Jag ringer honom på jobbet och säger att jag inte kan sluta gråta för att jag inte kan sluta gråta. Det är mitt på dagen. E sover i sin spjälsäng och min städerska står och stryker i rummet bredvid. Nu är de här igen. Tårarna. Det har hänt förut och det är inte välkommet. Det svarta. Det kalla. Det är som någon trycker på forward och tiden går i en annan hastighet än min egen. Jag håller i mig för att inte falla men jag tappar kontrollen. Känslan är svindlande. Det susar i öronen och jag vill bara sätta mig på golvet med huvudet i händerna och återfå balansen. Livet snurrar för fort, som snurrar det ifrån mig. Jag har hamnat efter mig själv och jag vet inte hur jag ska komma ikapp.
Engelsmannen säger att han vet att det är en kortsiktig lösning, men att jag ska äta lite choklad. Jag ser i mitt inre hur han sitter och blickar ut över ett kontorslandskap. Hur han trycker luren mot sitt öra, sitt ansikte, mot sina läppar så att ingen ska höra vad han säger. Så att ingen ska höra att hans äkta hälft blivit galen. Jag gör inte som han säger. Kanske hade chokladen hjälpt. Antagligen inte. Det här berget är obestigbart. Jag står vid foten av det och kan ingenting göra.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Söta! Det är ok att gråta. Jag gråter jämnt och jag har bara ett barn.
Du klarar det! Det blir bättre. Det säger alla. Och med tanke på hur många som sett sina barn växa upp och fortfarande är i sina sinnens fulla bruk så går det. Det ordnar sig. Kämpa på!
Inte kul... Kan känna känslan hur väl som helst, vet hur läskigt det är. Var rädd om dig, gråt om du behöver det för det hjälper. Och snart blir det bättre!
Brysselkakan och Susanne! Ni anar inte hur det tröstar, att läsa att andra känner som jag ibland. Det gör mig lite mindre galen. Tack!
Post a Comment