Det är en prövning varje vår, när bikinin ska på. Det är som vi inte sett våra kroppar på ett år, de har visserligen hängt med där någonstans under kavajer och tunikor, men har liksom aldrig givit sig till känna. Plötsligt en dag kommer solen fram, som en blixt från en klar(blå) himmel. Vi kisar förvånat mot den, låter axlarna falla och börjar sakteliga tina upp. Jackan åker av, tröjan, byxorna, vi sätter på sig oss linnen och blottar axlarna, shorts för den modiga. Varje år blir vi lika förvånade: "Var det verkligen så här jag såg ut? Vad jag kommer ihåg var jag mycket snyggare förra året. Jag har en stark minnesbild av rutor på magen, jo, det har jag." (Mitt minne är aningen selektivt.)
Idag strålar solen på vår balkong och jag gjorde två förfärliga upptäkter i min avdammade solstol:
1. Jag har blivit väldigt... prickig. En gång i tiden kunde jag räkna mina leverfläckar: "Jag har 18 stycken." Nu är de överallt. De har spridit sig som en löpeld medan jag suttit i möten och klätt mig lager på lager. Vilket sätt!!
2. Låren. De har verkligen förlorat alla tänkbara konturer. Jag är säker på att jag inte såg ut så här förra året.
Hur ser väderprognosen egentligen ut för Barcelona i nästa vecka? Det är ju skrämmande det här med vattenbristen. Lite regn skulle faktiskt inte skada.
1 comment:
Jag kan inte annat än att hålla med. Det finns ju skäl varför jag gillar vintern. Lager på lager är liksom lite mer min melodi.
Härom dagen tänkte jag precis på alla mina nya födelsemärken. Fortsätter det i samma takt kommer jag vara helt ett enda födelsemärke när jag är 80. Läskigt!
Post a Comment