På egna ben

Vi blev utskrivna från sjukhuset idag. Jag frågade om jag fick ta med mig chefsneurologen hem. Det fick jag inte. Jag fick istället med mig en hel bärkasse medicin. Nu ska vi spruta lilla E full med steroider i en hel månad. Kanske längre. Mitt hjärta blöder. Jag borde känna lättnad, men jag kände bara skräck när vi sa hej då till alla fina sköterskor på avdelningen. De har inte bara tagit hand om E, de har tagit hand om mig också. Nu måste vi plötsligt stå på egna ben och jag vet inte om jag kan. Vet inte om jag törs. Vet inte om jag vill. När vi kom hem hade jag fått en påminnelse från EasyJet att jag skulle checka in. Ja visst ja. Vi skulle flugit hem från Spanien. Om inte. Lilla A frågar om vi ska ha sommarlov nu och mitt hjärta blöder lite till. Sedan gråter jag i köket när ingen ser. Jag gråter för livets oförutsägbarhet, för alla barn som drabbas. Jag gråter för rädslan och grusade sommarplaner. Det är tur att jag har en stark dotter.