Snart har jag varit hemma i två år. Jag hade 24 månader sparad mammaledighet från Försäkringskassan, också kom E och jag har fyllt på potten ytterligare! Men det börjar suga i jobbtarmen, vare sig jag vill eller inte. Jag försöker ständigt förklara detta för min mamma, men jag lyckas aldrig. Mamma, med sina härligt nordiska värderingar och samhällsjälvklarheter att man ska dela på tiden, att om den ena lämnar, ska den andra hämta etc. Enligt henne kan man lämna kontoret i tid för att umgås med sina barn och ändå göra ett heltidsjobb. Jag och engelsmannen tittar uppgivet på varandra och hasplar ur oss varsitt "but"... För i den här omoderna, konservativa staden, i alla fall på de jobb jag känner till, kan man inte gå hem på eftermiddagen. Och när kontoret innefattar en kuperad stad på andra sidan Atlanten och några andra städer där emellan, då kan man heller inte gå hem på eftermiddagen.
Jag pratar med mina arbetande mammavänner, och när jag säger att jag vill börja jobba snart, säger de: "you are brave". Och då blir jag lite rädd och kommer ihåg hur våra liv såg ut innan jag kom på att jag förbarmats med Svea Rikes föräldrarförsäkring. Jag hukar nästan för tanken att stressa livet ur mig och mina barn. Är det verkligen möjligt?
På skolgården träffar jag en av mammorna som jag vet har liknande bakgrund som jag, hon har gjort några år som konsult, sedan några år på EU-Kommissionen och är nu direktör för ett spanskt forskningskonsortium. Jag undrar om hon har lust att titta på mitt CV någon dag och kanske ge lite tips och råd om vad som händer kring Schumanrondellen just nu. Hon blir jätteglad och smickrad, säger hon. "Jag var själv i din situation för bara två år sedan, självklart ska vi träffas och diskutera. Du kan väl komma in till kontoret någon dag?"
Jag blir lika glad och smickrad och hoppet tänds för mitt inre igen. Det är dags att bygga vidare i livspusslet. Jag ska bara amma först!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
6 comments:
Klart det går! Du är ju praktiskt taget redan anställd på det där spanska forskningskonsortiet.
Ja, jag vet. Men jag kan inte jobba på ett spanskt forskningskonsortium och heta MilouK . Det vet du lika bra som jag.
Du får väl ta Marikakakakaa!
Du har fått en Blog Award av mig.
Hej, vad kul att hitta din fina blogg! Lycka till! Jag är själv en karriärfokuserad tjej och mamma, dock bara till en liten kille än så länge. Om några veckor återgår jag till arbetslivet, det skall bli mycket spännande att se hur det går att kombinera familjelivet och jobbet (av det slag där i princip bara män avancerar och man får höra att man jobbar deltid då man går hem klockan 18).
Hej Anonym! Tack for din kommentar och lycka till med jobbet. Jag tyckte det gick bra att kombinera jobb och ett barn (det var samma attityd pa mitt jobb som du beskriver med halvtidsvarning om man arbetade 45 h i veckan), men det blev svart nar andra barnet kom, och det daliga samvetet, och utmattningssymptomen... Beratta garna hur det gar!! FORZA!!
Post a Comment