Not anymore! Jag ber om er hjälp!!!!!!!
I ungefär (exakt) två veckor, vaknar lilla E varannan timme och vill äta. Pga hennes enorma aptit har jag hur mycket mjölk som helst, jag tror verkligen inte att hon behöver ersättning. Vad ska jag ta mig till? Varje gång hon ammar ser jag till att hon äter så mycket som möjligt, när jag lägger ned henne igen sover hon tungt och jag tror alltid att hon kommer att klara minst tre timmar, men två timmar senare är hon vaken och vill äta igen. När morgonen kommer klarar hon sig utan mjölk upp till fyra till fem timmar.
Hon närmar sig tre månader... Ska de inte sova bättre då?
Zzzzz zzzzz.
Tuesday 29 November 2011
Monday 28 November 2011
Guilty as charged
Här är tjejen som är uppe på nätterna och ändå lyckas se pigg och fräsch ut på dagarna. Mamman lyckas inte lika bra. Kan vara åldersskillnaden. Si så där 38 år. Give or take.
Thursday 24 November 2011
Isbjörnshonan och jag
Med engelsmannen i San Francisco, en snuvig tioveckors och två superenergiska barn, slappar jag framför TV:n när alla äntligen har somnat. Jag är trött, ensam och ledsen men jag vill inte gråta. Det är liksom inte värt det, för egentligen är jag lycklig. Jag är bara så sliten.
BBC visar sitt hyllade Frozen Planet och plötsligt befinner sig kameran och tittarna i ett ide tillsammans med en isbjörnshona som just fött sina fem ungar. Honan är utmattad, hon ligger på sidan och sover, men det hindrar inte hennes blinda, kala små bebisisbjörnar att tulta runt på henne tills de nöjt börjar dia. Kameran zoomar in de där oskyldiga och utsatta nyfödda, hur de njuter av sin mammas närhet, hur allt de vet är att bli mätta och växa sig starka.
Då kommer tårarna. Trots att jag lovat mig själv att inte gråta blir jag totalt ödmjuk inför livets under där i TV-soffan. Jag känner plötsligt fullkomlig sympati... och visst avund, för den där vackra, starka isbjörnshonan som tryggt låter sig somna, som litar på att hennes ungar följer sin egen instinkt, att de till slut hittar rätt. Jag gråter länge den kvällen och det känns riktigt, riktigt bra.
BBC visar sitt hyllade Frozen Planet och plötsligt befinner sig kameran och tittarna i ett ide tillsammans med en isbjörnshona som just fött sina fem ungar. Honan är utmattad, hon ligger på sidan och sover, men det hindrar inte hennes blinda, kala små bebisisbjörnar att tulta runt på henne tills de nöjt börjar dia. Kameran zoomar in de där oskyldiga och utsatta nyfödda, hur de njuter av sin mammas närhet, hur allt de vet är att bli mätta och växa sig starka.
Då kommer tårarna. Trots att jag lovat mig själv att inte gråta blir jag totalt ödmjuk inför livets under där i TV-soffan. Jag känner plötsligt fullkomlig sympati... och visst avund, för den där vackra, starka isbjörnshonan som tryggt låter sig somna, som litar på att hennes ungar följer sin egen instinkt, att de till slut hittar rätt. Jag gråter länge den kvällen och det känns riktigt, riktigt bra.
Wednesday 23 November 2011
It's official!
Beviset... Vi har bott i Bryssel för länge. Nu köper vi vita ytterkläder till treåringar. Style over function.
"Vill ni ha ketchup på korven?"
"Nej tack."
Danskor och Dukan
Igår var min favoritdanska Rikke på besök och jag bjöd på italienska delikatesser och en gudomlig brownie till efterrätt. Idag måste jag reducera kaloriintaget och helsteker kyckling i ugn och serverar supersmal coleslaw till: riv vitkål, morot och gul lök. Gör en dressing på kesella, Dijonsenap och citronsaft. Blanda ned i råkosten, salta, peppra och strö över hackad persilja. Voila!
Dr Dukan är på BBC Breakfast idag. Hoppas doktorn inspirerar för jag är oerhört hungrig just nu. Lilla E är fortfarande förkyld och mycket missnöjd på natten. Är det inte en omöjlighet, det där att försöka vara disciplinerad och äta smalt när man inte får sova? Jag suktar energi. Hela dagarna.
Undrar om det finns några brownies kvar?!
Dr Dukan är på BBC Breakfast idag. Hoppas doktorn inspirerar för jag är oerhört hungrig just nu. Lilla E är fortfarande förkyld och mycket missnöjd på natten. Är det inte en omöjlighet, det där att försöka vara disciplinerad och äta smalt när man inte får sova? Jag suktar energi. Hela dagarna.
Undrar om det finns några brownies kvar?!
Friday 18 November 2011
Vardag som vanligt
"Barnen, tvätta händerna nu när ni kletat i skolan en hel dag."
" Jaaaaaaa, vi skaaaaa!!!" ( vi ska bara spela Wii, spela DS, spela PS, kolla på TV, ta en pall och balansera på en stol och se om det finns något onyttigt i godislådan, rita en teckning, bajsa, bråka, hoppa i soffan och göra hinderbana först)
Så det hostas och snoras på lilla E som nu fått sin andra i raden av höstförkylningar. Det värker i mitt mammahjärta när hon nyser så det stänker, grymtar och gnäller och helst bara vill amma. Jag trycker upp ännu en bebisnässpray-spray i de små näsborrarna och lilla E tittar på mig som vore jag ett monster!! Jag ignorerar min öron-näsa-hals-defekt som blir värre för varje timme, ignorerar V:s hostattacker och A:s alla andra förkylningstecken. En dag till, barnen. Sedan är det helg. Och då ska vi.... Ja vaddå?! Kurera oss till nästa vecka, antagligen. För då kommer vi att vara en bakteriefri, frisk och kry familj med vita leenden, rosor på kinder och solsken i blick. Eller... Kanske inte! Men vi gör så gott vi kan.
" Jaaaaaaa, vi skaaaaa!!!" ( vi ska bara spela Wii, spela DS, spela PS, kolla på TV, ta en pall och balansera på en stol och se om det finns något onyttigt i godislådan, rita en teckning, bajsa, bråka, hoppa i soffan och göra hinderbana först)
Så det hostas och snoras på lilla E som nu fått sin andra i raden av höstförkylningar. Det värker i mitt mammahjärta när hon nyser så det stänker, grymtar och gnäller och helst bara vill amma. Jag trycker upp ännu en bebisnässpray-spray i de små näsborrarna och lilla E tittar på mig som vore jag ett monster!! Jag ignorerar min öron-näsa-hals-defekt som blir värre för varje timme, ignorerar V:s hostattacker och A:s alla andra förkylningstecken. En dag till, barnen. Sedan är det helg. Och då ska vi.... Ja vaddå?! Kurera oss till nästa vecka, antagligen. För då kommer vi att vara en bakteriefri, frisk och kry familj med vita leenden, rosor på kinder och solsken i blick. Eller... Kanske inte! Men vi gör så gott vi kan.
Zadig&Voltaire for everyone!!
Och när jag trodde att jag spenderat alla mina pengar... Zadig&Voltaire gör barnkläder! Fler bilder kommer när lilla E växt i sitt favoritplagg.
Wednesday 16 November 2011
Dålig ursäkt
1. Vi glömde att köpa diskmedel. Kan du springa ned till affären i eftermiddag?
2. Jag tror bilkudden ligger i källaren. Du vet där allra längst in bakom de otympliga kartongerna. Kan du leta fram den?
3. Kan du ringa belgiska Skatteverket idag och lösa de där deklarationsproblemen?
"Men, jag är ju nyförlöst!"
Undrar hur länge jag kan använda det argumentet. Ett tag till. Surely.
Tuesday 15 November 2011
Sunday 13 November 2011
Fotbollsmatch i höstsol
Jag älskar lördagar, de är så där lagom hektiska med simskola på förmiddagen och fotbollsträning på eftermiddagen. Ja...inte för mig alltså. November är mild. Busnel håller än, som ni ser. Och jag gillar Batman-outfiten där i bakgrunden. Undrar hur länge pojken fick förhandla för att visa sig offentligt med den.
Thursday 10 November 2011
Nytt rekord
Sex timmar i sträck. Lilla E sov mellan 23.30-06.00. Jag vaknade förstås efter fyra timmar och undrade om allt stod rätt till, men ändå! Vilket uppsving! Ironiskt däremot, att så många bekanta kommenterar hur trött jag ser ut. "How are you? You look so tired!" Nämen, så kan man väl inte bemöta en entusiastisk trebarnsmamma med raggardusch som i smyg går barfota i UGG:sen och har pyjamas på sig under ponchon när hon lämnar barnen på skolan? Jag som ser så pigg och fräsch ut i novembermörkret. Pah!
Friday 4 November 2011
Embarassing moment II
Idag när jag gick förbi ett bygge var det två musikaliska målare som stannade upp och sjöng Comment ca va, comme si comme si comme si comme ca... Little did they know, att i mitt hemland är det bara Kikki Danielsson som sjunger den sången.
Embarassing moment I
Vet ni vem som var på BBC Breakfast i morse? Jennifer Grey. Från Dirty Dancing. Det var som att återse en gammal barndomsvän, jag lovar! Och vet ni vad jag gjorde sen? Jag letade upp She's like the wind på Youtube. Jag är en sådan tonårsprodukt av 1980-talet.
Nytt rekord! Och en grattishälsning
Jo då, det går framåt på sovfronten. I natt behövde jag bara amma två gånger, kl 02.00 och 05.00! Det känns som jag varit på vilohem i Schweiz i två veckor. Aaaaahh, härliga novembermorgon. Vilohem förresten, finns det sådana nu för tiden eller är hela industrin omvandlad till spa:n?
Idag fyller en mycket god vän 40. Han är gift med min älskade kusin. De bor på Hawaii just nu och ibland bara längtar och längtar jag efter dem, så hjärtat nästan brister. De träffades på min 30-årsfest. De gick liksom aldrig hem den natten, de bara satt där och drömde om en första date, och en andra och en tredje. Nu är de gifta och har två barn.
Han fick mig faktiskt att börja hoppas på att det gick att ha ett trevligt umgänge i Stockholm, att det fanns andra, riktiga människor än alla de där som renoverar kök och spikar trall dagarna i ända. De som kliver in i ditt hem med en trendradar och dömer ut dig för ditt IKEA-bord och avsaknad av elefantkuddar. De som sitter hemma och kalkylerar vad alla andra tjänar, som inte kan erkänna att de tar hjälp av en städerska och som dissar matkassetjänsten eftersom de är bättre än Martha Stewart. De som läste i tidningen att många barn betyder hög status och tvingar sin man till sex varje gång det är ägglossning (men bara då!). De som påstår att Stockholm inte är segregerat för att de direkt efter försäljningen av innerstadslägenheten flyttade ut till välbeställda förorten och om deras barn mot förmodan ser en svart man, på allvar tror att det är en apa. De som, också på fullt allvar inkluderar Stockholm i världsmetropoler som Tokyo och New York.
Hans pappa är från San Fransisco och hans mamma är svensk. Han är uppvuxen på Hawaii men trots felfri svenska är han i total avsaknad av alla svenska sociala koder. Han ser på världen med ett öppet sinne och är helt fördomsfri. Han introducerade mig till en rad intressanta människor under de tre år som jag flyttade hem till Sverige och levde på långdistans från engelsmannen. Han fick mig att stå ut. Och idag saknar jag dem som sjutton. Grattis på födelsedagen.
Det var bara det.
Idag fyller en mycket god vän 40. Han är gift med min älskade kusin. De bor på Hawaii just nu och ibland bara längtar och längtar jag efter dem, så hjärtat nästan brister. De träffades på min 30-årsfest. De gick liksom aldrig hem den natten, de bara satt där och drömde om en första date, och en andra och en tredje. Nu är de gifta och har två barn.
Han fick mig faktiskt att börja hoppas på att det gick att ha ett trevligt umgänge i Stockholm, att det fanns andra, riktiga människor än alla de där som renoverar kök och spikar trall dagarna i ända. De som kliver in i ditt hem med en trendradar och dömer ut dig för ditt IKEA-bord och avsaknad av elefantkuddar. De som sitter hemma och kalkylerar vad alla andra tjänar, som inte kan erkänna att de tar hjälp av en städerska och som dissar matkassetjänsten eftersom de är bättre än Martha Stewart. De som läste i tidningen att många barn betyder hög status och tvingar sin man till sex varje gång det är ägglossning (men bara då!). De som påstår att Stockholm inte är segregerat för att de direkt efter försäljningen av innerstadslägenheten flyttade ut till välbeställda förorten och om deras barn mot förmodan ser en svart man, på allvar tror att det är en apa. De som, också på fullt allvar inkluderar Stockholm i världsmetropoler som Tokyo och New York.
Hans pappa är från San Fransisco och hans mamma är svensk. Han är uppvuxen på Hawaii men trots felfri svenska är han i total avsaknad av alla svenska sociala koder. Han ser på världen med ett öppet sinne och är helt fördomsfri. Han introducerade mig till en rad intressanta människor under de tre år som jag flyttade hem till Sverige och levde på långdistans från engelsmannen. Han fick mig att stå ut. Och idag saknar jag dem som sjutton. Grattis på födelsedagen.
Det var bara det.
Thursday 3 November 2011
Stockholm state of mind
Stockholmslängtan... Jag har låtit det gå alldeles för lång tid. Jag vill bo på Diplomat, ta en drink på Riche, flanera (finns det någon som flanerar nu för tiden?) på NK, gå på bio på Zita, plocka ihop en hel påse Karamellkungen, kolla in tjejerna på Schuterman, köpa svensk litteratur på Pocketshop, gå på Dramaten med mamma, köpa boots (så mycket billigare och bättre i Sthlm än någon annanstans), äta lunch på, ta en drink på, äta middag på... Jag vet inte var man går eftersom det var så längesedan jag blev uppdaterad. Kan någon fylla i?
Kan alla ni som bor i Stockholm göra allt detta åt mig? Tack!!
Tuesday 1 November 2011
Jag saknar mig
Man tror man ska klara det
Som genom nåt sorts mirakel
Ha, vi skulle ju aldrig bli
Nåt kärnfamiljspektakel
Tänk. Och tänk igen. Jag har tre barn. Ibland är allt som är kvar av mig en enda malande maskin av nej, inte så, ingen glass, inget godis, borsta tänderna, gör läxorna, sätt på er pyjamas, säg bonjour, säg tack, säg please, lär dig simma, spela fotboll, gör si och gör så och våga bara inte gnälla.
Men någon gång ibland, när jag har energin, vågar jag stanna upp och plocka fram delar av den där personen jag en gång var. Hon är inte hel längre, för tiden har haft sin gång, men delarna finns, de behöver bara vårdas, smörjas och prövas ibland. Jag gör det för mig, men framförallt vill jag göra det för mina barn, för de är värda att förstå att deras mamma också har passion, lycka, sorg och saker, ting och musik som gör saker med henne som vardagens bestyr inte gör.
Ett mycket enkelt knep är att plocka fram mina gamla kärlekar, Mauro och Stakka, Carola och Stoneroses. Sedan sjunger jag med mina barn, dansar och fäktar. Barnen förvånas och förundras, men de älskar den där mamman som de så sällan får se. Och jag pratar med dem, om nätterna på Ljusterö, om nyåren i London, om skolåren och vännerna (den barntillåtna versionen, bör tilläggas) och de lyssnar nyfiket, dansar omkring och härmar mina ansiktsuttryck, långt ifrån vardagens djupa veck i pannan. Musiken skapar friska fläktar genom ekorrhjulet och jag ställer mig samma fråga som efter sex nu för tiden: varför gör vi inte det här oftare?!
Som genom nåt sorts mirakel
Ha, vi skulle ju aldrig bli
Nåt kärnfamiljspektakel
Tänk. Och tänk igen. Jag har tre barn. Ibland är allt som är kvar av mig en enda malande maskin av nej, inte så, ingen glass, inget godis, borsta tänderna, gör läxorna, sätt på er pyjamas, säg bonjour, säg tack, säg please, lär dig simma, spela fotboll, gör si och gör så och våga bara inte gnälla.
Men någon gång ibland, när jag har energin, vågar jag stanna upp och plocka fram delar av den där personen jag en gång var. Hon är inte hel längre, för tiden har haft sin gång, men delarna finns, de behöver bara vårdas, smörjas och prövas ibland. Jag gör det för mig, men framförallt vill jag göra det för mina barn, för de är värda att förstå att deras mamma också har passion, lycka, sorg och saker, ting och musik som gör saker med henne som vardagens bestyr inte gör.
Ett mycket enkelt knep är att plocka fram mina gamla kärlekar, Mauro och Stakka, Carola och Stoneroses. Sedan sjunger jag med mina barn, dansar och fäktar. Barnen förvånas och förundras, men de älskar den där mamman som de så sällan får se. Och jag pratar med dem, om nätterna på Ljusterö, om nyåren i London, om skolåren och vännerna (den barntillåtna versionen, bör tilläggas) och de lyssnar nyfiket, dansar omkring och härmar mina ansiktsuttryck, långt ifrån vardagens djupa veck i pannan. Musiken skapar friska fläktar genom ekorrhjulet och jag ställer mig samma fråga som efter sex nu för tiden: varför gör vi inte det här oftare?!
Subscribe to:
Posts (Atom)
