Jag saknar mig

Man tror man ska klara det
Som genom nåt sorts mirakel
Ha, vi skulle ju aldrig bli
Nåt kärnfamiljspektakel


Tänk. Och tänk igen. Jag har tre barn. Ibland är allt som är kvar av mig en enda malande maskin av nej, inte så, ingen glass, inget godis, borsta tänderna, gör läxorna, sätt på er pyjamas, säg bonjour, säg tack, säg please, lär dig simma, spela fotboll, gör si och gör så och våga bara inte gnälla.

Men någon gång ibland, när jag har energin, vågar jag stanna upp och plocka fram delar av den där personen jag en gång var. Hon är inte hel längre, för tiden har haft sin gång, men delarna finns, de behöver bara vårdas, smörjas och prövas ibland. Jag gör det för mig, men framförallt vill jag göra det för mina barn, för de är värda att förstå att deras mamma också har passion, lycka, sorg och saker, ting och musik som gör saker med henne som vardagens bestyr inte gör.

Ett mycket enkelt knep är att plocka fram mina gamla kärlekar, Mauro och Stakka, Carola och Stoneroses. Sedan sjunger jag med mina barn, dansar och fäktar. Barnen förvånas och förundras, men de älskar den där mamman som de så sällan får se. Och jag pratar med dem, om nätterna på Ljusterö, om nyåren i London, om skolåren och vännerna (den barntillåtna versionen, bör tilläggas) och de lyssnar nyfiket, dansar omkring och härmar mina ansiktsuttryck, långt ifrån vardagens djupa veck i pannan. Musiken skapar friska fläktar genom ekorrhjulet och jag ställer mig samma fråga som efter sex nu för tiden: varför gör vi inte det här oftare?!