Vem ska trösta Schyffert?

Av en slump satt jag och surfade i lördags och såg att SVT streamade Schyfferts show på Cirkus. Jag är ett gammalt fan av Killinggänget och har mycket bra minnen av 1990-talet, även om jag blev beskylld av mina kursare att vara en tråkig plugghäst. Det är kanske därför jag faktiskt har minnen av det decenniet :-). Och jag är road av riktigt bra ståuppkomedi. Jag hade lyckan att se Seinfeldt live på samma scen och jag minns det brillianta inslaget när publiken ställde frågor och någon bad Jerry säga; "Hello Newman". Oslagbart.

Det vill säga, Schyffert hade mycket att leva upp till, hos mig och många andra entusiaster, och det var han högst medveten om i lördags. Jag gillade hela hans stå-upp material. Skildringarna av 1970-talet, föräldrar, syskon, relationsdrama, Camparijuice, kompisar, MUF, moonboots och zalomonryggsäck var mitt i prick för oss 70-talister. Vi bjöds på samma klockrena nostalgitripp genom 1990-talet och det kändes bra att bli påmind om vår egen storhetstid när vi var smala, snygga och smarta och 40-årskrisen var något oerhört fjärran, något som våra föräldrar kanske lidit av. Någon gång.

Men vad hande sen? Schyffert hade kunnat bespara oss sin egen, pagaende 40-årskris. Han behovde beratta att det var han som skapade Killinggänget och Whale, sedan avslöjade han generat att han emellertid inte åstadkommit så mycket i sina projekt. Men behovde vi veta det? Var det kanske äkta ironi eller blott en personlig insikt som han borde ta med sina gamla kollegor, inte på scen på Cirkus? Jag var ju övertygad om att Schyffert var ett kreativt geni. Det vill jag fortsätta tro! Hans personliga komplex forvandlas har till sjalvuppfyllande profetia. For nu har karriären falnat eftersom han inte fattade rätt beslut när han var på topp och han ber om ursäkt för i princip allt han gjort sedan dess:

"Moodyson filmar i Hollywood och jag sitter och drar in magen på SVT".

Han vill också förklara (för sina barn mer än några andra, tror jag) att det var fel att inte engagera sig i inbördeskriget på Balkan... Och att han ångrar det... Men han var ju bara en produkt av en föräldrargeneration som tog ställning till allt. Det är tvära kast. Det är mycket Schyffert har att bikta. Jag kan se hur han slet med manuset för att få det att gå ihop.

Nu har Schyffert mognat, han har blivit vuxen, han tar konsekvenserna av sitt agerande. Men det känns som han utför den här showen endast i personligt terapeutiskt syfte för att kunna gå vidare från att vara skaparen av den ironiska generationen till att vara... ja, vaddå? Och det är den känlsan han lämnar efter sig när ridån går ned. Jag känner verkligen för honom där han står ensam på den stora scenen och rört blinkar bort tårarna inför stående ovationer. Tuff kille det där, som lämnar ut sig för ett fullsatt Cirkus och hela svenska folket. Det är väl det man gör nu på 2000-talet. Lämnar ut sig åt offentligheten. Det trodde man inte om Schyffert.

Och det är snarare det vi applåderar åt. Vi hör ganska slätstrukna sanningar, men vi hör dem från någon vi inte förväntar oss det av. Det är nog underhållande för stunden men vad ska Schyffert göra nu? När han stänger dörren om 1990-talet och allt det han stod för. Nytt kapitel. Om vi inte frågade oss det innan, frågar vi oss det nu: kommer Schyffert verkligen att kunna prestera någonting mer än ett självutlämnande, narcissistiskt försvarstal på Cirkus? Det tror jag. Om inte, så tröstar jag gärna Schyffert.