När jag gör tester som t ex Myers-Briggs Type Indicator ställs jag inför dilemmat, att hur sanningsenlig jag än vill vara, svarar jag alltid så som jag önskar att jag var:
1. Låter du saker och ting bara ske eller föredrar du att vara förberedd?
Hmm... vad vill min chef att jag svarar på den frågan?! Inte rocket science direkt. Det går att leva med att man anpassar sig till situationen, försöker se bättre ut än man gör, döljer sina svagheter, man vill framstå i god dager helt enkelt. Men när sanningen om sig själv uppenbarar sig ofrivilligt är det inte så kul.
Häromdagen läste jag en artikel om en svensk tjej som jobbar på Världsbanken i Washington DC. Det lät som ett perfekt utgångsläge för en fortsatt karriär, globalt, i tiden, utmanande, utvecklande. Dessutom var hon snygg. Samtidigt ringde en kompis och f.d. kollega som jag jobbat med i Bryssel och berättade att hon fått en VP-tjänst på en av de största PR-byråerna i NYC. Hon flyttar i juni. Är det inte fantastiskt? Jag blir så inspirerad av Världsbankskarriärer och jag blir så glad över min kompis befordran.
... men så känner jag den mest förbjudna känslan av alla. Jag förtränger och förtränger, ringer ett samtal, läser en rapport, tar en kaffe, dricker ett glas vatten. Också kommer den igen. Avundsjukan. Först som en liten sticka i fingret, sedan som en tagg i foten och sedan vill jag inte beskriva den mer. Men avundsjukan är ett faktum. Vad säger det om mig? Äsch, jag tar en kaffe till och går på möte.
Myers-Briggs testet ska vara högst tillförlitligt och identifiera dina preferenser och din personlighet. Jag gör hellre det där testet tio gånger om än kommer fram till en alldeles äkta självkännedom.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment