En mardröm

Jag drömmer att jag och barnen åker tunnelbana. Vi stannar vid en station och jag säger att vi ska gå av vid nästa. V och A missuppfattar, skyndar sig upp från sina platser och kliver av på perrongen. Jag ropar att de ska vänta. Jag kämpar med en tung resväska och kommer inte av. Jag ser i ögonvrån att barnen går in i vagnen på andra sidan perrongen. Jag ser tydligt Vs förväntansfulla blick och hans busiga lillasyter, som tror sig ha full koll och förlitar sig på sin bror i alla lägen. De hör mig inte. Jag inser att jag måste skynda mig och bestämmer att lämna väskan därhän. Jag ska just springa ut till mina barn när dörrarna slår igen mitt framför ögonen på mig. Tunnelbanan startar med ett ryck. I samma ögonblick åker mina barn iväg på vagnen i motsatt riktning. Jag skriker. Jag bankar på dörrarna för att uppmärksamma någon på det som just skett. Ingen ser. Ingen reagerar. Ingen bryr sig. Jag står ensam och desperat, separerad från mina barn. Jag känner stressen, hur den slår i bröstet, hur den, som jag, vill ut. Jag tänker på mina älskades reaktion, när de glatt vänder sig om för att säga mig något, stolta över sitt initiativ, och inser att jag inte hann, att jag inte längre finns där.

Sedan vaknar jag och undrar varför jag drömmer som jag gör. Varför är jag så rädd?Min separationsångest lämnar mig aldrig.