Nytillskott

Paris goods.

Paris i bilder

Le Bon Marche

Jardin du Luxembourg

Au revoir, Paris

Våra dagar i Paris är över. Vi avslutade det hela med en sen middag i en takvåning i Marais hos våra brysselvänner. Det var så vackert allting, stjärnklar himmel och mörkrött vin. Det var nästan lite overkligt. Lite för bra för att vara sant. Nu London i ytterligare några dagar.

Lite mer av det goda

Igår promenerade jag från Bastille där vi bor, bort till operahuset och tillbaka. Det måste ju vara flera mil! Jag visste faktiskt inte att Paris var så promenadvänligt. Packa foträta skor (jag har gått i UGGs för det är ganska kallt här) en snygg scarf och solglasögon för dagsbruket och spara klackarna till kvällen. Det är mitt lilla tips! Idag gick jag från Bastiljen, ned till Seine och längs med den vackra, lite bitterljuva floden, förbi Notre Dame, förbi Sorbonne och in i Jardin du Luxembourg. Denna oas, som gjord för djupa samtal och ömma fötter. Jag fortsatte upp på fina Rue de Fleurs och nådde till sist målet: Le Bon Marche. Jag visste inte detta förrän idag men vet ni? Man behöver inte trängas med rika asiater på La Fayette. Man kan i lugn och ro prova Monclerjackor och dofta på Diptyqueljus på Le Bon Marche. Det går alldeles utmärkt! Jag tog en lunch där också, lutade mig tillbaka och iakttog pariskvinnorna. Mycket har jag lärt mig i Bryssel, och i Paris finns det lite mer av allt det goda. Vilken lisa för själen. Rött läppstift är ett stående inslag. Jag njuter vraiment!

Lyxprostituerade och annat fint folk

...åt middag på Pershing Hall igår kväll. Engelsmannen och jag fick det bästa bordet så att vi kunde blicka ut över härligheten. Ni vet, unga (jätteunga), vackra asiater och deras slibbiga, rastlösa bordskavaljerer. Stället i sig var snyggt och spännande, men efter att ha ätit på Ze Kitchen kvällen innan blev maten lite av en besvikelse. Det gjorde inte så mycket. Jag åt en ostörd middag med min man. Ingen spillde ut mjölk eller vägrade äta sin broccoli. Det räcker ganska långt!

Den ultimata Parisguiden ;-)

Lyxshopping och livsnjutning, allt i ett: värm upp med en espresso på Place des Vosges. Promenera längs Rue des Francs Bourgeois. En helt underbar liten gata med en massa fina butiker, bl a Zadig et Voltaire, Mellow Yellow, Jo Malone, Diptyque och Repetto. Ta vänster på Rue de Temple. Njut av vackra Hotel de Ville. Ta sedan en taxi på Rue Rivoli till Rue de Faubourg Saint Honore (taxi för att slippa trängseln med alla era papperspåsar). Et voila. The rue of all rues. Promenera upp och ned. Glöm ej Place Vendome. Idag överskred jag gränser för vad ett par skor får kosta. Aj aj aj. Snart, middag med engelsmannen på Pershing Hall. Dyrskorna får följa med.

Där kvinnor är kvinnor

Vaknar upp lite halvbakis efter en helt fantastisk kväll på Ze Kitchen vid Quai des Grands Augustins. Vilken mat!!! Vilket ställe. Jag ska snart råda bot på tröttheten med en pain chocolate och en kaffe på Place de Vosges. Ni ser! Jag börjar name-droppa! Snart är jag Paris. Vet ni vad jag älskar mest med den här staden? Att kvinnor är riktiga kvinnor. Men det kan vi prata mer om en annan gång. Jag har en stad att utforska. Bisous!

Paris Paris

Vi mellanlandar i London men åker vidare till Paris idag. Barnen får stanna på den här sidan engelska kanalen. Hos farmor. Jag och engelsmannen får kombinera business med pleasure i några dagar. Well, mest pleasure för mig. Lilla E gråter och skriker, släpper mig inte ur sikte, drar i mitt hår och trycker sitt lilla mjuka ansikte mot mitt. Hon VET! Hon vet att mamma ska gå längs Seine, dricka kaffe på uppvärmda uteserveringar och äta långa middagar med mycket vin. Hon vet det!

Romantisk stockholmshelg

Vi var i Stockholm pa ett bedarande oktoberbrollop, det gjorde susen for tva trotta trebarnsforaldrar som inte fick nagon semester i sommar. Jag har ett litet tips till alla mina tjejkompisar darute. Om du nagon gang kanner dig... uttrakad. Kla din man i frack. Just do it.

Grupptryck

Min son går i en skola där det arrangeras pumpkin carving competitions och cake sales. Bara en sådan sak. Men i år överträffar vi oss själva och bakar både kakor och gör om pumpor till Gene Simmons. Vad är det som har hänt? Det måste ha något att göra med den där flytten...

Komplicerat var ordet

Det var så längesedan jag skrev. Jag vet inte varför. Kanske håller jag andan. Kanske kretsar allting fortfarande kring lilla E och allt det vi upplevde för inte särskilt längesedan. Det går bra. Varje dag utan anfall är ju bra. Och jag tror mig slappna av. Jag tror mig slappna av tills hon gör en häftig rörelse, nickar till lite för snabbt eller tappar balansen. Då rusar hjärtat. Men det går bra. Än inga tecken på försenad utveckling eller andra men. Än bara sprudlande blickar och imse vimse spindelberoende. Som vi älskar våra barn. Som ingenting annat spelar någon roll. Men vi har mer på agendan. En flytt. Över kanalen. Skräckblandad förtjusning, men mest bara skräck. Jag som lärt mig avsky förändring. Och hur kan jag flytta från ett liv jag älskar? Vill inte. Vill bara bo i en skyddad expatsvärld på fina gatan med fina skolan och fina tjänstebilen för alltid. Jag är den konservativa medelklassnobben personifierad. Inte är jag stolt, bara ärlig. Jag tänker förbjudna tankar som jag inte kan dela med någon. Hur ska jag klara svenssonlivet i läskiga London? Komplicerat är ordet. Fruktan är känslan. Och den äter upp mig innan jag ens hunnit packa den första kartongen.

Sommarminnen

Tack vare mormor blev det lite sommar for asfaltsbarnen, trots allt.

Liten lättnad

Återbesök i London. Jag fick inte ta med mig chefsneurologen hem den här gången heller. E blev inlagd på sjukhus för sex veckor sedan och fick diagnosen infantile spasm/ West Syndrome. Detta efter att vi vid två tillfällen oroligt tagit både henne och videofilmer av hennes anfall till vår barnläkare i Bryssel som konstaterade två saker: det är inte epilepsi och det är inte akut. Han hade fel. Det var en aggressiv typ av epilepsi och det var mycket akut. E fick behandling samma dag som hennes kaotiska EEG bekräftade diagnosen. Den acceptabla dosen av steroider som man kan ge ett barn utan att det påverkar den naturliga hormonnivån är 7,5 mg om dagen. Under två veckors tid fick E 40 mg. Sedan har vi sakta men säkert trappat ned prednosolene, tillsammans med pyridoxine och biotin som båda är spasmhämmande medicin. Jag har gett henne medicin sex gånger om dagen hela sommaren. E har också gjort magnetröntgen och tagit ryggmärgsprov. Idag fick vi de goda nyheterna att alla prover är negativa och vi kan avsluta behandlingen helt. Vår neurolog sa att de får in ca 1 barn i månaden med West Syndrome, "thus it is fairly common. What is very unusual is to get a case like E, who seems to have recovered." Nu återstår sjukgymnastik och förhoppningar om fortsatt normal utveckling. Om detta vet vi fortfarande inget. Men idag tillåter jag mig att andas ut. Om så bara för en dag.

Och en dag kliver vi av

Lilla E och jag har inte varit ifrån varandra sedan hon lades in på sjukhus i början på juli. Hon är en del av mig igen, jag en del av henne som vore hon tillbaka i min livmoder. Hos mig vilar hon tryggt, hos mig kan ingenting ont hända. Irrationellt kontrollerar jag situationen med min ständiga närvaro och observerande öga. Jag steriliserar flaskor och nappar, byter handdukar och torkar golv. Trär omsorgsfullt säkerhetsbältet i bilbarnstolen. Mot det yttre kan jag skydda henne. Min flickas hjärna är okontrollerbar. Den vetskapen är svår för en mor. I min livmoder var hon säker. Jag vilade men rörde på mig. Syreintag var viktigt. Jag kunde Livsmedelsverkets rekommendationer för gravida utantill. Jag sov, åt vitamintillskott, mineraler och folsyra. Allt gjorde jag. Sparkdräkterna var i ekologisk bomull, tvålen oparfymerad. Allt var perfekt, förstår ni. Ultraljuden var särskilt perfekta. Hjärnans struktur, hjärtats kammare, ryggraden, fingrarna de tio, näsan. Min eller hans? Hmm. Noga följde jag bilderna på skärmen som förstod jag varje mörk fläck, varje ljust parti. Allt var perfekt, meddelades jag. Allt skulle bli perfekt. Ingenting annat var möjligt. Så satt vi där. På våra höga hästar. Jag också han. Vi som ville ha många barn för att vi var skyldiga världen det. Vi satt på våra höga hästar tills vi tvingades kliva av. Lilla E fick infantile spasm och inget fick vi veta om framtiden. Ingen prognos har vi fått. Smällen. Sedan känslan av overklighet mitt i det skräckfyllda. Sedan. Kliva av. Skamset tittade jag upp där jag stod på golvet och började möta blickar. Skammen, för att jag inte trodde mig vara en av dem. De som kunde drabbas av det som var livet. Det hände inte oss. Vi har ju expatskontrakt, universitetsexamen och pengar på off shorekonto. Inget var oförutsägbart, oplanerat, avvikande eller onormalt. Skamset mötte jag människors blickar och där gick jag sönder. Mitt bland dem som jag inte trodde var jag. Inte kunde tänkas vara. Så oerhört naivt av mig. Penibelt. Så lite vi visste. Så lite jag vet.

En dag

Lilla E har varit vaken, orolig och ledsen sedan kl 01.00. Nu är den 04.30 och hon är lika vaken, orolig och ledsen. Jag undrar varför. En dag lämnar vi detta bakom oss. Den dagen är inte idag.

Vi byter fokus

Vi ska flytta. Vi stannar i Bryssel, vi bara byter en aveny mot en annan. Jag måste säga hej då till den här milsvida utsikten (ni ser väl Atomium långt därborta?!). Istället får barnen en trädgård och jag två terasser. Lugn, det är fortfarande gångavstånd till Pain Quotidien och Place Brugmann. Man vill ju inte överdriva.

På hemmaplan

Vi är tillbaka i Bryssel sedan några dagar. Trots rastlösa småbarn och allvarligt sjuk bebis är det underbart att vara hemma igen. Det känns som jag återfick kontrollen. Något. V får spela tennis den här veckan, A gör arts and crafts och jag medicinerar en ovillig tiomånaders sex gånger om dagen. Det finns liksom inte tid för så mycket annat. Någon gång ska jag skriva mer utförligt om Infantile Spasm, West Syndrome, Salaam Syndrome... kärt barn har många namn, men just nu vill jag inte. Det är bara så sorgligt och vi vet inte hur drabbad lilla A är, så jag väntar tills känslorna lagt sig. När de lagt sig. Om de lägger sig.

Er styrka - vår styrka

Och jag som inte skulle gråta på ett tag. Så fick jag det här: Dear MilouK, Just heard from F that you guys have been having a hellish time. Remembering as I do, the dance of uncertain future and one-day-at-a-time-ness that comes with having an infant undergoing treatment from neurologists and neurosurgeons, my heart and soul go out to you together with my thoughts and prayers. Sounds strange and is, I know, of little comfort right now, but believe me when I say that you will get through this and come out on the other end better and richer humans for it. Much love, S

Banaliteter

Tre saker som jag finner banala sedan E:s diagnos: 1. Att äta 2. Att sminka mig 3. Att dricka vin

På egna ben

Vi blev utskrivna från sjukhuset idag. Jag frågade om jag fick ta med mig chefsneurologen hem. Det fick jag inte. Jag fick istället med mig en hel bärkasse medicin. Nu ska vi spruta lilla E full med steroider i en hel månad. Kanske längre. Mitt hjärta blöder. Jag borde känna lättnad, men jag kände bara skräck när vi sa hej då till alla fina sköterskor på avdelningen. De har inte bara tagit hand om E, de har tagit hand om mig också. Nu måste vi plötsligt stå på egna ben och jag vet inte om jag kan. Vet inte om jag törs. Vet inte om jag vill. När vi kom hem hade jag fått en påminnelse från EasyJet att jag skulle checka in. Ja visst ja. Vi skulle flugit hem från Spanien. Om inte. Lilla A frågar om vi ska ha sommarlov nu och mitt hjärta blöder lite till. Sedan gråter jag i köket när ingen ser. Jag gråter för livets oförutsägbarhet, för alla barn som drabbas. Jag gråter för rädslan och grusade sommarplaner. Det är tur att jag har en stark dotter.

Kvinnor kan

Jag bestämde mig. Vi var i Wimbledon Park med barnen och vi kunde höra publikens jubel varje gång Murray gjorde något nyttigt. Nog med den här oron. Jag kan väl inte förtvina av den. Det gäller vårt lilla bustroll. Jag måste tro på henne. Det var ju hon som fick den perfekta förlossningen, henne jag gav upp vinet för, hon som alltid varit stark, alltid stabil. Aldrig har jag tvivlat på E. Inte nu heller. Särskilt inte nu. Kvinnor kan. Det har jag alltid vetat. (Och jag menar verkligen vad jag skriver. Det är inget försök till att vara käck. Men räkna med svackor. Räkna med många svackor.)

Storebror

Ska vi åka till Spanien nu, mamma? frågar V. Nej, min älskling, det ska vi inte.

Oro utan gränser

Vi får hempermission över natten så vi åker hem till svärmor. Det känns konstigt att lämna ett sjukhus med en bebis i en Maxi Cosi. Jag har liksom gjort det förr. Då var det babylycka. Nu är det gränslös oro. E piggnar till på eftermiddagen bland syskon och matos. Hon ler och försöker krypa. Som om hon inte vet hur man gör längre. Jag studerar henne noga. Varje rörelse, varje blick, varje andetag. Inbillar jag mig? Är hon som vanligt? Vad har Infantile Spasm gjort med henne? Vi äter svärmors mat med västindiska kryddor och kärlek. Jag blir erbjuden att ta ett bad, tvätta av mig sjukhusdammet. Jag törs inte. Törs inte slappna av, törs inte stanna till. Jag tar en dånande dusch istället. Står lite för länge i allt det varma och gråter igen. En mors oro. Så bottenlös. Så förtvivlad och förtvinande. Jag är totalt avväpnad. Alldeles naken inför det som sker. Imorgon är en ny dag.

De första tankarna

Jag avskyr att vakna. Att ha en hel dag framför mig, full av ovisshet, full av provresultat och kloka läkares uttalanden. Jag slungas i en centrifug. Det går bara runt, inget har jag att hålla fast vid. Jag hör plötsligt min gamla fotbollstränares ord. Gå upp och möt. Och det är det jag ska göra. Det är bara så oerhört skräckfyllt. Jag drar upp rullgardinen utan att väcka E. Därute är London. Där ute är det uppenbarligen sommar. Visst var det den där årstiden jag längtade till? Visst var det nu vi skulle tina upp? Fylla på D-vitaminreserven? Jag minns knappt. Lilla E rör sig i sin sjukhussäng. Jag ser på henne och frågar mig än en gång hur detta lilla starka och sprudlande bustroll kunde bli sjuk. Jag är så rädd att när vi lämnar det här sjukhuset är det en annan Lilla E jag tar med mig hem. Jag blundar och skakar liksom bort tankarna. Tänk inte på framtiden. Små steg. Tänk på nu. Nu sover hon fridfullt. Det finns tevatten i en kran i det lilla köket. Jag ser mig om efter tekoppen som det står NHS på. Jag vet att det här är livet. Jag vill bara inte att det ska vara mitt.

När livet blir livet

Vi byter Alicante mot magnetröntgen och steroidbehandling. Vi byter San Francisco mot EEG och ryggmärgsprov. Lilla E får diagnosen infantile spasm på ett sjukhus i London. Jag säger till engelsmannen att jag drunknar. Han säger nej det gör du inte, du simmar mot strömmen. Jag ber honom ta med ett ombyte kläder till mig när jag sovit och vaknat i samma tunika i fyra dagar. Han glömmer. Tiden upphör och allt jag vet är nästa gång vi ska träffa neurologerna, när nästa besked kan tänkas komma. När jag hämtar henne i uppvakningsrummet och tar hissen upp till avdelningen är det jag som är den där mamman som alla känner med men som alla är lättade över att de inte är. Det är jag som bryter ihop i det lilla köket när en annan drabbad mamma frågar hur min lilla flicka mår. Det är jag som fräser åt den unga och oerfarna läkaren när hon säger att jag inte ska vara orolig, de kan proceduren, de har sövt ned så många bebisar förut. "Det är inte MRI:en jag är rädd för, din lilla intern. Det är resultaten."

Hallonens tid

Det är hallonens tid. Tänk vad lite bär kan göra mig lycklig i hjärtat efter en ihärdig vår. Snart är det sommarlov, något som denna utarbetade utlandssvenska inte så mycket ser fram emot som fruktar. 10 veckor. En engelsman som jobbar, en parvel som vill gå innan hon kan krypa, två lite större och om möjligt mer rastlösa barn, en lägenhet utan vare sig terass eller trädgård, ett övergivet Bryssel och frånvarande vänner. Undrar om hallonvodka är gott...

Thank god for Gaudron

Igår sken solen. Det kan låta som en självklarhet men i Bryssel är solstrålar en hårdvara, en riktig raritet som gör att man (jag?) beter sig aningen stressad om himlen ter sig blå på morgonkvisten. Det ska promeneras, planteras, tvättas fönster och drickas vin på Gaudron förstås. Och till det tog jag en sallad. Tack kära S för sällskapet. Och snart har du flyttat hem till Sverige.

Jag kryper till korset

Ja, sakta kryper jag till korset. Det är väl dags att börja söka jobb. Snart. När det rätta kommer. Kommer? Hur gick det till när jag senast fick ett jobb? Jag letar i annonserna. Jag hittar två som matchar mitt CV och känner att något som nästan glömts väcks inom mig. En liten låga som inte fått syre på länge. Men redan när det är dags att skriva cover letter fladdrar lågan till och blir svag igen. Jag tänker, att om jag går in på organisationens hemsida och kollar in teamet så blir det nog bättre. En chef, fyra direktörer, en account manager (min tjänst) och en sekreterare. Chefen? Man. Direktör ett, två, tre och fyra? Män. Account manager? Kvinna. Sekreteraren? Kvinna. Tänk hur avslöjande en företagskultur kan vara. Och hur lätt det är för en låga att släckas.

Bonne fete maman!

Idag är det mors dag i Bryssel. Vi firade med ära-vare-Gud-i-höjden-denna-har-jag-gjort-i-slöjden-presenter och rostat bröd i sängen i morse. Sedan tog vi cyklarna till Bois de la Cambre och endast engelsmannen höll humöret uppe. Trots solsken! Men det gjorde ingenting, för på eftermiddagen fick jag mig en tupplur medan middagen förbereddes och nu sitter jag i soffan medan barnen nattas, så om nu bara mitt champagneglas fylls på snart kan denna klassas som en perfekt dag. Bonne fete maman!

Goodnight sweetheart yes it's time to go

Vi har tillbringat eftermiddagen hos vänner som ska flytta till London. I Bryssel säger man inte flytta, man säger relocate, för det är bara en enda lång förflyttning, livet. Jag trodde jag hårdnat efter alla dessa år men den här gången grät jag redan när jag läste inbjudan till avskedsdrinken. Det har ett pris att bo i en stad där vänskap uppstår på ett ögonblick, där man inte väntar med umgänget. Intensivt, berikande, dynamiskt, spännande och ack så inspirerande. Men intensiteten förvandlas snabbt till en statusrad på Facebook när flyttlassen går. Det skapas små hål av saknad i hjärtat varje gång det händer. Trygghet blir tomhet. Om och om igen.

Sakta men säkert?

Jag är så duktig. Jag följer slaviskt Dukandieten förutom en middag ute i onsdags och jag har gått ned 0,4 kg, så jag är alltså tillbaka på 57 kg. Hur kan det gå så här sakta? Imorgon ska jag synda igen. Men det är det värt. Tror jag.

Carbs off dag sju och åtta, och det lömska vinet

Nedslående dagar för en Dukananhängare! Igår vägde jag mig efter sex tuffa proteindagar och jag hade gått UPP ett halvt kilo. Den där jäkla chateaunöffen!!! Men jag kämpar vidare. Idag åt jag köttfärssås, lättkeso och broccoli till middag eftersom jag nu får äta grönsaker varannan dag. Det var ljuvligt gott. Till lunch åt jag tonfisksallad och till frukost två ägg. Den här veckan blir lite knivig för jag har två middagar inbokade, men det får det vara värt. Jag får hålla igen under övriga dagar. Den här kombinationen proteindag, protein+grönsakerdag kör jag tills jag nått min matchvikt, i mitt fall 54 kg. Nu väger jag som sagt 57 kg.

Carbs off dag fem och sex

Det gick bra med femte proteindagen till kvällen kom. Då drack jag vin. Idag straffade jag mig själv med ännu en proteindag så först imorgon kommer jag att börja äta grönsaker igen. Det här med vin... Förr i tiden blev jag smal av vin, dvs jag kunde ta ett glas eller två och matlusten försvann. Numera när jag dricker vin blir jag nödvändigtvis inte hungrigare, men jag tappar omdömet lite och äter mer. Igår lyckades jag faktiskt stå emot alla frestelser... Förutom själva vinet, alltså!

Baby therapy

Den här tjejen är värd lite publicitet. Hon låter mig nämligen sova på nätterna. For now.

Carbs off dag fyra

I morse stod vågen på 57, så jag har väl gått ned 1,5 kg sedan i tisdags. Det är ju bara vätska men ändå bra för motivationen. Idag var knappt jobbig. Jag åt en lättyogurt och ett ägg till frukost, kycklingfilé och keso till lunch och engelsmannens kycklingsoppa/pepper soup/Ghana soup till middag. Jag fuskade lite för han hade mixat lite grönsaker i, men det är nog OK. Imorgon ska jag laga musslor.

Det tar en sovmorgon, sedan är det över

Min beskrivning av våren i Bryssel, men i år hade jag fel! Våren tog paus i april. Så visst gör det ont när knoppar brister... Även i Europas huvudstad. Så här såg det ut från vår balkong någon gång i mars.

Carbs off dag tre

Idag hade jag fiskdag. Till lunch blandade jag tonfisk och lättkeso och till middag åt jag lax med keso med rödlök och kapris. Det var njutbart då magen känts tung av all kyckling. Jag vet inte vad jag ska hitta på till imorgon, två dagar attackfas kvar. Usch, jag är redan trött på detta. Jag vill bara öppna en flaska vin. Men jag vill också gå ned i vikt och allting blir godare att äta och dricka när jag är smal. Imorgon ska jag väga mig igen, då får jag se om fyra dagar av protein gett något resultat. Det känns inte alls så, byxorna sitter fortfarande åt.

Dagens utmaning

...var definitivt när jag gjorde i ordning barnens efterrätt, färska jordgubbar. Nu hetsdricker jag rött te men är mätt efter ännu en kycklingmiddag.

Carbs off dag två

Det gick bra igår. Jag åt sardiner på burk som mellanmål och lite mer kyckling till middag. Svårigheten med den här proteindieten är att trots att jag får äta mig mätt på kött och fisk alltid lämnas med en tomhetskänsla, det är uppenbart att kolhydraterna fyller en viktig funktion. Men man gör bara detta proteintorftiga i en vecka, eller så länge man har lust. Jag ska köra i fem dagar och på lördag introducera grönsaker igen. Tidsperspektivet underlättar! Nu på morgonen har jag ätit lättyogurt med havrekli och två ägg. Det var vågen hos min läkare i torsdags som visade 57 kg men när jag vägde mig hemma nu på morgonen visade vågen 58,5 kg. Ooops... Kanske är detta en lite större utmaning än vad jag först trodde.

Idag ska jag hämta ut fästingvaccination som jag beställt på Apoteket i Bryssel. Jag försökte läsa på nätet vad man använder i Sverige och kom fram till FSME Immun, men jag har inte fått det bekräftat. Är det någon som vet? Ska söka vidare.

Ha en bra dag!

Carbs off!

Jag törs knappt skriva det... Men nu skippar jag kolhydraterna! Jag måste gå ned tre kilo, från 57 till 54, och sedan stå kvar på 54 kg tills jag åker till Nice den 31 maj. Är ni med nu då?!

Idag har jag ätit 2 ägg till frukost och kyckling och keso till lunch. På fredag introducerar jag grönsaker igen, men tänker köra en hel proteinvecka... Om jag orkar!!! Jag blir så slö av endast protein, men det är ju bara fem dagar så jag ska nog orka. E sover dessutom mycket bättre nu så jag kan inte riktigt skylla på henne om jag är trött.

Ge mig styrka!

Den kravlösa leken

Det är något visst med rutiner. Tryggheten i givna sammanhang och mönster överträffar allt spretigt och oförutsägbart. Emellertid kämpade barnen emot i morse när det var dags att gå upp och gå till skolan, efter en fantastisk påsk. Frivilligt eller inte, men för våra barn och särskilt för V som snart är sju, går mycket av tillvaron ut på prestation. Inte bara i skolan men även på simlektionen, på fotbollsplanen och framför Wii. Jag önskar honom ibland en kravlös tillvaro, så som jag minns min barndom, men även leken är tävlingsinriktad bland hans kompisar. På loven brukar V gå på tennisstage på Leopold Tennis Club. Ett fantastiskt ställe med mycket utelek och frisk luft. Sista dagen på varje stage utses en person från varje årskull som presterat bäst under veckan som gått. Det slutar alltså med tårar och besvikelse för min V, trots att han haft jättekul. I år valde jag istället en arts and crafts stage. Inte så mycket för att jag ville eliminera tävlingselementet, mer för att lilla A bönat och bett om att få pyssla, och att det alltid underlättar logistiken att ha barnen på samma ställe. Barnen var överlyckliga! Varje morgon vaknade de med solsken i blick och varje eftermiddag kom de strålande hem med nya små konstverk. Sedan åkte vi till London och barnens tillvaro förgylldes av kusiner, mostrar och fastrar på bästa lekhumör. Och det vill jag åt: den kravlösa leken. När barnen bara leker och inte ägnar sig åt benchmarking. Jag tror de mår bra av det ibland. Men nu sätter sista terminen igång och redan ikväll blir det läxläsning. Rutiner och mönster. Inte så illa det heller.

En sons iakttagelse

"Mamma, du ser inte ut som någon mamma, du ser ut som en storasyster."

Dags att skaffa ett jobb...

Vårkänning

Magnolian har fått knoppar och nu går det fort! Det räcker med att man försover sig en morgon, så har man missat våren i Bryssel.

Retail therapy...

...at its best.

Jag och dessa i Nice i juni. Vad tror ni? Skulle det funka?

Lyssnar emellertid fortfarande på alldeles för mycket Melissa Horn. Retailterapin hjälpte nog föga. Men jag behöver ju en klänning också.

Återupplivningsförsök

Att göra för att lätta upp (sinnes)stämningen:

Boka tjejhelg i Nice på det här hotellet i juni - check
Boka midsommar i Sverige - check
Köpa remsandaler till överpris (bild kommer) - check
Sitta i första vårsolen med engelsmannen och titta på när V tränar fotboll - check
Boka in barnvakt och tacka ja till den där festen på fredag - check
Skaffa nanny - check

Cover up

Hur slätar jag över det där då?

Allting är jättebra! Verkligen!!

När tårarna kommer

Jag ringer honom på jobbet och säger att jag inte kan sluta gråta för att jag inte kan sluta gråta. Det är mitt på dagen. E sover i sin spjälsäng och min städerska står och stryker i rummet bredvid. Nu är de här igen. Tårarna. Det har hänt förut och det är inte välkommet. Det svarta. Det kalla. Det är som någon trycker på forward och tiden går i en annan hastighet än min egen. Jag håller i mig för att inte falla men jag tappar kontrollen. Känslan är svindlande. Det susar i öronen och jag vill bara sätta mig på golvet med huvudet i händerna och återfå balansen. Livet snurrar för fort, som snurrar det ifrån mig. Jag har hamnat efter mig själv och jag vet inte hur jag ska komma ikapp.

Engelsmannen säger att han vet att det är en kortsiktig lösning, men att jag ska äta lite choklad. Jag ser i mitt inre hur han sitter och blickar ut över ett kontorslandskap. Hur han trycker luren mot sitt öra, sitt ansikte, mot sina läppar så att ingen ska höra vad han säger. Så att ingen ska höra att hans äkta hälft blivit galen. Jag gör inte som han säger. Kanske hade chokladen hjälpt. Antagligen inte. Det här berget är obestigbart. Jag står vid foten av det och kan ingenting göra.

Akrobatik

Det borde finnas ett lättare sätt att hälla saltet i diskmaskinen.

Milestone

Jaaa! Hon gjorde det! E drack en hel flaska ersättning efter 7,5 timmar utan mat. Och jag har D-kupa!

Stövlar på rea

På Marzio på Östermalm i Stockholm kan man verkligen hitta prisvärda skor. Det var dessutom rea när jag var där så det blev en hel stövelkoloni! Stövlar är löjligt dyra i Bryssel, jag har alltid svårt att hitta rätt, så det känns extra kul att ha hösten klar redan nu. För sjuttio procent av priset!!!

Stockholm shopping

Förstås, blev det sådant här i Stockholm också. Lite NK, Polarn och Pyret och Filippa K.

Geggamoja

E fick den här fina mössan av en god vän i Sverige! Jag kände inte till Geggamoja men det är en ljuvlig liten butik på Grevturegatan med fina barnkläder. De har en bra nätshop också. De får ett extra plus av mig för att några av barnmodellerna är färgade! Sådant gillar jag! Förstås!

Så typiskt härligt friluftsvenskt att döpa märket till geggamoja, men bra för oss, för mina barn hade aldrig hört ordet förut. Asfalt, övergångställe och avgaser är mer frekventa ord i det här hushållet.

Nej, usch. Nu fick jag hemlängtan. Igen.

Vardag igen

Tillbaka i Bryssel efter underbara stockholmsdagar! Det blev en lyxig blandning av hotellfrukostar med engelsmannen, vinluncher med kompisar, shopping och svensk TV. Nu är jag tillbaka i den inte lika idylliska vardagen. Det började dåligt redan i morse då jag fick läxa upp en trubbig A som inte ville borsta tänderna. Jag har dessutom bestämt mig för att lära E ta flaskan. Och det finns ju bara en väg att gå. Den slingrigt svåra vägen som att låta A gå hungrig. Hon sitter här bredvid nu och sjunger sin klagan. Hon har inte ätit på sex timmar. Det gör ont i mammahjärtat och brösten håller på att sprängas. Jag förstår varför Gud gav de biologiska attributen till kvinnan. En man skulle aldrig klara detta. Men jag kan... Nog.

In a Sthlm state of mind

Imorgon åker jag till Stockholm. Det är ofattbart underbart. Snart sitter jag där på Sturehof och äter deras businesslunch medan E sover sött i vagnen. Den lilla nätta Bugaboon som alla gäster och hovmästare välkomnar med största famnen!

Det blir en snabbvisit, men jag bara måste. Hej grus och snöslask, hej alla oartiga män, hej ingen alkohol på ICA, hej inga spontandrinkar efter jobbet, hej foie gras som bara säljs på NK. JAG HAR SAKNAT ER!!! Men nu kommer jag.

Handen som gungar vaggan

Vad tror ni om det här? Har jag glömt något? Jag vill ju inte fråga rent ut om de kan jobba jämt. Eller säga att de inte får vara för snygga. Hahaha!

Target: Svenska Kyrkan

Vi är en brittisk-svensk familj i Uccle som söker en ansvarsfull och initiativrik barnvakt som kan ta hand om vår 6-månaders bebis på tisdagar och torsdagar mellan 09.00-15.00. Vi behöver också hjälp med barnpassning till vår 4-åring och 6-åring, efter skolan, på helger eller kvällar, vid behov och enligt överenskommelse.

Vi söker dig som är över 18 år, barnkär, mogen, ansvarstagande, initiativrik och sportig.

Tidigare erfarenhet av barnpassning och bebisar (med referenser) är ett krav.

Mänskligt?

Vi har slutat med skolskjutsen för V och det pays off. Min schoolrun är numera över två timmar lång och idag gled jag i mina allra smalaste Levis Curve Id (eller... Det finns ett par till i garderoben, men de har jag liksom aldrig kommit i). Jag hade glömt hur oerhört bekväma de är.

Är det inte intressant, att det som ter sig så viktigt en dag, är totalt oväsentligt en annan. Förra veckan började en leverfläck på magen att blöda. Jag tog genast kontakt med min läkare som efter att ha tittat på den, direkt bokade en tid med en dermatolog. Min oro var oöverstiglig. Jag som solat solarium som en dåre i mina tonår, jag som älskar solen fast jag är så ljus, jag som bränt mig oräkneliga gånger. Jag läste på nätet och det var ju uppenbart vad en blödande leverfläck var symptom på. Och ni vet den där känslan, av ett Facebookens timeline, att man efter tiden hos doktorn inte riktigt vet hur livet kommer att se ut. Och man vill inte prata med någon, inte riktigt planera något förrän man är ute på andra sidan. Ute på andra sidan beskedet. I mitt fall var dermatologen inte orolig, men jag måste göra ett återbesök om två månader. Leverfläcken hade efter blödningen torkat ihop och ramlat av, så hon kunde inte utföra en biopsi.

Så nu sitter jag här i soffan och gläder mig åt att jag bär ett par Levis Curve ID. Löjligt är det, men antagligen ganska mänskligt.

Pretending

I morse var det -11 så jag gjorde en somrig sallad med lite take away till lunch och låtsades att det var juni månad. Det hjälpte föga. Lägenheten är fortfarande lika dåligt isolerad.

Keson i kylen leder väg

Engelsmannen har åkt på jobb igen. Han blir borta så länge så svärmor flygits in för att hjälpa till. Men han kommer hem innan keson i kylskåpet går ut, enligt bäst föredatum. I det finner jag tröst.

När svärmor är här får jag passa på. Idag passade jag på att gå på en pretty wet vinlunch. Jag fick så dåligt samvete att jag blev tvungen att köpa tulpaner på vägen hem. För att kompensera lite. Kompensera präktigheten. Eller bristen på. Imorgon är det ny lunch inbokad. Blir det liljor eller rosor, kan man undra.

Livspussel med nya bitar

Snart har jag varit hemma i två år. Jag hade 24 månader sparad mammaledighet från Försäkringskassan, också kom E och jag har fyllt på potten ytterligare! Men det börjar suga i jobbtarmen, vare sig jag vill eller inte. Jag försöker ständigt förklara detta för min mamma, men jag lyckas aldrig. Mamma, med sina härligt nordiska värderingar och samhällsjälvklarheter att man ska dela på tiden, att om den ena lämnar, ska den andra hämta etc. Enligt henne kan man lämna kontoret i tid för att umgås med sina barn och ändå göra ett heltidsjobb. Jag och engelsmannen tittar uppgivet på varandra och hasplar ur oss varsitt "but"... För i den här omoderna, konservativa staden, i alla fall på de jobb jag känner till, kan man inte gå hem på eftermiddagen. Och när kontoret innefattar en kuperad stad på andra sidan Atlanten och några andra städer där emellan, då kan man heller inte gå hem på eftermiddagen.

Jag pratar med mina arbetande mammavänner, och när jag säger att jag vill börja jobba snart, säger de: "you are brave". Och då blir jag lite rädd och kommer ihåg hur våra liv såg ut innan jag kom på att jag förbarmats med Svea Rikes föräldrarförsäkring. Jag hukar nästan för tanken att stressa livet ur mig och mina barn. Är det verkligen möjligt?

På skolgården träffar jag en av mammorna som jag vet har liknande bakgrund som jag, hon har gjort några år som konsult, sedan några år på EU-Kommissionen och är nu direktör för ett spanskt forskningskonsortium. Jag undrar om hon har lust att titta på mitt CV någon dag och kanske ge lite tips och råd om vad som händer kring Schumanrondellen just nu. Hon blir jätteglad och smickrad, säger hon. "Jag var själv i din situation för bara två år sedan, självklart ska vi träffas och diskutera. Du kan väl komma in till kontoret någon dag?"

Jag blir lika glad och smickrad och hoppet tänds för mitt inre igen. Det är dags att bygga vidare i livspusslet. Jag ska bara amma först!

Chores wars

Jag låter någon annan sätta ord på min tankar idag:

If there was one time in my marriage when life felt the most unfair, it was during the witching hour. When our children were young and I was working from home, I would relieve our babysitter at 5 p.m. and start to feed and bathe our 3-year-old and 6-month-old and begin various pre-bedtime rituals. By 6 p.m., this thought would be running through my head: If my husband doesn't come home from the office soon to help, I'm going to lose my mind. By 7 p.m., my panic would turn to anger: Do I have to do everything? Each minute before his arrival seemed like an eternity, my task much more onerous than the pressure he was facing to make daily deadlines. Was our parenting arrangement altering my perception of time — and virtually guaranteeing that I'd be pissed off when he got home?

Read more: http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,2084582,00.html#ixzz1lECnJ7sb

Vissnande vackert

Jag tycker de är vackra, dessa tulpaner i all sin vissenhet. De får nog stå en dag till.

Lycka i ett nötskal

Jag sitter med iPaden, ett glas vin och toner av Seal och njuter, njuter, njuter. Engelsmannen är hemma. Han nattar barnen och snart sover de alla tre. Jag har bara honom och natten framför mig. Med fötterna uppdragna i soffan. Lycka i ett nötskal.

En skönhet i köket

Titta vad jag fick i julklapp av min generösa svärmor. Vilken skönhet! Men, vad gör jag nu? Jag är ju världens sämsta hemmafru. Jag brukar fråga engelsmannen vad det blir till middag när han kommer hem från jobbet klockan nio på kvällen. Hmm... Det kanske var därför jag fick den här.

Blogawards

Jag fick ju en ärorik award från Anna Amerikana häromveckan, och det går till som följer: Utnämningen ges endast till bloggar med färre än 200 följare eller prenumeranter När man får utmärkelsen ska man göra följande:

1. Tacka den som givit dig utmärkelsen och länka.

2. Skriva ner de fem bloggar man vill lämna awarden vidare till och låta dem veta det genom att lämna en kommentar hos dem.

3. Hoppas på att de fortsätter sprida awarden i den stora (lilla)bloggvärlden.

Mycket trevligt! Jag vet bara inte om man kan utnämna bloggare som redan blivit utnämnda, det kommer jag nämligen att göra nu.

1. Två öar och en fjällstuga. Denna norrländska i Stockholm som äntligen blivit mamma och kommer med insiktsfulla och humoristiska betraktelser var och varannan dag. Hon gillar både flärd och fjäll och skulle kunna ha ständig semester om det inte var för alla Monclerjackor hon måste köpa.

2. Du kan Dukan. Den här superkvinnan har gått ned 20 kg med hjälp av Dukandieten och hon rasar vidare. En äkta inspirationskälla med oräkneliga nyttotips.

3. Incidents and Accidents. Kan man bli mer vardagsglamourös? Kan man njuta av och uppskatta livet mer än denna välpolerade svenska i London, som gjort sitt livs klipp? Troligen inte. Och det är därför jag inte kan vara utan den här bloggen.

4. Amerikana. Det bara spritter positiv energi och entreprenörsanda om den här kalifornieninfluerade svenskan i Schweiz. Släng dig i väggen, Fahrman.

5. Brysselkakan och Brysselbarnen . Svenska brysselbor som underlättar min vardag genom sina kloka och klarsynta Belgienbetraktelser.

STORT TACK till er alla för er underhållning i vardagen!! För stafettpinnen vidare.

Det finns hopp

Bilden gör den inte rättvisa men den här vackra DVF-klänningen gav mig hoppet tillbaka. Hoppet om en lite... snyggare tillvaro. Vi satt i bilen alla fem och jag bad engelsmannen stanna utanför butiken så att jag kunde rusa in och scanna av rean. Också hittar jag den, sidenklänningen som får den mest urmjölkade, utmattade, utlandsvenskan att se representabel ut. Och det säger inte lite! Nu saknas bara en fest. Och det kan ju dröja.

Skruvat värre

Jag och min engelsman har varit tillsammans i elva år. Jag har alltid tagit för givet att jag är den som älskar mest i vårt förhållande. Om det är mätbart eller inte har jag aldrig tänkt på, bara varit slav under min självkänsla att det måste vara omöjligt att älska mig så mycket som jag älskar honom. Det har varit en sanning för mig. Jag har alltid agerat utifrån den sanningen, i alla val vi gjort, alla beslut vi fattat. Tills härom kvällen när vi tjafsat om något obetydligt och engelsmannen hasplar ur sig, nästan i förbigående (observera att han vanligtvis är lika romantisk som plåt-Niklas) att han söker efter kärleken i mitt ansikte, han väntar på kärleken i min blick. Och med de orden insåg jag, och vetskapen slog ned som en blixt från en klar himmel, att min man också är en människa, att han älskar mig och behöver min kärlek tillbaka. Detta tog mig elva år eller en hundradels sekund att förstå.

Mardrömsnätter

Så var det dags igen, för lite mardrömsnätter i vaket tillstånd och igen, behöver jag er hjälp. Lilla E har skorv. Inget konstigt med det, de hade mina andra barn också, men den här gången verkar den orsaka extrem klåda. Så fort E vaknar till på natten, om hon tappar nappen, blir störd av något ljud, hostar till, så börjar hon klia sig i huvudet och varje gång (ca en gång i timmen) gör hon det så frenetiskt att hon vaknar. Hon blir självklart väldigt ledsen och orolig och jag måste ta tag i hennes handskbeprydda händer tills hon lugnar ned sig och förhoppningsvis somnar om. Jag behandlar med Kelual varje kväll, som hennes läkare rekommenderar, men det verkar inte hjälpa. Någon som har något tips?

Lobster eating monsters

Med en enkel tulipan

Ja, hej och hå. Här är hela lyckliga familjen. Engelsmannen fyllde 40! Så vi firade med en puss. Sedan åkte han till Las Vegas med grabbarna. Vissa har det bra.

Bitter? Moi?!

Award till mig!!! Och ny Dukanblogg

http://flowtosuccess.blogspot.com/

Jag fick ett tips från Kim om hennes Dukan- (och mycket annat) blogg. Väldigt inspirerande och ärlig med bikinibilder och hela baletten. Till och med jag, som äter och ammar konstant, ser ett litet blinkande ljus i tunneln. Tack!

Annars är jag så ledsen att jag inte uppdaterar just nu. Jag blev så oerhört smickrad igår när jag såg att jag fått en award av underbara Anna Amerikana. Tusen, tusen tack Du.

Men det är svårt just nu. Efter nio svåra månader, en förlossning, och snart fem månader som trebarnsmamma, är det inget annat än ett spöke som möter mig i spegeln. Ett urmjölkat spöke som inte sovit mer än tre timmar i sträck på väldigt, väldigt länge. Jag älskar mina barn och skulle inte göra om någonting, det vet ni. Men för en tänkande människa är detta ett fängelse. Att inte orka vara något annat än en mamma. Och knappt det. Min egen mamma säger åt mig att det är en fas, och jag vet ju det. I alla fall vet min vänstra hjärnhalva det. Men jag tycker nog att hela den här föda barn-grejen är väldigt, väldigt komplicerad. Återkommer.