Och där sitter de, längs husväggarna med ett glas rosé och en blick blasé. De sitter där med sina stora plåster över näsbenet, med sina omisskänliga blåtiror, med sina stygn i hårfästet... och de väntar. De väntar på en svunnen ungdom, att tiden för en gångs skull ska göra dem yngre. De väntar på nyvunnen uppmärksamhet, från sina upptagna makar och uppgivna älskare, från sina oberoende barn och konkurshotade arbetsgivare. Från vem som helst som råkar passera, där de sitter längs husväggarna och gapar. Med sina stora solglasögon och sina tomma glas.
No comments:
Post a Comment