Falkengren vs Lundberg 10-0

Stina Lundberg är en journalist i övre medelåldern som ger ett så pass sympatiskt intryck att kända personer ibland öppnar sig för henne, ibland hoppar inför henne. I ett program intervjuade hon Plura, Annika Falkengren, Laleh samt en amerikan som deltagit i Gulfkriget. Intervjun med Falkengren var en riktig besvikelse. Här satt finanssveriges mäktigaste person. Istället för att tala om karriär, makt, syn på finansvärlden var Stina på offensiven: det var upprörande att Falkengren skickats på internat vid 13 års ålder och det var svårförståeligt att Falkengren tagit ett VD-jobb tre månader efter dotterns födsel. Stina befann sig i ett slags fejkat chocktillstånd och det var aningen irriterande att behöva se hur hon trodde sig representera sanningen och normen. Det är RÄTT att vara hemma med sina barn, det är FEL att arbeta som bank-VD när barn är små. Mervärdet av att fokusera på det dåliga samvetet när man har tio minuters intervjutid med Sveriges mäktigaste är obefintligt, så länge inte överviktiga medelmåttor i förorten mår bättre av att höra att Sveriges mäktigaste kvinna faktiskt är en dålig mamma. För definitionen "bra mamma" är förstås att lämna jobbet kl 14.00, torka banankladd och sätta på en Bamse-DVD när man pratar i telefon eller stryker mannens urblekta skjortor. Vilken tur. När ska Stina, och så många med henne ge upp denna eviga, tråkiga och tillbakasträvande Syster Duktig-roll och istället låta människor finna sina egna lösningar på karriär, balans och livsval utan att behöva dömas därefter. Om inte annat så för Eva Hamiltons skull så hon slipper sitta och skämmas å Stinas vägnar. Vakna Sverige.

Vart tar alla intelligenta kvinnor vägen?

Det var en strid på kniven att hamna bland de tre bästa på tentorna. Det var inte vassa armbågar men skarpa hjärnor, intensiv inläsning och viss analytisk förmåga som krävdes för att vara bäst på universitetet och det var alltid tjejerna som tävlade om titeln som kursetta. Sju år har gått sedan examen och ambitionen om ett stimulerande och intressant yrke, men vart tog alla kvinnliga konkurrenter vägen?

Vi lever i ett samhälle där vi matas med en skönkultur à la Martha Stewart, där det är mer socialt accepterat att sträva efter ett bröllop med 80 kuvert och stråkkvartett än en exekutiv tjänst med bonus. Kvinnor av idag, som studenter drömde om internationella miljöer och intellektuella utmaningar, passiviseras frivilligt av en outtalad social struktur som påminner om Sverige på 1950-talet. Det är antagbart och till och med lämpligt att stiga åt sidan när ringen är på fingret, IKEA-köket installerat och tiden på BB Stockholm inbokad. Om lönen då uppnått 40 000 kr-nivån är det bra men knappast en merit och ytterligare löneökning inte längre eftersträvansvärt.

Vad är det som gör att intelligenta, ambitiösa och duktiga svenskor väljer mindre utmanande yrkesroller efter ett visst antal år i arbetslivet och vilka socioekonomiska konsekvenser får det på samhället?

Nyligen hävdade the Economist (April 15th - 21st 2006) att “women are now the most powerful engine of global growth”. Förklaringen är given, ju starkare ställning på arbetsmarknaden, desto tyngre ställning som investerare, chefer, entreprenörer och konsumenter och ju fler kvinnor på seniora poster, desto lönsammare företag. Det är inte bara en fråga om att öka arbetsmarknadsdeltagandet, men att utnyttja sina kvalifikationer på ett mer effektivt sätt och satsa på de mer kvalificerade posterna. I Europa kvarstår problemet, fler kvinnor måste in på arbetsmarknaden, i Italien, Spanien och Frankrike, men Sverige har högst deltagande tillsammans med Danmark i Europa. Dessutom går det 150 kvinnliga universitetsstuderande på 100 män. Det ser mycket bra ut för Sverige. På papperet.

Sverige har den potential och de förutsättningar som krävs för en dynamisk och framgångsrik arbetsmarknad i termer av humankapital, barnomsorg och hjälpsamma män. Men det råder intellektuell stiltje. Var finns entreprenörerna, var finns drivkraften och hungern, vart tog de stridslystna blickarna och de vassa armbågarna vägen? Frånvaron av kvinnor på intressanta och krävande positioner är synlig överallt. Loungerna på Arlanda borde stänga damrummen, mötena avslutas ofta med ett artigt ”gentlemen…” och fortfarande blir jag ombedd att dela ut hårdkopian till alla i rummet. Jag har arbetat i Bryssel sedan examen. Under de åren har jag mött och blivit inspirerad av spanjorskor som med verbal förmåga och matchande scarf övertygar i förhandlings- och beslutsprocesser. De har lärt sig att vässa både pennan och tungan i den machokultur de erfarit. Engelskorna är professionellt klockrent polerade och det är inte för intet som de burit slips till skoluniformen sedan fem års ålder. Letterna tvekar aldrig att ta tillfället i akt till nya utmaningar. De har en historia att frigöra sig ifrån som gör dem starkare och snabbare att nå målet än de flesta. Svenskorna finns inte ens med på deltagarlistan.

Det finns emellertid riktigt goda svenska exempel. De heter Karin Forseke, Gunilla Nordström och Margot Wallström. Näringslivet och politikens tyngsta. Medelåldern på listan över näringslivets mäktigaste kvinnor ökar. Det innebär att tiden är inne för oss som tog examen runt år 2000 att vakna upp ur dvalan, kliva upp från R.O.O.M.-soffan och börja jobba. Men väckarklockan ringer inte. När jag kommer hem till Sverige uppstår alltid känslan av tomhet, sorg och saknad. Mina snygga, kaxiga, starka och intelligenta vänner, de som för inte så länge sedan var mina mentala bollplank och inspiratörer, de som var diskussionslystna och reflekterade över affärsklimatet och det politiska läget, de som uppmanade, utmanande och uppfordrade mig att putsa CV:t och ge mig ut har sakta men säkert bekvämt installerat sig i fyror i Stockholms innerstad eller hus i närförort. Eken är oljad, överkastet struket och grillen på plats. Hur kommer det sig att det räcker? Det inte bara räcker, det är normen för hur livet ska levas och den rådande sociala struktur i det som kallas intellektuella kretsar. Att Sverige förlorar välutbildad arbetskraft till länder med lägre skattetryck och attraktivare arbetsmarknad är ingen nyhet. Men att Sverige faktiskt förlorar ”the most powerful engine of global growth” på grund av ett inhemskt kulturellt fenomen är nytt. Majoriteten av mina svenska kollegor och vänner i 30-årsåldern i Bryssel, London, Milano och New York, vill inte bo i Sverige. De jobbar hårt, de strävar efter intressanta liv som kompletterar privatlivet, som stärker och utvecklar deras identitet och integritet, som tillhandahåller kontinuerlig utbildning och erbjuder utmaningar och upplevelser bortom vardagslivets. De vill inte inrätta sig i leden, de vill inte gå till gymmet 17.00, äta middag 18.30 och titta på Desperate Housewives 21.00. De vill inte förlika sig med koncepten lönehelg, tjejkväll och söndagspromenad. De uppfattas som en anomali i Sverige idag. Det är inte socialt accepterat att vara ambitiös och driven. Var kommer denna världsfrånvända, trångsynta och hämmande attityd ifrån?

Kvinnliga styrelseledamöter har ”segat sig upp över 19%” skriver Veckans Affärer (26 april, 2006). Den här informationen har gått mina gamla kursare förbi. Man diskuterar inte Forseke, Nordström och Wallström. Däremot finns ett stort intresse för Charlotte Perelli, Ebba von Sydow och Martina Haag. Missförstå mig rätt, dessa kvinnor ska respekteras. De, om några, har förstått begreppet att förena arbetsliv och privatliv, de är ambitiösa, de arbetar hårt och de brinner för sin sak. Problemet är att medias fokus, och många kvinnor runt 30 inte ligger på dessa kvinnors affärssinne och strategiska tänkande. Vi överhopas med deras tips kring GI-recept, gardinuppsättningar och frisyrer. TV-tablåerna är späckade med inrednings- och matprogram. Alla vill ha, eller snarare vill vara sin egen inredningsarkitekt eller personal shopper. I en ideal värld skulle denna samtida skönkultur vara ett effektivt incitament för en stabil yrkesbana. Om man nu ska leva upp till den materiella standard som krävs för social acceptans måste man väl betala för den också? Varför inte sträva efter ett yrke som bidrar till ett bekvämt materiellt och estetiskt liv? Men svenska kvinnor stannar av, hypnotiseras, somnar in och försoffas av dessa förskönande och trollbindande budskap från vackra, framgångsrika kvinnor. De vill leva i en tillrättalagd värld där ingenting är svårt, hårt eller utmanande. Det räcker att läsa och identifiera sig med artiklarna i Aftonbladet Kvinna, Mama och Damernas Värld men det är avvikande att ta saken i egna händer, att vara entreprenör, att skapa ekonomiskt oberoende, det vill säga att göra det som Perelli och Haag har gjort. Det är lättare att i ett inrutat liv luta sig tillbaka och läsa om en spännande tillvaro i ett glansigt magasin än att kliva ut i den och ta för sig.

Om tio år utser Forseke, Nordström och Wallström nya efterträdare till styrelseledamöter, direktörer och ordföranden. Men för att de ska kunna göra det bör vissa gamla kaxiga kursare lägga i en växel. Ni finns ju där ute, jag kommer ihåg er med skräckblandad förtjusning men ni har blivit väldigt osynliga och extremt tråkiga. Skarpa hjärnor behövs för att Sverige inte ska rasa vidare ned på välfärdsindex. Sverige har inte råd att förlora en intelligent generation på grund av begränsande sociala lagar som påminner om Jante men som rättfärdigas av ett snyggt hem, en välbeställd man och välklädda barn. Det handlar inte om kvotering, orättvisa eller patriarkal dominans. Det handlar om att se igenom en inskränkande och dömande struktur som intelligenta högutbildade svenskor skapat själva och inrättat sig i. Det handlar om att vakna upp, öppna upp, tänka till och bli befordrad. Om man då dessutom vet att Marc Jacobs och Stella McCartney är hetare än Gucci och Prada, att Stockholmsvitt inte gör sig på innertak i söderläge, är det bra betyg. Men det räcker definitivt inte.