Nu har jag varit hemma från jobbet i tre dagar. Om det är onsdag idag vill säga. Jag är redan dagvill (och snart blir jag väl dagvild). Jag har hunnit med de flesta av mina önskningar, äta nyttigt, motionera och "ta hand" om mig själv. Nu har hjärnan (tyvärr) börjat vakna också. Jag har börjat reflektera över något. Det har att göra med namnet på min blogg. Det har att göra med min karriär. Jag har nämligen kommit fram till att jag inte har någon karriär. En gång i tiden trodde jag mig ha det. Uppenbarligen då jag skapade den här bloggen.
Min allra största dröm som var så dominant att den besegrade, eller snarare slog ut alla andra drömmar var att en dag jobba i Bryssel (den föddes faktiskt under JA-kampanjen till EU-medlemskapet, där jag var aktiv. Aktiv = gick på MUF-fester.) När ett jobb sedemera tog mig till Bryssel blev min främsta ambition att arbeta på Kommissionen. Det är nog därför jag tror att jag har gjort karriär, för att jag levt en dröm och nått ett mål.
För mig och i min värld ("the world according to MilouK" som engelsmannen säger när jag hävdar med bestämdhet att man inte kan ha strumpor i gymnastikskor när man har shorts på sig), är karriär = makt. Eller i alla fall att befinna sig så nära makten man kan komma. Under mina år som nationell expert har jag lyckats komma nära makten några fåtal gånger. När det händer blir jag euforisk. Jag får gåshud och hjärtklappning. Ungefär i den ordningen.
Jag erkänner. Min attraktion till makten yttrar sig alltså fysiskt. Men jag har två barn. Jag säger därmed inte att det inte går att göra karriär om man har barn, men jag har en handfull vänner som gör karriär (begreppet redan definierat). En pressekreterare vars arbetsdag börjar när Kommissionären går och lägger sig. Då har hon funnits vid hans sida hela dagen. En annan nära vän som aldrig lämnar jobbet, som för övrigt består i en synnerligen kallhamrad och äregirig miljö, före 19.30 på kvällen. Det är otänkbart att gå tidigare. Dessa underbara kvinnor är singlar. Jag vet inte om det är en tillfällighet.
Det finns inget skandalöst över dessa exemel men jag brukar ta fram dem när jag funderar över, eller trånar efter en eventuell karriär. Sedan tänker jag på barnen. Eftersom vi båda arbetar heltid+ (nej, det där var inget typo) har vi barnflicka. Här är heltid dessutom heltid, inte som i Sverige där alla ändå hämtar sina barn kl 16 på dagis. Det är en ynnest att ha barnflicka. Det har underlättat för vår familj på alla plan. Dels kan barnen komma hem i rimlig tid på eftermiddagen, dels kan de äta ordentlig middag och göra sig klara för kvällen utan stress. Vi kan dessutom klara av några timmars extra arbete på jobbet, få iväg det där sista mailet och hänga kvar på mötena som drar ut på tiden. Inte för att man kanske vill utan för att det är nödvändigt. Det hör vanliga jobb till. Men med dessa ynka extratimmar gör jag inte karriär. Karriär gör jag när jag levererar det där lilla extra, när jag gör mig på riktigt tillgänglig, när jag går den där extra milen för min arbetsgivare. När jag är tillräckligt utvilad och min hjärna är så pass funktionsduglig att stundtals kunna briljera, verbalt och på papperet (alla med barn, och kanske några utan också, vet att detta inte inträffar särskilt ofta). Och det finns en hake till. Det finns en fråga som jag måste ställa mig, vare sig jag vill eller inte: Är jag beredd att kompromissa med min tid? Är jag beredd att se mina barn än mer sällan än nu? Jag går tillbaka till det där euforiska tillståndet och svarar: Kanske är jag faktiskt det. Men jag måste vara ärlig och säga att jag inte besitter den energin just nu.
Så min dröm om en karriär lever kvar. Och frågan som återstår, och antagligen den viktigaste av alla, är förstås om arbetsgivaren kommer att vilja ha mig igen, baserat på de val jag hittills gjort?
No comments:
Post a Comment