Jag kan ana solnedgången långt därborta i fjärran. Annars är allting svart. Flygplanet kränger och jag lutar pannan mot fönstret för att kunna se ut bättre. Var det inte lite aska som just flög förbi? Jag vrider på huvudet och letar i synfältet efter en flygvärdinna. Engelsmannen bad mig i förbigående att inte dricka så mycket i Barcelona, "du kan väl betrakta det som en detox-helg", försökte han när vi sa hej då. Och nu vill jag beställa ett glas vin för att lugna nerverna. Mitt och finskans förflutna är inte känt för att vara särskilt vitt, eller torrt för den delen. Men livet är ett annat nu.
Jag får plötsligt en vision av V, hur han satt på sin gamla trampcykel i plast när vi sa hej då. Hur han såg lite frågande ut. Det gör ont i hjärtat. Vad är det med det mänskliga sinnet, att det enda sättet vi kan föreställa oss att dö på är i en statistiskt orimlig flygolycka? Och att därmed flygplan är den enda platsen som vi, i var dödsångest, känner den ultimata kärleken för vara nära och kära?
Vi flyger söderut. Det är bra. För varje sekund har vi kommit en liten bit längre bort från Island. Jag ser DNs 3D grafik framför mig. Askmolnets rörelser, timme för timme. Var sjutton är den där flygvärdinnan? Jag bad förresten att få byta plats. Detta är ett tecken på ålderdom: Jag hamnade bakom ett gäng tonåringar. De gjorde häftiga utfall och verkade allmänt okontrollerade. De luktade tonårssvett och kändes alldeles för Final Destination för mitt morbida sinnelag. "May I change seats, please?" Så går det när man åker economy light. Men den här flygningen är nästan tom så jag fick sätta mig var jag ville. Nästan. Jag valde en fönsterplats precis vid höger motor. "Jag håller utkik, OK?" tänkte jag och sprayade på mig lite extra Hermèsparfym.
Det är faktiskt väldigt turbulent. Undrar om vi nått Frankrike än? Jo, mycket riktigt. Piloten bad oss just njuta av utsikten över Paris. Paris! Till och med vackert från ovan. Piloten låter bakis. Han trodde väl inte heller att det skulle bli någon flygning igår när de där flygvärdinneaspiranterna bjöd på efterfest i bastun. Man lever bara en gång.
Nu fick jag mitt vin. Det kanske är dags att börja njuta nu. Av välförtjänta dagar i Spanien. Vi ses.
No comments:
Post a Comment