Jag sitter i det provisoriska vaccinrummet. Det är bara svenskar där. Jag har plats nummer två i kön. Kvinnan som just ska få sitt vaccin sitter på en brits i bara linnet. Jag lägger märke till att hon har väldigt snygga armar. Jag smygtittar avundsjukt och undrar om den belgiska läkaren också gör sådana iakttagelser. Kvinnan med de snygga armarna upplyser läkaren om att fler har dött av själva vaccinet än av influensan. "Oj då", säger han och undrar nog varför kön av svenskar ringlar sig så lång.
Sedan är det min tur. Jag tar av mig tröjan och sätter mig på britsen med mina fula armar. Medan läkaren förbereder nästa kanyl frågar han om jag har några allergier. Jag kommer plötligt ihåg att jag fick en ganska obehaglig reaktion efter en kortisonspruta en gång (tequlia mår jag heller inte så bra av). Men jag kommer inte på ordet. Jag letar febrilt i huvudet men det enda jag kan tänka på är kvicksilver. Läkaren väntar inte på svar utan trycker istället in den där mytomspunna vätskan i min fula arm medan jag utbrister: "det är kortison, det är kortison jag är allergisk emot!!" Men då var det försent. Läkaren tittar roat på mig, ber mig sitta ned i tio minuter om något akut skulle ske, sedan får jag gå.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment