Skruvat värre

Jag och min engelsman har varit tillsammans i elva år. Jag har alltid tagit för givet att jag är den som älskar mest i vårt förhållande. Om det är mätbart eller inte har jag aldrig tänkt på, bara varit slav under min självkänsla att det måste vara omöjligt att älska mig så mycket som jag älskar honom. Det har varit en sanning för mig. Jag har alltid agerat utifrån den sanningen, i alla val vi gjort, alla beslut vi fattat. Tills härom kvällen när vi tjafsat om något obetydligt och engelsmannen hasplar ur sig, nästan i förbigående (observera att han vanligtvis är lika romantisk som plåt-Niklas) att han söker efter kärleken i mitt ansikte, han väntar på kärleken i min blick. Och med de orden insåg jag, och vetskapen slog ned som en blixt från en klar himmel, att min man också är en människa, att han älskar mig och behöver min kärlek tillbaka. Detta tog mig elva år eller en hundradels sekund att förstå.