The royal t-shirt

Friday first lady

Om jag hade en liten uns av denna kvinnas grace, stil, självklarhet och självförtorende (och biceps!)... skulle den här fredagen kännas så mycket enklare! Tack Michelle Obama för alla vackra färger och alla kloka ord.

Woman, you rule!

Äntligen!

Måns Herngren är singel!! Ja men gör något, någon!! Jag är ju gift. Man ville ju inte vänta förgäves liksom...

De man älskar agar man

Jag ägnar BBC News ungefär en timme varje morgon nu när jag kan. Då hinner man med både nationella UK och lokala Londonnyheter, kollektivtrafikens flyt och väderprognosen. All the essentials när man bor i Bryssel med andra ord. BBC News är bra då man besparas både matlagning och hunddressyrtips.

I morse var Mel B från Spicegirls där i sina nya törnrosalockar och sin gamla attityd. Tydligen har hon en dokusåpa om sig själv och sin familj som sänds i USA och nu ska börja sändas i UK, It's a Scary World. Min första tanke var att terroristerna som är på väg till Europa från gränslandet mellan Afghanistan och Pakistan inte slagit till än, så man tar in Mel B i nyhetstorkan. Jag såg framför mig en Googlekarta i 3D som kartlade de orakade männens framfart med sina automatvapen på ryggen, i realtid, inklusive Google Chrome och seamless zoom. Man kan beställa SMS-tjänsten: "They have just entered Turkey". Sedan skrattade Mel B så jag tappade fokus från min enastående affärsidé. Måste ringa Google innan de tar patent.

Min andra tanke var hur desperat efter pengar Mel B måste vara. Men har man ingen annan enastående affärsidé att putsa på, så varför inte. Sedan sa hon att hon älskade sitt liv och varför inte visa hela världen det? Min tredje tanke var att hon måste gå på antidepressiv medicin. En bra en. Min fjärde tanke var att det kanske är jag som är lite bitter som bara sitter här och dricker té i soffan när jag egentligen ska driva seriös förhandling i Googles kuddrum med Larry Page i Silicon Valley, i min pennkjol som nu bara samlar damm i garderoben.

Min femte tanke var att jag inte ska örfila upp Sofi Farhman igen bara för att jag är lite bitter. Jag lovar.

Hur tolkar vi det?

Sofi Fahrman är det mest glamourösa vi har. I hela världen. Vi måste ta vara på Sofi Fahrman. Hon måste räcka länge. Sofi är som en pinnglass i öknen som aldrig får smälta.

I natt drömde jag att jag gav henne en örfil. Jag är inte bitter. Jag är inte bitter. Jag är inte bitter.

Valentine´s Day the movie

Jag har just sett Valentine's Day och blev grymt besviken, jag trodde den skulle vara bra. Men oslagbar var den bortklippta scenen i slutet, Julia Roberts i baksätet på en limo på Rodeo Drive. Chauffören frågar:
"Have you ever shopped here?"
"Yes, I have, once actually. Big mistake. Huge."

Har letat en evighet på Youtube för att visa er klippet, men utan framgång. Ni måste bara se det. Underbart.

Vamos a la playa

1 Queen of Egypt ritual:
peeling treatments with salts
sculpting wrap
regenerating facial treatment
milk bath
body moisturising
1 pure oxygen facial tent
pedicure

... som ni förstår är jag vacker som en dag :-)

Igår kväll övertalades jag nästan att följa med finskan och spanjoren till den lokala nattklubben där deras butik skulle marknadföras. Jag gjorde alla besvikna och gick och la mig klockan 23 (Penelope Cruz kunde ändå inte komma). Finskan berättade småögt i morse att de inte kommit i säng förrän 05.30. Jag är aningen nöjd med mina 8-timmars sömn.

Jag har legat på stranden hela förmiddagen, nu är det dags för lunch i "stan" (byn). Och imorgon får jag träffa mina älsklingar igen. Jag tror knappt livet kan bli bättre.

Immediate money

Bara för att hon gift sig till immediate money kan hon väl i alla fall hjälpa till att bära några väskor? Jag tycker hon ser lite sur ut dessutom. Mycket vill ha mer.

Bortprioriterad

Jag trodde att det var ett litet marknadsföringstrick, det där att kalla sig för drottningens frisör. Idag ringde Maison Roger och bokade om min klippning. De informerade mig om att frisören skulle vara med prinsessan i Danmark den dagen.
"But, but..."
"Vi kan inte förutse sådant här."

Kunden har alltid rätt. Vissa kunder har uppenbarligen lite mer rätt än andra.

Vi har haft sex

För några jular sedan skulle jag och V åka till Stockholm från London på en lång weekend. När vi gick ombord flygplanet satt Dr Alban och läste Vanity Fair i economy flex. Jag hade en bra dag, kände mig lite som en avdankad hitskapare själv och jag blev riktigt glad att se honom. Som att återse en kär gammal vän. När vi passerade hälsade jag igenkännande, som om vi faktiskt var gamla kompisar, men jag inte bara hälsade, jag gav honom "vi-har-haft-sex-blicken".

Har ni gett någon "vi-har-haft-sex-blicken" någon gång? Den är oslagbar, det är som "ska-vi-ha-sex-blicken" men mycket mer avväpnande. Utan krav.

Dr Alban såg nöjd ut, som om tanken på sex med mig var tillfredsställande. Sedan fick han syn på V, min son. Ni som vet hur han ser ut kan dra samma slutsats som Dr Alban kanske gjorde på den där BA-flighten mellan London och Stockholm.

Sing Haleluja.

Lokko och jag

En gång i tiden när Andres Lokko var het och jag var ung, satt jag bredvid honom på Jerry Seinfelds ståuppshow på Cirkus.

(Jerry undrade om amerikaner var så sällsynta i Sverige att de bara fick uppträda på cirkus.)

Jag vet inte vad det var med Lokkos dragningskraft men jag befann mig ofta vid hans sida, i baren på Blacknuss, i toalettkön på Tranan och på femtonde raden på Cirkus. Jag gjorde förstås ingen deal av det, mer än att jag fick bekräftat att jag geografiskt sett stod mycket nära Stockholms hipelit och det räckte ganska långt för en vilsen, framåtsträvande 21-åring från förorten. Jag läste mig till mina åsikter i DN Söndag och The Face, jag bläddrade mig igenom Martin J och Conny Cs skivsamlingar för att förvissa mig om att jag var någorlunda rätt ute och jag sneglade på Camilla Henemarks skor i trängseln på Lollipop (detta var innan hon blev socialdemokrat, knarkare och uteliggare, dvs när hon fortfarande bar skor!).

Jag hade sett varje onsdagsavsnitt av Seinfeld sedan begynnelsen, jag spelade in på VHS och såg dem igen och min lycka var förstås fullkomlig när Jerry intog Djurgårdscenen. Jag stod upp och jag jublade. Det gjorde inte Lokko. Han satt med korslagda ben, huvudet på sned och tuggade på en tandpetare. Jag tvekade något, det kändes inte helt hipt korrekt att ge stående ovationer när kungen av nu satt tillbakalutad med huvudet på sned. Men sedan mötte jag Seinfelds blick och jag valde sida.

Andres Lokko har klippt håret och bor i Notting Hill. Jag ser honom ibland där han släntrar omkring på gatorna men han ser förstås aldrig mig. Jerry och jag däremot, vi utbyter alltid blickar i morgondiset på Upper West.

Det är synd om Tiger Woods

Not.

Arbetslös, hemlös och hutlös

Jag behöver ENERGI av två anledningar:

1. Jag måste söka nytt jobb då mitt kontrakt snart går ut och jag endast får jobba kvar på hemmaorganisationen om jag jobbar från Sverige.

2. Vi har snart ingenstans att bo och jag måste hitta ett hus/lgh helst igår. Men hur ska jag kunna göra det när vi snart går ned på en lön om jag inte får ett nytt jobb? Varför sammanfaller alltid praktiskt krävande skeenden? Vi blir bagladies och bagmen i Ixelles. Hela familjen. Vad ska jag göra?

Energi.

Den här kvinnan ger mig energi: Carolina Gynning. Hon är galen. Jag behöver galningar i mitt liv, annars skulle jag inte fungera. En gång i höstas satt jag på Lydmar med min syster M, i Diane Von Furstenbergs pennkjol och Sonia Rykiels kofta, båda plaggen köpte jag på inspiration av CGs "dagens outfit". Så kom hon insvepandes, Carolina, och jag trodde hon skulle bli rädd för mig, klädd som en stalker, haha. Men hon svepte förstås bara förbi.

Att sätta tänderna i Kate Moss

Om jag någonsin var tvungen att äta en människa, skulle jag äta Kate Moss. Eller Sienna Miller. Ädla, välsmakande och väldoftande, mjuka, möra och nästan fettfria. Högsta kvalitet. Top of the food chain.

Jag tror i regel att kvinnor smakar bättre än män. Män är så seniga och muskulösa. Tänk att sätta tänderna i Arnold Schwarzenegger, gammal och torr, gråskiftande och sur. Då äter jag mycket hellre en Belgium Blue med frites och bea. Eller Arnolds fru, Maria. Hon är rätt läcker.

The independent state of Kate

I love this shot. Enough of London now.

Walk of shame

Jag har väntat på detta så länge och idag fick jag äntligen se henne. Tjejen som haft bortamatch och går hem på söndagmorgonen i kort klänning, höga klackar, bed head och gammalt smink. Jag var förstås pigg och fräsch som alltid på söndagmorgnar, hade just lämnat V på ett födelsedagskalas och tog en rask morgonpromenad med A när denna tjej kom gående, sliten, lite generad men framför allt bakis och trött. Jag kunde inte låta bli att göra en diskret tummen upp, men detta uppskattades inte. Jag sökte istället efter någon annan vuxen och nykter person, som också gått och lagt sig tidigt kvällen innan för att inte försaka sin sömn. Jag ville himla lite med ögonen och utbyta överseende blickar som sa: "ungdomar nu för tiden", men det var ingen som tittade, ingen som la märke till dagens uppenbara underhållning. Tack tjejen, you made my day. Hoppas det var lyckat.

Juliette in my heart

Se på henne, hon är bara bäst. Sexiga, vackra wild child. Och så lik min söta kusin E, så det känns som jag känner henne. Juliette alltså.

There's someone I forgot to be

Vem ska trösta Schyffert?

Av en slump satt jag och surfade i lördags och såg att SVT streamade Schyfferts show på Cirkus. Jag är ett gammalt fan av Killinggänget och har mycket bra minnen av 1990-talet, även om jag blev beskylld av mina kursare att vara en tråkig plugghäst. Det är kanske därför jag faktiskt har minnen av det decenniet :-). Och jag är road av riktigt bra ståuppkomedi. Jag hade lyckan att se Seinfeldt live på samma scen och jag minns det brillianta inslaget när publiken ställde frågor och någon bad Jerry säga; "Hello Newman". Oslagbart.

Det vill säga, Schyffert hade mycket att leva upp till, hos mig och många andra entusiaster, och det var han högst medveten om i lördags. Jag gillade hela hans stå-upp material. Skildringarna av 1970-talet, föräldrar, syskon, relationsdrama, Camparijuice, kompisar, MUF, moonboots och zalomonryggsäck var mitt i prick för oss 70-talister. Vi bjöds på samma klockrena nostalgitripp genom 1990-talet och det kändes bra att bli påmind om vår egen storhetstid när vi var smala, snygga och smarta och 40-årskrisen var något oerhört fjärran, något som våra föräldrar kanske lidit av. Någon gång.

Men vad hande sen? Schyffert hade kunnat bespara oss sin egen, pagaende 40-årskris. Han behovde beratta att det var han som skapade Killinggänget och Whale, sedan avslöjade han generat att han emellertid inte åstadkommit så mycket i sina projekt. Men behovde vi veta det? Var det kanske äkta ironi eller blott en personlig insikt som han borde ta med sina gamla kollegor, inte på scen på Cirkus? Jag var ju övertygad om att Schyffert var ett kreativt geni. Det vill jag fortsätta tro! Hans personliga komplex forvandlas har till sjalvuppfyllande profetia. For nu har karriären falnat eftersom han inte fattade rätt beslut när han var på topp och han ber om ursäkt för i princip allt han gjort sedan dess:

"Moodyson filmar i Hollywood och jag sitter och drar in magen på SVT".

Han vill också förklara (för sina barn mer än några andra, tror jag) att det var fel att inte engagera sig i inbördeskriget på Balkan... Och att han ångrar det... Men han var ju bara en produkt av en föräldrargeneration som tog ställning till allt. Det är tvära kast. Det är mycket Schyffert har att bikta. Jag kan se hur han slet med manuset för att få det att gå ihop.

Nu har Schyffert mognat, han har blivit vuxen, han tar konsekvenserna av sitt agerande. Men det känns som han utför den här showen endast i personligt terapeutiskt syfte för att kunna gå vidare från att vara skaparen av den ironiska generationen till att vara... ja, vaddå? Och det är den känlsan han lämnar efter sig när ridån går ned. Jag känner verkligen för honom där han står ensam på den stora scenen och rört blinkar bort tårarna inför stående ovationer. Tuff kille det där, som lämnar ut sig för ett fullsatt Cirkus och hela svenska folket. Det är väl det man gör nu på 2000-talet. Lämnar ut sig åt offentligheten. Det trodde man inte om Schyffert.

Och det är snarare det vi applåderar åt. Vi hör ganska slätstrukna sanningar, men vi hör dem från någon vi inte förväntar oss det av. Det är nog underhållande för stunden men vad ska Schyffert göra nu? När han stänger dörren om 1990-talet och allt det han stod för. Nytt kapitel. Om vi inte frågade oss det innan, frågar vi oss det nu: kommer Schyffert verkligen att kunna prestera någonting mer än ett självutlämnande, narcissistiskt försvarstal på Cirkus? Det tror jag. Om inte, så tröstar jag gärna Schyffert.

Down memory lane

När man pratar minnen med sin absolut bästa och äldsta vän kommer de mest absurda situationer fram, som egentligen bara var roligt då och som egentligen ingen annan än vi som var där orkar lyssna på:

• Kommer du ihåg när vi just ätit Big Pack vaniljglass och låg på sängen i ditt rum med huvudena ned, för att våra skratt lät så roliga då, och min glass kom sprutande upp genom näsan i en skrattattack och jag hade huvudvärk en vecka efteråt?
• Kommer du ihåg när vi kom hem efter det där nyåret i London och din mamma tog dig åt sidan och frågade: knarkar du när du är i England?
• Kommer du ihåg när du hade halsfluss och fyrtio graders feber och låtsades vara frisk, så du kunde följa med ut till landet på Valborg, ta årets första dopp och grilla korv med Täbykillarna?
• Kommer du ihåg när jag missuppfattade tandläkarens råd att rengöra blödande tandkött, och borstade tandköttet tills det blödde?
• Kommer du ihåg när jag blev intervjuad av Ekot på ett rejv och mamma sa att hon skulle göra vad som helst för att inte mormor och morfar skulle lyssna på P3 kvart i fem.
• Kommer du ihåg när er klassföreståndare sa att ni måste lära er mer empati och sluta bestämma över hela skolan?

Jag blir matt. Det är tur att det dröjer innan min dotter blir tonåring.