Jag kan simma

Vår kära nanny jobbar sin sista dag med barnen imorgon, sedan tar jag över. Hon stannar kvar som städerska men det är inte samma sak. Vi har haft ett ganska distansierat, professionellt förhållande men det har alltid funnits mycket värme mellan oss. Särskilt är hon nära A efterom hon alltid varit närvarande i det lilla livet. Barnen kramar om henne när hon går på kvällen och hon har blivit en del av vår familj. Hon kom till oss under en väldigt svår tid. Ibland känns som hon räddade livet på mig. Bokstavligt talat. Jag håller fast vid henne som en livboj men jag vet att jag måste släppa taget nu. Jag kan ju faktiskt simma. Tror jag.

Ibland är det svårt, det här utlandslivet. Farmor och mormor är långt borta och kan omöjligt finnas hos oss i vardagen, därför klamrar vi oss fast vid varandra. Ibland är det bra. Ibland är det ensamt. Alla behöver vi ett skyddsnät hur det än är strukturerat.

Vi har dessutom en annan skilsmässa på gång. Vs absolut bästa vän ska flytta hem till Sverige. Jag har utvecklat en hård hud för att orka med alla avsked från vänner som kommit att stå mig nära. Här kan man lätt bli bästis med någon på en eftermiddag. Om det klickar är det ingen idé att vänta, det är ingen idé att spilla tid och gå miste om en massa roliga stunder. Det är en händelserik tillvaro, men baksmällan väntar alltid bakom hörnet. Det gäller att lära sig spelets regler och stålsätta sig, även om det alltid gör lika ont att säga hej då till någon som kärt uppfyllt ens tillvaro. Vad jag just insett att jag inte beväpnat mig mot, var barnens egna uppbrott och avsked. Det gör riktigt ont. Det gör ont att förklara att bästa vännen inte ska bo här längre, det gör ont att svara nej på frågan om inte vi också kan flytta till Sverige och det gör ont att inte kunna säga att vi självklart ska hålla kontakten. Hur jag än tråcklar mina skyddsnät.

Min kompis ska skiljas

Min kompis J har sagt upp sig från sitt event manager jobb som hon varit gift med i snart tio år. Vi började båda som praktikanter i samma kontorskomplex för längesedan och vi har bott i Bryssel lika länge. J är många arbetsgivares dröm. Hon är mycket fokuserad, logisk och rationell, extremt lojal och engagerad. Under de år jag känt henne har hon lagt ned nästan all sin tid i arbetet. Vi brukar äta lunch några gånger i månaden och hon kommer alltid minst tio minuter försent och är alltid stressad. Hon samtalar högt, snabbt och detaljerat om pågående projekt. Förra året tog hon en MBA samtidigt som hon jobbade heltid. Då var det glesare mellan våra luncher men vi har alltid haft kontinuerlig kontakt och jag har både fasat för och beundrat hennes tempo. Men nu har hon tagit ut skilsmässa, hon lämnar sitt jobb. Hon ringde mig med andan i halsen och berättade hur nervös hon varit och hur lättad hon kände sig och allt jag kunde komma på att säga var: "grattis, kom hit så öppnar vi en Piper". För hur imponerad jag än varit av hennes kapacitet har vi båda frågat oss många gånger om det är så här livet ska vara och hur och när ska man ta steget att göra plats för mer.

J har försökt att göra plats för mer. Hon har t ex försökt att bli gravid med sin man i flera år nu, utan framgång. Det har kanske något att göra med att han spelar i samma liga och spenderar halva sin tid på kontinentala flyg, baserad i ett annat land. J försökte träffa sin man lite oftare genom att förhandla sig till flexibel arbetstid och distansarbete, men det slutade med att hon satt framför datorn ännu mer, till och med mer än när hon var på jobbet. De enda gångerna hon funderade på att logga ut var när hon jobbade från deras hus i Spanien och hon var tvungen att dra ned gardinerna för att kunna se skärmen på laptopen eftersom solen sken så starkt. Det är känsliga frågor, men jag tipsade henne om min läkare som bokade in en rad olika tester för att se om det bara var jobbet som berövade henne två streck på stickan. Och det var det, för det visade sig att båda två är helt friska och funktionsdugliga att skaffa barn.

I maj flyttar de till deras hus i Barcelona där J, finska som hon är, redan byggt en bastu. Hon ska plugga spanska och promenera på stranden, se till att bättra på konditionen (hon var tävlingssimmare på gymnasiet) och se till att få hem mannen i alla fall två dagar i månaden.

EPILOG: J bor numera i Barcelona, mannen har lämnat sin globala post och de är förädrar till en liten pojke.