De första tankarna

Jag avskyr att vakna. Att ha en hel dag framför mig, full av ovisshet, full av provresultat och kloka läkares uttalanden. Jag slungas i en centrifug. Det går bara runt, inget har jag att hålla fast vid. Jag hör plötsligt min gamla fotbollstränares ord. Gå upp och möt. Och det är det jag ska göra. Det är bara så oerhört skräckfyllt. Jag drar upp rullgardinen utan att väcka E. Därute är London. Där ute är det uppenbarligen sommar. Visst var det den där årstiden jag längtade till? Visst var det nu vi skulle tina upp? Fylla på D-vitaminreserven? Jag minns knappt. Lilla E rör sig i sin sjukhussäng. Jag ser på henne och frågar mig än en gång hur detta lilla starka och sprudlande bustroll kunde bli sjuk. Jag är så rädd att när vi lämnar det här sjukhuset är det en annan Lilla E jag tar med mig hem. Jag blundar och skakar liksom bort tankarna. Tänk inte på framtiden. Små steg. Tänk på nu. Nu sover hon fridfullt. Det finns tevatten i en kran i det lilla köket. Jag ser mig om efter tekoppen som det står NHS på. Jag vet att det här är livet. Jag vill bara inte att det ska vara mitt.