i givna sammanhang och mönster överträffar allt spretigt och oförutsägbart. Emellertid kämpade barnen emot i morse när det var dags att gå upp och gå till skolan, efter en fantastisk påsk. Frivilligt eller inte, men för våra barn och särskilt för V som snart är sju, går mycket av tillvaron ut på prestation. Inte bara i skolan men även på simlektionen, på fotbollsplanen och framför Wii. Jag önskar honom ibland en kravlös tillvaro, så som jag minns min barndom, men även leken är tävlingsinriktad bland hans kompisar. På loven brukar V gå på tennisstage på Leopold Tennis Club. Ett fantastiskt ställe med mycket utelek och frisk luft. Sista dagen på varje stage utses en person från varje årskull som presterat bäst under veckan som gått. Det slutar alltså med tårar och besvikelse för min V, trots att han haft jättekul. I år valde jag istället en arts and crafts stage. Inte så mycket för att jag ville eliminera tävlingselementet, mer för att lilla A bönat och bett om att få pyssla, och att det alltid underlättar logistiken att ha barnen på samma ställe. Barnen var överlyckliga! Varje morgon vaknade de med solsken i blick och varje eftermiddag kom de strålande hem med nya små konstverk. Sedan åkte vi till London och barnens tillvaro förgylldes av kusiner, mostrar och fastrar på bästa lekhumör. Och det vill jag åt: den kravlösa leken. När barnen bara leker och inte ägnar sig åt benchmarking. Jag tror de mår bra av det ibland. Men nu sätter sista terminen igång och redan ikväll blir det läxläsning. Rutiner och mönster. Inte så illa det heller.

En sons iakttagelse

"Mamma, du ser inte ut som någon mamma, du ser ut som en storasyster."

Dags att skaffa ett jobb...

Milestone

Jaaa! Hon gjorde det! E drack en hel flaska ersättning efter 7,5 timmar utan mat. Och jag har D-kupa!

Geggamoja

E fick den här fina mössan av en god vän i Sverige! Jag kände inte till Geggamoja men det är en ljuvlig liten butik på Grevturegatan med fina barnkläder. De har en bra nätshop också. De får ett extra plus av mig för att några av barnmodellerna är färgade! Sådant gillar jag! Förstås!

Så typiskt härligt friluftsvenskt att döpa märket till geggamoja, men bra för oss, för mina barn hade aldrig hört ordet förut. Asfalt, övergångställe och avgaser är mer frekventa ord i det här hushållet.

Nej, usch. Nu fick jag hemlängtan. Igen.

Vardag igen

Tillbaka i Bryssel efter underbara stockholmsdagar! Det blev en lyxig blandning av hotellfrukostar med engelsmannen, vinluncher med kompisar, shopping och svensk TV. Nu är jag tillbaka i den inte lika idylliska vardagen. Det började dåligt redan i morse då jag fick läxa upp en trubbig A som inte ville borsta tänderna. Jag har dessutom bestämt mig för att lära E ta flaskan. Och det finns ju bara en väg att gå. Den slingrigt svåra vägen som att låta A gå hungrig. Hon sitter här bredvid nu och sjunger sin klagan. Hon har inte ätit på sex timmar. Det gör ont i mammahjärtat och brösten håller på att sprängas. Jag förstår varför Gud gav de biologiska attributen till kvinnan. En man skulle aldrig klara detta. Men jag kan... Nog.

Handen som gungar vaggan

Vad tror ni om det här? Har jag glömt något? Jag vill ju inte fråga rent ut om de kan jobba jämt. Eller säga att de inte får vara för snygga. Hahaha!

Target: Svenska Kyrkan

Vi är en brittisk-svensk familj i Uccle som söker en ansvarsfull och initiativrik barnvakt som kan ta hand om vår 6-månaders bebis på tisdagar och torsdagar mellan 09.00-15.00. Vi behöver också hjälp med barnpassning till vår 4-åring och 6-åring, efter skolan, på helger eller kvällar, vid behov och enligt överenskommelse.

Vi söker dig som är över 18 år, barnkär, mogen, ansvarstagande, initiativrik och sportig.

Tidigare erfarenhet av barnpassning och bebisar (med referenser) är ett krav.

Livspussel med nya bitar

Snart har jag varit hemma i två år. Jag hade 24 månader sparad mammaledighet från Försäkringskassan, också kom E och jag har fyllt på potten ytterligare! Men det börjar suga i jobbtarmen, vare sig jag vill eller inte. Jag försöker ständigt förklara detta för min mamma, men jag lyckas aldrig. Mamma, med sina härligt nordiska värderingar och samhällsjälvklarheter att man ska dela på tiden, att om den ena lämnar, ska den andra hämta etc. Enligt henne kan man lämna kontoret i tid för att umgås med sina barn och ändå göra ett heltidsjobb. Jag och engelsmannen tittar uppgivet på varandra och hasplar ur oss varsitt "but"... För i den här omoderna, konservativa staden, i alla fall på de jobb jag känner till, kan man inte gå hem på eftermiddagen. Och när kontoret innefattar en kuperad stad på andra sidan Atlanten och några andra städer där emellan, då kan man heller inte gå hem på eftermiddagen.

Jag pratar med mina arbetande mammavänner, och när jag säger att jag vill börja jobba snart, säger de: "you are brave". Och då blir jag lite rädd och kommer ihåg hur våra liv såg ut innan jag kom på att jag förbarmats med Svea Rikes föräldrarförsäkring. Jag hukar nästan för tanken att stressa livet ur mig och mina barn. Är det verkligen möjligt?

På skolgården träffar jag en av mammorna som jag vet har liknande bakgrund som jag, hon har gjort några år som konsult, sedan några år på EU-Kommissionen och är nu direktör för ett spanskt forskningskonsortium. Jag undrar om hon har lust att titta på mitt CV någon dag och kanske ge lite tips och råd om vad som händer kring Schumanrondellen just nu. Hon blir jätteglad och smickrad, säger hon. "Jag var själv i din situation för bara två år sedan, självklart ska vi träffas och diskutera. Du kan väl komma in till kontoret någon dag?"

Jag blir lika glad och smickrad och hoppet tänds för mitt inre igen. Det är dags att bygga vidare i livspusslet. Jag ska bara amma först!

Chores wars

Jag låter någon annan sätta ord på min tankar idag:

If there was one time in my marriage when life felt the most unfair, it was during the witching hour. When our children were young and I was working from home, I would relieve our babysitter at 5 p.m. and start to feed and bathe our 3-year-old and 6-month-old and begin various pre-bedtime rituals. By 6 p.m., this thought would be running through my head: If my husband doesn't come home from the office soon to help, I'm going to lose my mind. By 7 p.m., my panic would turn to anger: Do I have to do everything? Each minute before his arrival seemed like an eternity, my task much more onerous than the pressure he was facing to make daily deadlines. Was our parenting arrangement altering my perception of time — and virtually guaranteeing that I'd be pissed off when he got home?

Read more: http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,2084582,00.html#ixzz1lECnJ7sb

Mardrömsnätter

Så var det dags igen, för lite mardrömsnätter i vaket tillstånd och igen, behöver jag er hjälp. Lilla E har skorv. Inget konstigt med det, de hade mina andra barn också, men den här gången verkar den orsaka extrem klåda. Så fort E vaknar till på natten, om hon tappar nappen, blir störd av något ljud, hostar till, så börjar hon klia sig i huvudet och varje gång (ca en gång i timmen) gör hon det så frenetiskt att hon vaknar. Hon blir självklart väldigt ledsen och orolig och jag måste ta tag i hennes handskbeprydda händer tills hon lugnar ned sig och förhoppningsvis somnar om. Jag behandlar med Kelual varje kväll, som hennes läkare rekommenderar, men det verkar inte hjälpa. Någon som har något tips?

Lobster eating monsters