Tiga är guld

Jag älskar att gå till frisören, massören, pedikören, manikören etc, men jag avskyr att prata. Hos min frisör vill jag bara sitta tyst, dricka latte, läsa skvaller och lyssna. Det gjorde jag igår och jag hörde detta av fellow frisörbesökaren:

"Alla säger att typ Stureplan är snobbigt, men jag tycker fan inte det. Jag tycker Söder är snobbigt. Alla är så himla sura där. Man bara hallå ska vi ha lite kul nån gång, eller? Jag skulle vägra festa någon annanstans än på Stureplan. Dit går alla som verkligen vill festa, som verkligen vill ha kul. Det är så jävla bra stämning där, det är typ bara glada mänskor. På Söder, alltså, man går ju ut för att ha kul, men går ju inte ut för att typ träffa sin soul mate. Eller hur?"

Eller:

"Både jag och min pojkvän har typ aspergers syndrom. Jag är så himla glad att jag har träffat honom för nu förstår jag vad alla mina expojkvänner har fått stå ut med. Vi är så himla lika, vi är liksom hyperaktiva båda två."

Frisören: "Hur tar det sig uttryck egentligen, det där asperger?"

"Nej, men det är typ så här om jag väljer en stol på typ Mc Donalds, också sätter sig någon annan på den stolen, då blir jag liksom helt besatt av att själv vilja sitta på den stolen. Eller typ med bestick och sånt också.

Frisören: "Oj då."

"Ja, jag vet. Både jag och min pojkvän har det."

Plåster på såren på Story

För några månader sedan träffade jag en bästis på Story på Riddargatan. Redan vid första beställningen reagerade vi på bartenderns onödigt snorkiga attityd och trots fåtalet gäster blev hans service sämre och sämre ju längre kvällen led. Kanske är det typiskt Stockholm, kanske var det vår francofoni, men vi bad att få tala med "chefen" och framförde nyktert våra klagomål. Vi blev väl bemötta och lovades uppföljning på raden av förolämpningar och det allmänt trista beteendet. En vecka senare blev jag uppringd av "klagomålsansvarig". Hon bad om ursäkt å bartenderns vägnar, berättade att vi inte var ensamma med missnöjet, men välkomnade oss tillbaka till Story på en flaska champagne som plåster på såren.

Ibland lönar det sig alltså att klaga, till och med i det allra snorkigaste Stockholm.

Snökaos i våra hjärtan

Nu har Eurostar just deklarerat att tågen ska börja gå imorgon med begränsad styrka. Under tisdagen får bara de passagerare resa som skulle ha åkt under helgen, då tågen stod stilla. För mig innebär detta att jag antagligen kommer med den 24:e.

Imorgon ska det snöa igen. Belgarna slirar omkring på sina sommardäck i snömodden. Europaskolan håller stängt på grund av snön. Skandinaverna ojjar sig, men det är ett bra beslut. Det minskar antalet bilar och barn på vägarna. Jag tror inte det ens finns plogbilar i den här stan. Igår var det fyra par som ringde återbud till vår drink pga snön. Jag kan tillägga att inga av dem var svenskar.

Vad som fascinerar mig är ungdomarnas sätt att klä sig i kylan. I lördags visade vår termometer -7 (jag har hört alla möjliga förslag, inget särskilt rimligt, men det var i belgiska mått mätt väldigt kallt). Killarna släntrade omkring i öppna jeansjackor och gymnastikskor, tjejerna var v-ringade och barhuvade. Det är som om alternativet att klä sig varmt inte existerar.

Som svensk tar jag förstås tillfället i akt att damma av Monclerjackan och dra mössan över öronen. Engelsmannen tittar skeptiskt på mig när jag drar ned kylan i lungorna. Den luktar ju så gott. Den luktar hemma.

Julehat

Om man inte tycker om julen kan man i alla fall glädjas åt att apelsinerna är goda den här årstiden.

Min största skräck

"Fyra tåg i tunneln mellan Frankrike och England havererade i natt. Resulatet blev att över 2000 personer fick tillbringa natten långt under ytan, mellan London och Paris. De utmattade passagerarna evakuerades under morgontimmarna..."

Jag låg i en varm säng i natt och sitter inte i tunneln förrän på onsdag. Jag tror jag tar färjan, förresten. Om det finns någon. Det bästa är kanske att stänga in sig i lägenheten och aldrig gå ut igen. Någonsin.

Min värsta fobi är att något ska hända i den där tunneln. Vi åker så ofta och jag bara väntar på den dagen när en brand bryter ut, en bomb exploderar eller ett tåg spårar ur när vi befinner oss ombord. En gång under mina oräkneliga resor har tåget stannat i tunneln. Av någon anledning blev det tvärnit och jag satt där och räknade minuterna. Jag visste att vi var ungefär fem minuter in i tunneln, och att tåget till Paris avgått precis innan vårt. Håret reste sig i nacken, jag hyperventilerade men gjorde allt för att hålla mig lugn. När jag precis skulle be en medpassagerare om "hjälp" (vad nu man kan göra åt någon annans panik) satte tåget igång och mina hjärtslag saktade ned något. Vi kröp igenom tunneln och det tog 45 minuter innan jag såg dagsljus igen.

Jag avskyr verkligen den där sträckan och försöker alltid boka business så att jag i alla fall kan dricka champagne när jag sprängs till döds.

Inspiration

Imorgon ska vi ha christmas/house warming/post wedding drinks hos oss och jag försöker komma på roliga tilltugg till drinkarna. Snälla, om någon läser detta. Ge mig tips. Jag har varit inne på varje hemsida som finns men får ingen riktig inspiration.

Det enda jag fastnat för är laxtoast, kex toast skagen och grönmögelost med vindruva. Inte särskilt nyskapande med andra ord. Inte särskilt Martha Stewart.

På tiden

Vi lagade mat igår. Det är inte särskilt vanligt i vårt hem, att någon lagar mat, men igår ansträngde vi oss till det yttersta och det blev inte alls tokigt. Mormor skulle ha varit stolt över både dukning och allmän prestanda.

Jag vet att detta inte är någonting för alla er Martha Stewarts out there, men vi bjöd jeansteamet på en Scandinavia goes Africa fusion:

1. canapéer + champagne
2. toast skagen
3. hot ghanean soup (hot i alla bemärkelser!)
4. pasta gremolata och rostbiff på ruccolabädd (det italienska inslaget)
5. Kycklingrullader med parmaskinka och mozarellasås
6. Chokladkaka och vaniljsås (Pain Quotidiens bidrag)

... och förstås mängder med vin och champagne. Det snöar i Bryssel och det är speciellt att kunna ställa ut flaskorna på kylning. Då är det kallt. Då är det vinter. Till och med i Bryssel.

Det är synd om Tiger Woods

Not.

Tack

Jag sitter i en reception och väntar på mitt möte. Framför mig står en pappa med sina två barn. En kvinna ansluter sig till sällskapet som jag först tror är mannens sekreterare. Han säger något otrevlig till henne och jag förstår att hon är hans fru.

"Vill ni komma upp på kontoret och se hur jag har det?" föreslår hon glatt.
"Nej, vi hinner inte det", säger han irriterat.
"Vaddå, hinner ni inte ta hissen upp? Det tar 30 sekunder."
"Jag VILL följa med", säger flickan.
"Ja, men ni får tydligen inte det", säger hon.
"Varför får vi inte, varför får vi inte det. Mamma, varför får vi inte?"
"Jag måste ju hem och städa huset, också har vi ju hundarna", fräser han tillbaka.
"Ja, Daniel. Du gör det jag har gjort i över ett år nu", konstaterar hon, pussar barnen, ger honom en reserverad blick och tar hissen upp.

TACK underbara vanliga familj att jag fick ta del av ert vardagssamtal. Vi är inte ensamma.

Dödlig dos

Jag sitter i det provisoriska vaccinrummet. Det är bara svenskar där. Jag har plats nummer två i kön. Kvinnan som just ska få sitt vaccin sitter på en brits i bara linnet. Jag lägger märke till att hon har väldigt snygga armar. Jag smygtittar avundsjukt och undrar om den belgiska läkaren också gör sådana iakttagelser. Kvinnan med de snygga armarna upplyser läkaren om att fler har dött av själva vaccinet än av influensan. "Oj då", säger han och undrar nog varför kön av svenskar ringlar sig så lång.

Sedan är det min tur. Jag tar av mig tröjan och sätter mig på britsen med mina fula armar. Medan läkaren förbereder nästa kanyl frågar han om jag har några allergier. Jag kommer plötligt ihåg att jag fick en ganska obehaglig reaktion efter en kortisonspruta en gång (tequlia mår jag heller inte så bra av). Men jag kommer inte på ordet. Jag letar febrilt i huvudet men det enda jag kan tänka på är kvicksilver. Läkaren väntar inte på svar utan trycker istället in den där mytomspunna vätskan i min fula arm medan jag utbrister: "det är kortison, det är kortison jag är allergisk emot!!" Men då var det försent. Läkaren tittar roat på mig, ber mig sitta ned i tio minuter om något akut skulle ske, sedan får jag gå.

Verklighet

I korsningen vid jobbet växer ett vassliknande gräs. Jag har aldrig lagt märke till det där vassliknande gräset förut, men i morse var det frostbelagt och i den bleka morgonsolen så oerhört vackert. Jag tillät mig att njuta en stund. Vassen påminde om en oktoberhelg i skärgården för många år sedan när min syster M fyllde år och vi borstade tänderna vid bryggan i snöstorm. Sedan flyttade jag blicken aningens aningen i sidled och såg en frostbelagd känga ligga där så förnöjt i det annars så vackra frostbelagda gräset. Jag var tillbaka i Bryssel.

Svälj mig hel

Vad skulle jag göra utan mitt jobb? När måndagen kommer frikopplar jag mig från söndagens disk, lördagens smulor i sängen och fredagens vinfläckar på duken. Jag kanske bara hittar en enda struken kjol och en ren blus i morgonrusningen när resten av familjen står och stampar vid ytterdörren, men det räcker för att se ut som någon som har rader av strukna kjolar på matchande galgar i garderoben där hemma. Det bästa med kollegorna är att de slipper allt det där andra. Dammråttor och nageltrång, smutstvätt och köksfett.

Vi möts på jobbet i tyst samförstånd. Vi slår våra kloka huvuden ihop, vi skriver rapporter, vi utvärderar och vi trycker på enter. Vi ser viktiga ut. Vi klamrar oss fast vid våra fasader för att de är så bekvämt ideala och för att det är så behagligt att utestänga vardagens kaos några timmar per dag. Kontorskroppen sväljer mig som en frukostmacka, den tar hungrigt emot mig och jag stiger villigt in i den polerade världen där vore det en dödssynd att förlora fotfästet. En plats för fokus. För föreställning. För illussioner. Det är en plats för mig. Det är en plats för paus från mig själv. Get your act together.

Snart tar det slut. Mitt kontrakt går ut i april efter fem ljuvliga år i den där trygga kontorskroppen. Varsågod: skola till barnen, juridisk rådgivning, influensavaccin, skatteavdrag och champagneavtackning. Sedan spottar den ut mig. Kontoret sätter mig i halsen, hostar till och är glad att bli av med mig.

Jag har svårt att föreställa mig hur det är att vara låst i vardagen, att inte ha någon annanstans att gå än hem. Det är nog inte särskilt hälsosamt.

Låt oss se det som ett socialt experiment. Låt oss sedan hoppas att det inte varar särskilt länge.

När det går upp för mig

När jag var i Sverige i november kastades jag rakt in i den obegripliga debatten kring Vellinge Kommuns avståndstagande till ensamkommande flyktingbarn. Bara de orden: ensam-kommande-flykting-barn.

I Vellinge kommun tar man avstånd från

ensam
kommande
flykting
barn

Jag satt på ett hotellrum i Malmö och jag kräktes när jag lyssnade på den debatten. Jag har kräkts en gång tidigare av samhällsinformation. Det var på gymnasiet, under en historielektion om förintelsen när det gick upp för mig, när det verkligen gick upp för mig, vad ordet förintelse betydde (nej, jag var faktiskt inte bakis).

Jag läser The Other Hand av Chris Cleave, jag tänker generat på de där inskränkta, tomma, ignoranta bönderna i Vellinge och jag måste få dela med mig:

"One of the things I would have to explain to the girls from back home, if I was telling them this story, is the simple little word 'horror'. It means something different to the people in my village.
In your country, if you are not scared enough already, you can go to watch an horror film. Afterwards you can go out of the cinema into the night and for a little while there is horror in everything. Perhaps there are murderers lying in wait for you at home. you think this because there is a light on in your house that you are certain you did not leave on. And when you remove your make up in the mirror last thing, you see a strange look in your own eyes. It is not you. For one hour you are haunted, and you do not trust anybody, and then the feeling fades away. Horror in your country is something you take a dose of to remind yourself that you are not suffering from it.
For me and the girls from my village, horror is a disease and we are sick with it. It is not an illness you can cure yourself of by standing up and letting the big red cinema seat fold itself up behind you. That would be a good trick. If I could do that, please believe me, I would already be standing in the foyer. I would be laughing with the kiosk boy, and exchanging British one-pund coins for hot buttered popcorn and saying, Phew, thank the good Lord that is over, that is the most frightening film I ever saw and I think next time I will go to see a comedy, or maybe a romantic film with kissing. But the film in your memory, you cannot walk out of it so easily. Wherever you go it is always playing. So when I say that I am a refugee, you must understand that there is no refuge."

Skåne i all välmening, men nog måste man göra något åt de där idioterna i Vellinge snart? Jag är villig att sponsra en charter till Rwanda.

Glädjedödare

Också hittar jag mitt drömjobb, blir så där irriterande upphetsad av annonsen som väcker hopp om nya horisonter, tills jag kommer till näst sista stycket och undrar, är det ett matematiskt and/or?

Essential
Fluency in Arabic, Ukranian, Bulgarian and/or Dari.

Travel insights

Hon sitter mitt emot mig, den tillfälliga medpassageraren, och hon säger efter en stunds kallprat:
"Jag önskar att jag var en disktrasa, att jag var urvriden till sista droppen och aldrig behövde gråta mer." Hon säger det så neutralt att jag tror att vi fortfarande talar om vädret.
"Varför vill du inte gråta?"
"För att det inte hjälper längre."
Resenären bredvid koncentrerar sig på att se ut som om han inte lyssnar. Jag tar en klunk kallt kaffe och säger i samma neutrala tonfall:
"Du ser inte särskilt olycklig ut."
Hon är så välklädd. Nästan vacker. Hèrmesscarfen är knuten enligt kortleken, manchettknapparna är putsade och mineralpudret är på plats. Jag tror till och med att hon har borstat ögonbrynen.

Hon ler:
"Jag är ordentligt urvriden idag. Jag vill bara inte bli uppblött igen. Men jag vet att det kommer."
Jag visualiserar henne som animerad, någon öppnar munnen på henne och häller ned tårar. Hon är genomskinlig och jag ser att hon fylls, upp till knäna, midjan, bröstkorgen, och till slut svämmar det över. Tårarna svämmar över.

"Det får räcka nu. Det får vara bra."
Jag nickar som om jag förstår. Jag önskar jag var en klok person som i en mening kunde förmedla ett budskap, en uppmaning som min olyckliga medpassagerare kunde ta med sig, använda och vårda och kanske en dag bli en mindre olycklig eller till och med en lite glad person.

Belgien rusar förbi i 29o km/h. För ovanlighetens skull skiner solen. Hon ser på mig med intensiv blick, som önskar hon ett svar, en lösning. Jag tar upp mobilen ur väskan och börjar radera gamla SMS.

Tänk att det finns människor som önskar att de var urvridna disktrasor.

Spice it up folks

Ni vet väl att det bara finns en värdig vodka att spetsa glöggen med?

Recycling at its best

Du vet inte vad du ska göra med sidenbanden som följer med Tiffanypresenterna? Knyt dem kring grenarna på julgranen. Det blir det vackraste pyntet, särskilt de röda banden som Tiffany's bara använder till jul.

Father christmas. How cool are you?

Så här ser tomten ut när han är ledig.

All I want for xmas is you

Vi julpyntar. Hur ofta har jag inte fnyst åt pynt? Det kan ju inte bli värre. Ullared, förort, clutter, damm och tomtar. Det tillhör en och samma kategori - bad taste. Jag pyntade förstås aldrig, min värld var betydligt större än så (vem vill julpynta när man kan dricka GT?). Jag hade inte tid, jag jobbade till 22 den 23:e, flög ensam till Sverige den 24:e, var trött och ynklig den 25:e, bakfull den 26:e och tillbaka på jobbet den 27:e.

Det var fem år sedan. Nu finns det en förväntansfull fyraåring med stora bruna ögon i mitt liv som har frågat varje dag sedan midsommar: "När ÄR det jul, mamma?" Förra året bet jag i det sura äpplet, åkte ut till IKEA och köpte all den där skiten i plast som står precis vid kassorna, allt det där som gör att Kamprad darrhänt pressar och pressar ned sedlarna i sina fula, billiga 70-tals jeans på Smålandslätten. Jag plockade på mig Kallt, Varmt, Snö, Väntan, och alla andra vidriga artiklar som i IKEA-hangaren ser acceptabla ut. Det är först man kommer till Liberty's som man inser hur extremt fult allt är på IKEA.

I år kom Åhlens igång med julpyntet redan i oktober. Jag vet, för jag var hemma på tjänsteresa och släpade till engelsmannens förskräckelse med mig två nya adventsljusstakar, två oversized julstjärnor, matchande löpare och fyra flaskor glögg som handbagage. SAS-flygvärdinnan log stelt igenkännande och svor i tysthet över att jag tog upp hela ekonomiflexhyllan utan att blinka. Affärsmännen vände äcklat bort blickarna och bläddrade förstrött vidare i Financial Times helgbilaga.

Sedan kom första advent och fyraåringen hoppade exalterat runt i vardagsrummet och vräkte upp varenda påse och kartong med kulor, bockar och stjärnor. Det tog oss en hel dag att få ordning på alla energikrävande ting som tredubblar januaris elräkning till Electrabels förtjusning.

Engelsmannen går runt och släcker på kvällen, när jag vill att det ska lysa hela natten, så att alla som går förbi utanför kan se hur julfriden råder, hur pyntat, fint, gemytligt lyckligt vi har det i vårt hem.

Sedan kommer nästa fråga: "Mamma, när kommer snön?"

Kamprad, när fixar du snö till folket? Du har några veckor på dig. Sedan säljer du och går vidare så att vi andra kan handla på Liberty's nästa år utan minsta dåligt samvete över att julpynt är tio gånger billigare någon annanstans.

Rugbyspelare på bussen

En ung kille satt bredvid mig på bussen härom morgonen. Han smörjde sin händer. Han tog en liten klick handkräm, smörjde och luktade på sina smala fingrar. Han tog en liten klick till, smörjde och luktade. Mannen mitt emot var märkbart störd. Han skruvade på sig, bytte ställning, vänster ben över det högra, höger ben över det vänstra, harklade sig, suckade och ville antagligen bara skrika: "ARRÊTE!!".

Killen klickade, smörjde och luktade. Sedan böjde han sig fram för att leta efter något i väskan som stod vid hans fötter. Jag såg att det stod Antwerp Rugby på jackryggen och jag fick inte ihop det.

Heads at sea

I eftermiddag ska jag försöka beskriva ett fysiskt tillstånd för min doktor. Jag ska försöka att inte låta galen. Jag har haft yrsel i en vecka nu. Det är egentligen inte yrsel. Det är mer sjögång. Det är inte sjögång heller, det är mer vågor som sköljer i fyrtakt genom pannloben. Vågorna låter som svaga elstötar och tar över alla andra ljud när de kommer. De kommer varje gång jag flyttar blicken. Ofta med andra ord.

Blir det magnetröntgen nu?

Mycket ska man höra

Våra nya grannar kom ned och presenterade sig entusiastiskt när vi stod smutsiga av flyttdamm och överviktiga kartonger. Den piffiga peruanskan var överförtjust att hon snart skulle få höra små tassande barnsteg i huset. Tassande... tänkte jag.

Hon insisterade på att jag och V skulle gå upp och hälsa på hennes två bedårande söner och när vi så gjort erbjöd hon sig sin barnflickas tjänster när än vi behövde. "She is fantastic, we have had her for years. She is part of the furniture."

She is part of the furniture. Mycket ska man höra.

Rummet och jag

Idag kom jag på varför jag verkligen uppskattar vår nya lägenhet. När jag kommer in genom ytterdörren vill jag instinktivt sätta på en jazzlista och korka upp en flaska Amarone. Rummen andas njutning och avkoppling å ena sidan, kreation och energi å den andra. Det låter pretto, men det är en alldeles äkta känsla.

Jag undrar, är det en arkitekts syfte, att skapa rum efter upplevelse, efter musiksmak, efter atmosfär? Är det en slump att jag känner mig så hemma här? Kan rummet bortsett från personliga ting verkligen förmå reflektera jaget? Att uppnå välbefinnande och harmoni i sitt eget hem måste vara den ultimata livskvaliteten. Jag tänker på, kan hända motsatsen, miljonprojekten, Alva Myrdal och kollektivhus.

Jag är nog, trots allt, faktiskt villig att offra tid och kraft på ett Hem. Ett hem ska inte var stort för storlekens skull, det ska inte vara inrett för sakens skull, men hemmet, mitt eller ditt, bör spegla och representera oss som individer och familj, vår historia, vår läggning, våra intressen, vår uppfostran och vår kärlek. Ett utrymme för perfektion, likväl som för snedsteg, besvikelse, känslostormar och bedarran. Andningsvårigheter och panikångest. Två hjärtan som i takt slår för framtiden. Allt det, inom fyra vackra väggar. Hemmet är vårt allt.

En sorgsen flickas logik

När jag var liten och inte kunde sova låg jag i min säng och planerade. Jag planerade på kort och på lång sikt. Imorgon ska jag ta sånglektion och gå på fotbollsträning, på lördag ska vi äta middag hos mormor och morfar, i sommar ska jag bada på landet. När jag blir stor ska jag bli journalist. Om jag inte somnat efter det, började jag planera min mamma och brors tid.

Det var viktigt för mig att kunna visualisera morgondagen. Aktiviteter, resor, upplevelser blev löften om en förutsägbar framtid. Jag kunde inte hantera vetskapen om att framtiden är allt annat än förutsägbar. Om jag la upp planer för mig, min mamma och bror trodde jag mig kunna skydda och kontrollera våra liv med syftet att inget ont skulle kunna hända oss. Jag stoppade in oss i tidsekvenser och hoppades, att så länge vi slussades runt i våra tillrättalagda scheman skulle vi leva. Vi skulle inte behöva dö. För kanske var det så att de som dog inte hade gjort några planer, inte bokat in några resor, inte uttalat sin framtid. Kanske var det därför de dog.

En sorgsen flickas logik.

Krossa en vitlök och svälj

Kollegorna säger: "Bromma Airport är ingen flygplats, det är en busshållsplats." Jag säger: "Whatever" och landar i Stockholm.

Höstfärgerna är mer intensiva här. Så pass intensiva att jag måste prata om det med taxichauffören. Löven sprakar, skimrar och bländar, som vore det ett utomjordiskt fenomen. Taxichauffören som är från Etiopien vill inte tala om den svenska hösten. Han vill tala om den svenska svininfluensan: "Du krossar en vitlök på kvällen och sväljer. Sen du är frisk." "Ja, jag vet", säger jag och njuter på Essingeleden. Radion spelar meningslös pop som jag aldrig tidigare hört och taxichauffören beskriver ännu en huskur som hjälper.

Sedan sover jag under ett fluffigt duntäcke med fem överdimensionerade kuddar. Där ute vilar Mariatorget. Trygg som mormor i nattlinne och hårnät.

Jag bryr mig inte om tyskarna tycker att Bromma flygplats är något annat än just en flygplats. Jag känner till Frankfurt. Fula Frankfurt som inte har en enda bra restaurant. Jag har suttit där så många gånger i väntan på "connecting flights". Hur kan det vara connecting när man måste vänta i timmar?

Jag älskar Stockholm och nu är jag här.

It was a bit crowded

Jag har träffat prinsessan Diana. Det var i Leicester, våren 1997. Hur oglamouröst som helst. Jag har faktiskt inte ens träffat henne. Hon kom till universitetet i helikopter och mintgrön dräkt. Jag stod med pöbeln och tittade storögt. En bakfull student som stod precis bakom mig sa beundrande: "She is well fit." Jag tänkte: "Är det så man pratar om en prinsessa?" Men jag sa förstås ingenting. Jag bara tittade på den där ängeln som liksom svävade fram mellan tafatta ungdomar och upphetsade rektorer, och jag drömde om en stor värld. En värld då jag kunde besöka Leicester en timme i taget för att sedan avvika i helikopter när jag helst ville.

Being Diana

När jag har pennkjol på mig känner jag mig som prinsessan Diana. Jag glider omkring på kontoret i killer heels och nytvättat hår och är Diana.

Bara lite tjockare, lite fulare, lite fattigare, lite blekare och lite tröttare. Ungefär i den ordningen.

Och Diana ville förstås inte hångla med William och Harry.

Arbetslös, hemlös och hutlös

Jag behöver ENERGI av två anledningar:

1. Jag måste söka nytt jobb då mitt kontrakt snart går ut och jag endast får jobba kvar på hemmaorganisationen om jag jobbar från Sverige.

2. Vi har snart ingenstans att bo och jag måste hitta ett hus/lgh helst igår. Men hur ska jag kunna göra det när vi snart går ned på en lön om jag inte får ett nytt jobb? Varför sammanfaller alltid praktiskt krävande skeenden? Vi blir bagladies och bagmen i Ixelles. Hela familjen. Vad ska jag göra?

Energi.

Den här kvinnan ger mig energi: Carolina Gynning. Hon är galen. Jag behöver galningar i mitt liv, annars skulle jag inte fungera. En gång i höstas satt jag på Lydmar med min syster M, i Diane Von Furstenbergs pennkjol och Sonia Rykiels kofta, båda plaggen köpte jag på inspiration av CGs "dagens outfit". Så kom hon insvepandes, Carolina, och jag trodde hon skulle bli rädd för mig, klädd som en stalker, haha. Men hon svepte förstås bara förbi.

Thunder pounds when I stomp the ground

Jag har alltid tyckt att det är ganska... krävande att bli utsatt för Outkast kl 06.30 på morgonen. Är man gift med en man som till naturen är hiphopare är det svårt att undvika dessa tongångar i ottan. Särskilt då han alltid hinner först till iPodden. I morse förändrades emellertid min attityd något. Jag stod och borstade tänderna, sömndrucken och långsam när Bombs over Bagdad plötsligt pumpades ut i sovrummet:

International, underground

Thunder pounds when I stomp the ground (Woo!)

Like a million elephants with silverback orangutans

You can't stop a train

Who want some?

Don't come unprepared

I'll be there, but when I leave there

Better be a household name

Weather man tellin' us it ain't gon' rain

So now we sittin' in a drop-top, soakin wet

In a silk suit, tryin' not to sweat

Hits somersaults without the net

But this'll be the year that we won't forget

Med mintsmaken i halsen och tandkrämen rinnande nedför hakan skulle jag just beordra någon att sänka volymen när jag såg två små männsikor och en stor dansa i kapp på sovrumsgolvet. Lilla A snurrade runt, runt med sin 20-månaders kropp, V vevade med armarna i takt till beaten och jag förstod att ytterligare två hiphopare fötts. Det var oundvikligt. Nu blir det MC:ing 24/7 där hemma.

Förlåt Carola! Jag ska göra vad jag kan, jag lovar.

Att sätta tänderna i Kate Moss

Om jag någonsin var tvungen att äta en människa, skulle jag äta Kate Moss. Eller Sienna Miller. Ädla, välsmakande och väldoftande, mjuka, möra och nästan fettfria. Högsta kvalitet. Top of the food chain.

Jag tror i regel att kvinnor smakar bättre än män. Män är så seniga och muskulösa. Tänk att sätta tänderna i Arnold Schwarzenegger, gammal och torr, gråskiftande och sur. Då äter jag mycket hellre en Belgium Blue med frites och bea. Eller Arnolds fru, Maria. Hon är rätt läcker.

The independent state of Kate

I love this shot. Enough of London now.

Traditioner

HOBBS i Hampstead. NW3 i mitt hjärta.

När jag ändå är inne på London på hösten drömmer jag mig tillbaka till min bröllopshelg där, i slutet på september. Jag och kompisarna avnjöt en underbar afternoon tea på Dorchester Hotel. Det var dagen före bröllopet och vi som var känsliga kunde inte dricka svart té eftersom vi behövde sova gott den natten, men det var ändå magnifikt, utsökt och ädelt:

The Dorchester Champagne Afternoon Tea begins with savoury finger sandwiches. Crusts are removed from fresh baked white and brown breads, and the delicate slices are filled with smoked salmon, egg, chicken, cream cheese and cucumber. Warm scones arrive next, made from a recipe unchanged at The Dorchester for over half a century. They are served with glistening strawberry jam and Devonshire clotted cream. The final course is the pièce de resistance, the platter of cakes and tartlets.

... and plenty plenty of champagne. Ett underbart minne för livet. Men inte sista gången på Dorchester. Istället början på en tradition för livet.

Sitt, mina vargar, sitt.

Jag är som vanligt sen. Alla är redan där men mötet har inte startat. Kollegorna sitter bakåtlutade i sina stolar. Benen särade och händerna knäppta bakom huvudet. De ser roade och lite självbelåtna ut när jag kommer in. Som om de tänker att jag inte kan sitta som dem, tillbakalutad med särade ben.

Jag lägger mina papper till rätta på bordet, installerar mig på min plats och säger: "Can someone please open the window. It smells of testosterone in here". Skratt. Tre av dem lutar sig fram och korsar sina ben. En fjärde vänder sig om som för att hitta ett fönster att öppna. Det här är ett mötesrum utan.

Jag ler ett roat och självbelåtet leende. Nu sitter ni som jag, gentlemen. Den är sexig och motbjudande på samma gång, den där doften av vargar i flock. Sexig när man har kontroll, motbjudande så fort man tappar den.

Walk of shame

Jag har väntat på detta så länge och idag fick jag äntligen se henne. Tjejen som haft bortamatch och går hem på söndagmorgonen i kort klänning, höga klackar, bed head och gammalt smink. Jag var förstås pigg och fräsch som alltid på söndagmorgnar, hade just lämnat V på ett födelsedagskalas och tog en rask morgonpromenad med A när denna tjej kom gående, sliten, lite generad men framför allt bakis och trött. Jag kunde inte låta bli att göra en diskret tummen upp, men detta uppskattades inte. Jag sökte istället efter någon annan vuxen och nykter person, som också gått och lagt sig tidigt kvällen innan för att inte försaka sin sömn. Jag ville himla lite med ögonen och utbyta överseende blickar som sa: "ungdomar nu för tiden", men det var ingen som tittade, ingen som la märke till dagens uppenbara underhållning. Tack tjejen, you made my day. Hoppas det var lyckat.

Juliette in my heart

Se på henne, hon är bara bäst. Sexiga, vackra wild child. Och så lik min söta kusin E, så det känns som jag känner henne. Juliette alltså.

Everyone must read

So much more than homo erotica. But lots of it. Om du är en estetisk anglofil måste du läsa denna fascinerande bok om Thatchers England. Bland det bästa som finns. Slår The Swimming Pool Library med hästlängder. Det säger ganska mycket.

Lingvistik och rollfördelning

Min man är Mr Strong, V är Mr Happy, A är Miss Sunshine och jag är helt oväntat, Mr Grumpy. Hur gick det till? Är det skrivet i sten nu, eller får jag en chans till? Vilken orättvis familjehierarki. Bara för att jag var sur en gång förra sommaren...

V blir förresten vansinnig när jag frågar honom på morgonen om han är trött eller pigg. "Sluta kalla mig pig, mamma!" Ja men, jag säger ju pigg, inte pig. Ska det vara så svårt att förstå?

Eller: "Vill du gå och lägga dig eller vill du stanna uppe ett tag?" Frågan skapar lätt förvirring eftersom V:s rum är uppe, och vi och särskilt TV:n är där nere. Hmm, vad svarar man på det. Är det en kuggfråga?

Morbid slutledningsförmåga

När någon dör följs alltid nyheten av en och samma fråga: hur dog han? Vi måste veta hur han dog så att vi kan avskriva oss döden.

Han dog av en överdos. Jag knarkar inte.
Han dog i lungcancer. Jag röker inte.
Han var utan bälte och krockade med ett träd. Jag kör aldrig bil utan.
Han fick en elstöt när han bytte glödlampan i hallen. Han måste ha varit vårdslös.

Så fortsätter våra slutledningar tills vi känner oss alldeles säkra på att vi aldrig kommer att dö.

Vår rädsla för döden undgår all logik och det är inte mer än rimligt. För inget gör så ont som att drabbas av döden. Den sveper in som en Mumintrollets Morran och sprider kyla i märg och ben, och vi blir aldrig varma igen. Döden drar undan mattan och tar ifrån oss vår barnsliga trygghet. Vi blir plötsligt lika gamla som våra föräldrar, eftersom de inte heller vet hur man hanterar förlust. Vi tittar på varandra i förvirring. Skorna står ju kvar. Jackan hänger i hallen. Ballongen från födelsedagen blåstes upp med luften från hans lungor. Allt existerar utan hans själ. Hur förstår man sådant?

Ingenting blir någonsin sig likt.

There's someone I forgot to be

Why do I love him?

I love him for a million and one reasons. One is the way he wakes up in the morning. He wakes up with a smile. He wakes up with a smile and he gets out of bed with determination and force. As if he is on to something. Something good. Every morning he amazes me with this exceptional, curious behaviour, totally foreign to me. It is like a physical expression of emotional strength.

He is fearless of the day, of reality. Of royalty. Intrepid. He is delighted to confront the obstacles on his way. The complete opposite of me at 6.30 a.m. That's why I love him.

Dagens anpassade sanning

Det är de som inte dricker vin en måndagkväll som har problem med spriten.

The spirit of season

Det är förstås inte kläderna som gör att jag älskar hösten. Det är något annat. Hösten är melankolisk, bitterljuv, lidelsefull. Hösten är ett avsked utan löften, utan förhoppningar. Hösten är ett faktum. Den är jag.

Min terapeut frågade mig en gång om jag påverkas av vädret. Jag sa nej. Jag föraktar bara januari. Januari är som en nynazist, tom, glåmig, oinitierad. Januari är som att befinna sig mitt i tunneln under engelska kanalen. Tänk om tåget stannar just där? När det håller maxfart, tio minuter in i tunneln och tio minuter kvar. Det är som att befinna sig i helvetet. Jag är under vatten, under jord och det är lika långt till båda ändarna. Det är lika långt till Förenade Kungariket som det är till Frankrike. Om det börjar brinna, vart tar vi vägen? Om vi måste evakueras, ska vi då gå tillbaka? Hur lång tid tar det? Finns det ledljus? Varför står det inget om detta på hemsidan, på säkerhetsinformationen i restaurantvagnen?

Januari är omöjligheten att hålla sig kvar i höstens vackra melankoli. Det är för kallt. Kashmirtröjan värmer inte längre, stövlarna är för kalla och handskarna redan slitna. Det var ju kalvskinn, för fan. Mörkret och kylan reserverar, stänger in, isolerar. Det finns inga färger kvar. Allt är gråskala. Jag kan lika gärna bo i Murmansk. Våren är så fjärran att jag inte ens kan minnas den. Det gör ont när knoppar brister, ja, det är möjligt, men jag föredrar smärta framför stagnation. Januari är stelnad. Jag rör mig som en vaxdocka. Blir till ett lik.

Januari är helvetet, är döden. Jag kan aldrig mer värja mig.

Till tärnorna på balen på slottet

Än har vi inte löst världens problem

det är heller inte meningen

Tillsammans skapar ni en dialektikens logik

varje dag blir jag klokare tack vare er

Ni känner mig

stärker mig

Låter snön driva, låter vinden dåna

tillåter mitt ständiga kaos

råda

När stormen bedarrat

står ni alltid kvar.

TACK Karin, Lotta och Sanna för att ni stod vid min sida i London och står där alltid, överallt.

Silence of mind

Ibland måste jag fly. Ibland måste jag rymma från mina kollegor. De beter sig som vargar, som planlöst stryker omkring med tungorna hängande, flåsar, hungrar efter nästa befordran, flåsar efter att komma ännu ett steg närmare makten. Flåsar och flåsar. Blodtörstar.

Jag är ingen Rödluvan, snarare en irriterande liten fågel på en trädgren som iakttar flocken, som ibland kommer för nära de där vässade klorna och dreglande käftarna. Som när som helst lyfter, avlägsnar mig och låter flocken stryka vidare. I alla fall så inbillar jag mig, eller övertygar mig om att jag är en fågel. Om sanningen ska fram är jag beroende av mitt jobb. Som vargarna. Bara inte lika uppenbart flåsande. Inte lika hungrig. Blodtörstig.

Jag var hungrig. Jag gav upp. De är trots allt vargar. Jag är trots allt en fågel.

Autumn Leaves

Så var det dags för höst. Oktober är den bästa månaden på året. Om man har tur finns det lite solbränna kvar. Stövlarna åker fram och ulltröjan åker på. Polos, halsdukar, handskar och solglasögon. Det kan knappt bli bättre. Jag tänder ljus till frukost, lunch och middag, äter köttgryta och dricker tunga viner. Jag bakar gammal klassisk äppelpaj och jagar febrilt vaniljsås i affären (lyckas aldrig hitta en och måste ut till IKEA istället). Jag går sakta promenader i parken, sparkar i lövhögar och beundrar alla färger.

Jag är motvilligt tillbaka i rutinerna och vardagshetsen. Ekorrhjulet snurrar fortare och fortare, men trots hösthastigheten lägger det sig ett paradoxalt lugn över huset. Det finns en trygghet i att allt är som vanligt. Att väcka trötta och hostiga barn innan solen gått upp, att bre smörgås och torka spilld mjölk. Att skynda till dagis och vinka i fönstret. Att åka samma buss som 100 andra kostymer och gå i samma riktning till jobbet, att hälsa på vakten i receptionen och utarbetad sjunka ned i kontorsstolen innan klockan ens blivit nio. Att dricka den där första kaffe latten på dagens första möte och äntligen piggna till. Anna Holtblad, here I come. Oktober är här.

Min bal på slottet, 26 September 2009

Southampton ToR

Det bästa med London är att varje stadsdel känns som en liten stad. Kanske inte som Västerås och Linköping, men ändå som ett ställe där man känner brevbäraren vid namn och hälsar på spärrvakten i tunnelbanan.

Häromdagen skulle jag och V ta spårvagnen i Wimbledon och i trappan ned till perrongen satt en mycket vilsen och mycket ledsen flicka. V såg henne genast och sa: "mamma, hon är jätte-emsam". Det var hans ord som fick mig att för första gången på åratal stanna upp. Jag gick fram till den snyftade flickan och frågade om hon var OK.

"Jag har fått missfall och min pojkvän har lämnat mig. Han säger att det är mitt fel och jag hann inte ens äta frukost. Jag vill åka till min mamma i Southampton men jag har inga pengar." Min son tittade allvarligt på henne och sedan på mig. De bedjande blickarna fick mig att öppna handväskan och plocka upp en tiopundssedel. Flickan torkade tårarna och sa bestämt: "Det kostar 17 pund". Jag grävde vidare och hittade återstoden. Sedan talade jag om för henne att pojkvännen inte var värd det, att det var bäst att åka hem till mamma och att hon nog skulle träffa en bättre kille nästa gång. Hon kramade pengarna i näven.

Jag och V åkte vidare. Efter kaffe på Starbucks, besök på Joseph's och Boots åkte vi tillbaka. Flickan satt kvar på samma plats som vi lämnat henne. Hon såg lite glad ut. Hon låtsades inte se mig, men jag stannade till och frågade om hon inte skulle försöka ta sig till Southampton snart. Jo då, hon var på väg. Men en man hade ringt efter ambulans och hon hade fått förklara att hon trots sin ringa ålder och späda kropp mådde bra, sedan kom två patrullerande kvinnliga poliser och frågade hur gammal hon var och att hon inte borde sitta på en betongtrappa hela dagen och nu kom jag igen, och frågade när hon skulle ge sig av. Tårarna hade torkat och hon försökte dölja ett svagt men nöjt leende.

Människor kanske bryr sig trots allt. Även när man är väldigt

emsam.

Knowing me knowing you - Aha!

Vi har haft samma grannar i snart fem år. En underbar familj. De har hus på Teneriffa och är solbrända året runt, de har en bedårande tonårsdotter som är farligt snygg, han kör Land Rover och motorcykel och hon är superpiffig och har slutat jobba för länge sedan. Hans tandläkarklinik ligger i huset mitt emot. Så fort vi skjuter över fotbollen på deras tomt kastar de glatt tillbaka den.

I måndags morse var jag på väg till dagis med lilla A när jag såg vår granne komma gående lite längre upp på gatan med deras hund. Han var sig lik men ändå inte... Han bar tajta cykelbyxor, en liten kofta, örhängen och bröst. Han var kvinna. Det var ofattbart. Det gick inte in. Han såg rätt fin ut men det var bara så oerhört oväntat. Vi stannade till, hälsade artigt och min hjärna jobbade på högvarv. Vad säger man? Det enda jag kunde komma på var: "Är du uppe så här tidigt?"

Det är märkligt, när ens lilla invanda livsmönster kolliderar med något oväntat en måndagmorgon i vardagen.

"Är du uppe så här tidigt?"

"Ja", sa grannen. "Jag är uppe så här tidigt."

Jag undrar vad han tänkte. Jag undrar om han undrar vad jag tänkte.

Recovered

Jag kommer sakta tillbaka till vardagen efter en envis halsfluss. Nästa vecka är jag i Köpenhamn på business och pleasure, så jag måste vara frisk. Att vara sjukskriven borde innebära att det finns tid till allt det där som släpar efter: leta efter nätverkssladden, städa garderoben, sortera källaren, men det blir nästan tvärtom: tvättkorgen svämmar över, hallen förvandlas till ett sandtag och garderoben är lika samhällsfarlig som innan. Och engelsmannen frågar varje dag efter jobbet: "Har du...?"
"Nej, det har jag inte. Jag är ju sjuk."

Halsfluss är så underskattat. Jag som alltid undviker antibiotika som en besatt, ber doktorn att ge mig vad som helst, bara jag får svälja igen. Antibiotika gör mig trött och ur led, men den hjälper.

Little big things

"Mamma, jag vill inte gå i skolan, jag vill åka på semester."

"Jag vill inte leka med barnen mer."

"Jag vill bara åka till mormor."

Jag vet. Jag vet.

Terminen är lång, dagarna är långa, sonen är liten. Schemat är pressat, mötena många och kvällarna korta.

Jag vill inte att V ska ha några plikter. Jag vill att han ska springa barfota på Karlssons äng, bada kvällsbad och äta jordgubbar med mjölk. Jag vill att han ska klättra i berg, lära sig vissla och få skrapsår på knäna. Jag vill att han ska känna morgondagg och fiska i spegelblanka vattnet. Att han ska lära sig simma, plocka stenar och kasta kottar. Att han ska baka sockerkaka, grilla korv och ha picknick. Att han ska äta smultron, åka båt och slå knop. Jag vill att han ska få myggbett, leka kurragömma och leta grodor, klättra i träd, bygga sandslott och somna i hängmattan. Att han ska svettas om sina små fötter i gummistövlarna och springa naken i regnet.

Jag vill inte att livet ska vara hårt för en treåring. Tids nog blir livet ända hårt. V ska inte behöva ligga i sin säng och önska bort sin morgon.

Jag räknar veckorna. Fem kvar. Sen blir livet lite lättare igen. Men fem veckor är lång tid för en liten kille som är trött och bara vill åka till mormor.

Vem ska trösta Schyffert?

Av en slump satt jag och surfade i lördags och såg att SVT streamade Schyfferts show på Cirkus. Jag är ett gammalt fan av Killinggänget och har mycket bra minnen av 1990-talet, även om jag blev beskylld av mina kursare att vara en tråkig plugghäst. Det är kanske därför jag faktiskt har minnen av det decenniet :-). Och jag är road av riktigt bra ståuppkomedi. Jag hade lyckan att se Seinfeldt live på samma scen och jag minns det brillianta inslaget när publiken ställde frågor och någon bad Jerry säga; "Hello Newman". Oslagbart.

Det vill säga, Schyffert hade mycket att leva upp till, hos mig och många andra entusiaster, och det var han högst medveten om i lördags. Jag gillade hela hans stå-upp material. Skildringarna av 1970-talet, föräldrar, syskon, relationsdrama, Camparijuice, kompisar, MUF, moonboots och zalomonryggsäck var mitt i prick för oss 70-talister. Vi bjöds på samma klockrena nostalgitripp genom 1990-talet och det kändes bra att bli påmind om vår egen storhetstid när vi var smala, snygga och smarta och 40-årskrisen var något oerhört fjärran, något som våra föräldrar kanske lidit av. Någon gång.

Men vad hande sen? Schyffert hade kunnat bespara oss sin egen, pagaende 40-årskris. Han behovde beratta att det var han som skapade Killinggänget och Whale, sedan avslöjade han generat att han emellertid inte åstadkommit så mycket i sina projekt. Men behovde vi veta det? Var det kanske äkta ironi eller blott en personlig insikt som han borde ta med sina gamla kollegor, inte på scen på Cirkus? Jag var ju övertygad om att Schyffert var ett kreativt geni. Det vill jag fortsätta tro! Hans personliga komplex forvandlas har till sjalvuppfyllande profetia. For nu har karriären falnat eftersom han inte fattade rätt beslut när han var på topp och han ber om ursäkt för i princip allt han gjort sedan dess:

"Moodyson filmar i Hollywood och jag sitter och drar in magen på SVT".

Han vill också förklara (för sina barn mer än några andra, tror jag) att det var fel att inte engagera sig i inbördeskriget på Balkan... Och att han ångrar det... Men han var ju bara en produkt av en föräldrargeneration som tog ställning till allt. Det är tvära kast. Det är mycket Schyffert har att bikta. Jag kan se hur han slet med manuset för att få det att gå ihop.

Nu har Schyffert mognat, han har blivit vuxen, han tar konsekvenserna av sitt agerande. Men det känns som han utför den här showen endast i personligt terapeutiskt syfte för att kunna gå vidare från att vara skaparen av den ironiska generationen till att vara... ja, vaddå? Och det är den känlsan han lämnar efter sig när ridån går ned. Jag känner verkligen för honom där han står ensam på den stora scenen och rört blinkar bort tårarna inför stående ovationer. Tuff kille det där, som lämnar ut sig för ett fullsatt Cirkus och hela svenska folket. Det är väl det man gör nu på 2000-talet. Lämnar ut sig åt offentligheten. Det trodde man inte om Schyffert.

Och det är snarare det vi applåderar åt. Vi hör ganska slätstrukna sanningar, men vi hör dem från någon vi inte förväntar oss det av. Det är nog underhållande för stunden men vad ska Schyffert göra nu? När han stänger dörren om 1990-talet och allt det han stod för. Nytt kapitel. Om vi inte frågade oss det innan, frågar vi oss det nu: kommer Schyffert verkligen att kunna prestera någonting mer än ett självutlämnande, narcissistiskt försvarstal på Cirkus? Det tror jag. Om inte, så tröstar jag gärna Schyffert.

Walk in my shoes

För alla er som vill ha höga klackar på jobbet men ändå kunna skynda snyggt mellan möten:

Köp Tod's (http://www.tods.com/) High Heel Pump. Det går inte att vara utan dem. De är oerhört bekväma trots den höga klacken. De är riktigt sexiga trots den klassiska loafern. Dvs en perfekt kombination på kontoret och de är perfekta i Bryssel bland all kullersten. Emellertid har mina sydeuropeiska kollegor påpekat att jag borde ha lägre lackar eftersom jag annars blir längre än dem. Jag är 1,64. Haha. Det säger en del om medellängden på min enhet. Medelåldern ska vi inte tala om, men det är himla kul.

Homesickness at its best

Vad gör man när bästisen skickar ett sådant här SMS:

Har precis gått en 40-minuters promenad med dubbelvagnen, Solsidan runt. Nu sitter jag på bänken vid stranden och andas havsluft och har sommarkänsla medan båda barnen sussar så gott i vagnen. Det enda som stör är en objuden mås som spatserar runt med mallig uppsyn. Fundering: Undrar vilket te jag ska dricka när jag kommer hem... Wish U could join.

Vad gör jag?

Jag lägger mig på köksgolvet, bankar nävarna i golvet och gör klart för engelsmannen att jag kommer att ligga så här tills vi flyttar till Sverige. Eller så tar jag min korg, går ned på marknaden, köper du pain, du fromage, du vin, promenerar hem, säger bonjour till våra piffiga grannar, sätter mig på vår franska balkong och iakttar livet på gatan. En italienare pratar felfri franska med en tysk. De kommenterar att det är årets varmaste dag. Jag småpratar med engelsmannen om Champions League finalen, ropar till sonen att han ska borsta tänderna och leker med dotterns vilda lockar.

Också ser jag fram emot sommaren, då jag och bästisen ska sitta vid stranden, andas havsluft och undra vilket te vi ska dricka när vi kommer hem.

And the beat goes on

Promenaden helar. Avståndet är inte särskilt långt, men det är skönt att avsluta en middag med en kvällspromenad i underbar försommarvärme. Alldeles hemma hör jag någon snarka. Han ligger i porten till en italiensk delikatessbutik. De säljer olivoljor till överpris, pastrami i vacuum och viner från Toscana. Hans snarkningar påminner om min mans, avslappnade, starka, trygga. Välförtjänta. Jag stannar till, gräver i plånboken. Hittar några euro och smyger intill. Han vaknar. Jag sträcker generat fram handen, fylld med mynt. Jag önskar det var sedlar. Han sover på asfalt. Trots hans nyvakna tillstånd säger han "merci Madame" och jag skyndar vidare i sommarmörkret. Önskar att jag gett honom mer. Fantiserar om att gå tillbaka med en sedel av värde. Jag går hem istället. Öppnar datorn, surfar slött, går och lägger mig i Petit Bateau.

Madame. The beat. Goes. On.

Tala är silver

Jag vaknar. Om jag kisar är jag i Cannes. Gatan är tyst som på en söndag. Bara en man spatserar där ute. Han går till bagaren i sommarkostym och doft av tvål. Jag vill tillbaka in i drömmen, havssalt och skum, men den är borta. Huset är tyst. Tyst som om det var söndag mitt i veckan. Tyst som om två morgonpigga barn åkt till farmor.

Idag tar det tid att vakna.

Det är synd om engelsmännen

Det är lite synd om engelsmännen just nu. House of Commons och hela Westminster för den delen skakas av ännu en politisk skandal. Den här gången handlar det inte om sexuella läggningar och bordellbesök som vanligtvis har ett enormt mediavärde i UK. Jag går inte in på varför. Nu har ett stort antal parlamentariker utnyttjat redovisningsystemet och undgått betalning av allt ifrån vinstskatter på husförsäljning till porrfilm på hotellrummet (det senare kräver ett eget inlägg, jag återkommer). Som vår tobleroneaffär ungefär, i lite större omfattning.

Igår blev det klart att talmannen Michael Martin avgår. Han kommer ganska lätt undan med tanke på att inte mindre än sju talmän i Storbritannien blivit halshuggna under åren. Men vad säger detta oss? För bara några månader sedan klev europas regeringar in i de stora bankerna och lovade bot och bättring. Vi drog en suck av lättnad och tänkte i hemlighet att man nog måste reglera kapitalismen trots allt. Vi vill ju inte ha lågkonjunktur och sätta våra renoveringsprojekt på paus! Nu framkommer det att de folkvalda är minst lika uppfinningsrika. Inte för att det kom som någon vidare överraskning, men de som just höjt ett varningens finger mot finansvärldens bonusar och pekat ut den ena efter den andra som levt livet glada dagar, medan småsparare och pensionärer svultit i tysthet, har nu själva blivit upptäckta.

"The days of MPs being judge and jury of their own pay, judge and jury of their own expenses, are over" säger Clegg.

Hear hear.

Är det alltså så, att människan av naturen är girig, att vi älskar att utse syndabockar och att vi är så insnärjda i vår egen dubbelmoral att vi suddat ut varje stackars etisk regel som någonsin existerat? Att alla och en var egentligen måste hållas på mattan, inrättas i leden och systematiseras, vare sig vi förespråkar kapitalism, socialdemokrati eller lite vanligt bondförnuft?

Ja, jag vet inte. Jag kom just.

Down memory lane

När man pratar minnen med sin absolut bästa och äldsta vän kommer de mest absurda situationer fram, som egentligen bara var roligt då och som egentligen ingen annan än vi som var där orkar lyssna på:

• Kommer du ihåg när vi just ätit Big Pack vaniljglass och låg på sängen i ditt rum med huvudena ned, för att våra skratt lät så roliga då, och min glass kom sprutande upp genom näsan i en skrattattack och jag hade huvudvärk en vecka efteråt?
• Kommer du ihåg när vi kom hem efter det där nyåret i London och din mamma tog dig åt sidan och frågade: knarkar du när du är i England?
• Kommer du ihåg när du hade halsfluss och fyrtio graders feber och låtsades vara frisk, så du kunde följa med ut till landet på Valborg, ta årets första dopp och grilla korv med Täbykillarna?
• Kommer du ihåg när jag missuppfattade tandläkarens råd att rengöra blödande tandkött, och borstade tandköttet tills det blödde?
• Kommer du ihåg när jag blev intervjuad av Ekot på ett rejv och mamma sa att hon skulle göra vad som helst för att inte mormor och morfar skulle lyssna på P3 kvart i fem.
• Kommer du ihåg när er klassföreståndare sa att ni måste lära er mer empati och sluta bestämma över hela skolan?

Jag blir matt. Det är tur att det dröjer innan min dotter blir tonåring.

Dejligt värre

Det här skrev min danska underbara kompis i ett mail när jag sa att jag skulle komma och hälsa på:

Now R and I will think of the the hottest restaurants and bars in Copenhagen and make sure we have reservations - and of course ask them to roll out the red carpet for you!

Pin-Ups

De ville att vi skulle komma dit, till radion och spela skivor. Men vi hade ju aldrig spelat skivor tidigare, bara lyssnat. Vi visste inte ens vad de hette, de där grupperna som var bra. Lou försökte lugna Erich som inte trodde vi skulle åstadkomma något program, men jag kom på att om vi bara plockade skivorna längst fram i backarna, skulle vi hitta de populära låtarna, och då skulle vi i alla fall nå mainstreampubliken. Sedan visade det sig att skivorna stod i alfabetisk ordning. Men det visste ju inte vi.

Je t’aime… moi non plus

Vi körde nedcabbat i regnet genom Frankrike till Cannes. Jane påstod att sufletten hade fastnat, men jag vet att hon bara behövde känna vårens första droppar i pannan. Själv blev jag förkyld och nös på Croisetten, men det var det värt. Vi skulle hämta upp Andy i Paris, men Jane sa att han inte fick plats. Han kunde ta sin egen bil. Andy blev ursinning och sa att Cannes ändå inte var hans grej, men när vi kom fram satt han redan i baren. Han hälsade slött som om han suttit där hela tiden. Som om vi aldrig utbytt blickar i Paris.

Curiosity killed the cat

"Du, jag kommer hem med ett senare tåg, jag tänkte hinna förbi New Bond Street efter jobbet. Är det OK?"
"Det är helt OK", sa jag och fyller år på måndag.

Matchmaking

I söndags efter vår långa brunch sprang vi på en kompis på Avenue Louise som jag inte känner så väl men som verkar vara en jättebra tjej (inte bara för att hon läser min blogg ;-). Snygg, smart, rolig, cool. Singel. Bra kap. Jag och J funderade lite på vem i bekantskapskretsen vi kunde introducera för henne. Sen drog jag mig ur och ville inte ha någon klipsk reklamkille i modebranschen på mitt samvete om hon inte skulle bli nöjd. Men så kom jag på att jag faktiskt lyckats med matchmaking inte mindre än två gånger. Första gången skulle jag och min killkompis upp till Åre en helg, och vi skulle ta med varsin kompis. Det fanns förstås vissa krav på vilken typ av kompis jag skulle uppbringa: hon skulle vara lika bra i backen som på after skin. En lätt match för mig! Den första jag frågade (som är en grym skidåkare och en riktig expert på att dricka GTs-se min follower!) var upptagen den helgen, men min andra kompis som tävlat i slalom och dricker champagne i baren som en gudinna ville följa med (om nu gudinnor dricker champagne i barer. Det borde de). Det tog inte många turer i Gondolen förrän tycke uppstod, och nu har de både barn och radhus och är världens coolaste par. Andra gången hände det helt otippat på min trettioårsfest i Stockholm. Min kusin som på den tiden avskydde att prata engelska fick, efter några rejält spetsade Cosmos, upp de blå för en amerikansk kompis. De lämnade festen sist den natten och är nu gifta med två underbara barn.

Så min hit rate är 100% om det är någon som vågar!

Le Pain Quotidien - himlen runt hörnet

Igår var det Mors Dag i Belgien och vi tog en låååååång brunch på Le Pain Quotidien. Det bästa med att bo i Bryssel (förutom expatkontrakten och närheten till Champagne) är gångavståndet till Pain Quotidien. Alla produkter är bioodlade. Frukosten är fantastisk. Olika sorters bröd, pain chocolats, croissanter, marmelader, färskpressade juicer, te (deras Earl Grey är en riktig skapelse), kaffe, färsk frukt, yoghurtar. Allt blir serverat på enorma bord som alla hungriga Brysselbor samlas runt. Som en enda stor familj (nej, inte riktigt!).

Jag skulle spendera en hel dag där om jag kunde. Tyvärr är min man engelsmannen inte lika imponerad (det kan bero på alla lammullströjor och bruna moccaskor som går dit). Vi är därför nästan aldrig där tillsammans, men jag introducerar sakta men säkert konceptet till min son, och han har fallit pladask för deras brownies och varma choklad. Vad gör man inte för lite sällskap.

Minst en brunch på Le Pain Quotidien är obligatorisk för de som kommer och hälsar på oss, men det blir alltid fler.

Ackumulerad baksmälla

Nu för tiden när vi dricker som på kontinenten borde vi aldrig bli bakfulla. Det är ju hela idén med att dricka vin som fransmännen. Lägg det här på minnet, för det är viktigt. Jag drabbas av ackumulerad baksmälla. Den bara slår ned, en morgon, utan förvarning och det känns ungefär så där som det gjorde förr i tiden, efter en natt på Spy Bar. Eller förresten, kanske inte riktigt så illa. Men nästan.

Törnrosa var ett vackert barn, eller?

EU-Kommissionen och DG Informationsamhälle och Media har lanserat en kampanj med ståndpunkten "Gettting more women into ICT careers would be a force for change and a major boost for this key economic sector in Europe".

It may be so. Men kampanjen har valt att kalla dessa potentiella kvinnor i IT-sektorn för Cyberellas. Finns det någon kvinnlig tekniknörd med huvudet på skaft som vill identifieras med Askungen, tjejen som blev förtryckt av sin styvmor år ut och år in, som fick chansen att göra en extreme makeover så att rikaste killen på festen blev kär i henne och sedemera gifte sig till immediate money. Och nu när vi ändå är inne på sagofigurer, tänk på Törnrosa, en tjej som fick sova sig igenom puberteten för att sedan bli sexuellt utnyttjad i sömnen av en man som hon uppenbarligen utvecklade något slags stockholmsyndrom för och valde att gifta sig med!! Inte nog med det, offret och förövaren hävdade sedan att de levde lyckliga i alla sina dagar.

...Anyone??

Trodde väl inte det.