Komplicerat var ordet

Det var så längesedan jag skrev. Jag vet inte varför. Kanske håller jag andan. Kanske kretsar allting fortfarande kring lilla E och allt det vi upplevde för inte särskilt längesedan. Det går bra. Varje dag utan anfall är ju bra. Och jag tror mig slappna av. Jag tror mig slappna av tills hon gör en häftig rörelse, nickar till lite för snabbt eller tappar balansen. Då rusar hjärtat. Men det går bra. Än inga tecken på försenad utveckling eller andra men. Än bara sprudlande blickar och imse vimse spindelberoende. Som vi älskar våra barn. Som ingenting annat spelar någon roll. Men vi har mer på agendan. En flytt. Över kanalen. Skräckblandad förtjusning, men mest bara skräck. Jag som lärt mig avsky förändring. Och hur kan jag flytta från ett liv jag älskar? Vill inte. Vill bara bo i en skyddad expatsvärld på fina gatan med fina skolan och fina tjänstebilen för alltid. Jag är den konservativa medelklassnobben personifierad. Inte är jag stolt, bara ärlig. Jag tänker förbjudna tankar som jag inte kan dela med någon. Hur ska jag klara svenssonlivet i läskiga London? Komplicerat är ordet. Fruktan är känslan. Och den äter upp mig innan jag ens hunnit packa den första kartongen.