Vår kära nanny jobbar sin sista dag med barnen imorgon, sedan tar jag över. Hon stannar kvar som städerska men det är inte samma sak. Vi har haft ett ganska distansierat, professionellt förhållande men det har alltid funnits mycket värme mellan oss. Särskilt är hon nära A efterom hon alltid varit närvarande i det lilla livet. Barnen kramar om henne när hon går på kvällen och hon har blivit en del av vår familj. Hon kom till oss under en väldigt svår tid. Ibland känns som hon räddade livet på mig. Bokstavligt talat. Jag håller fast vid henne som en livboj men jag vet att jag måste släppa taget nu. Jag kan ju faktiskt simma. Tror jag.
Ibland är det svårt, det här utlandslivet. Farmor och mormor är långt borta och kan omöjligt finnas hos oss i vardagen, därför klamrar vi oss fast vid varandra. Ibland är det bra. Ibland är det ensamt. Alla behöver vi ett skyddsnät hur det än är strukturerat.
Vi har dessutom en annan skilsmässa på gång. Vs absolut bästa vän ska flytta hem till Sverige. Jag har utvecklat en hård hud för att orka med alla avsked från vänner som kommit att stå mig nära. Här kan man lätt bli bästis med någon på en eftermiddag. Om det klickar är det ingen idé att vänta, det är ingen idé att spilla tid och gå miste om en massa roliga stunder. Det är en händelserik tillvaro, men baksmällan väntar alltid bakom hörnet. Det gäller att lära sig spelets regler och stålsätta sig, även om det alltid gör lika ont att säga hej då till någon som kärt uppfyllt ens tillvaro. Vad jag just insett att jag inte beväpnat mig mot, var barnens egna uppbrott och avsked. Det gör riktigt ont. Det gör ont att förklara att bästa vännen inte ska bo här längre, det gör ont att svara nej på frågan om inte vi också kan flytta till Sverige och det gör ont att inte kunna säga att vi självklart ska hålla kontakten. Hur jag än tråcklar mina skyddsnät.
No comments:
Post a Comment