Svälj mig hel

Vad skulle jag göra utan mitt jobb? När måndagen kommer frikopplar jag mig från söndagens disk, lördagens smulor i sängen och fredagens vinfläckar på duken. Jag kanske bara hittar en enda struken kjol och en ren blus i morgonrusningen när resten av familjen står och stampar vid ytterdörren, men det räcker för att se ut som någon som har rader av strukna kjolar på matchande galgar i garderoben där hemma. Det bästa med kollegorna är att de slipper allt det där andra. Dammråttor och nageltrång, smutstvätt och köksfett.

Vi möts på jobbet i tyst samförstånd. Vi slår våra kloka huvuden ihop, vi skriver rapporter, vi utvärderar och vi trycker på enter. Vi ser viktiga ut. Vi klamrar oss fast vid våra fasader för att de är så bekvämt ideala och för att det är så behagligt att utestänga vardagens kaos några timmar per dag. Kontorskroppen sväljer mig som en frukostmacka, den tar hungrigt emot mig och jag stiger villigt in i den polerade världen där vore det en dödssynd att förlora fotfästet. En plats för fokus. För föreställning. För illussioner. Det är en plats för mig. Det är en plats för paus från mig själv. Get your act together.

Snart tar det slut. Mitt kontrakt går ut i april efter fem ljuvliga år i den där trygga kontorskroppen. Varsågod: skola till barnen, juridisk rådgivning, influensavaccin, skatteavdrag och champagneavtackning. Sedan spottar den ut mig. Kontoret sätter mig i halsen, hostar till och är glad att bli av med mig.

Jag har svårt att föreställa mig hur det är att vara låst i vardagen, att inte ha någon annanstans att gå än hem. Det är nog inte särskilt hälsosamt.

Låt oss se det som ett socialt experiment. Låt oss sedan hoppas att det inte varar särskilt länge.