Mänskligt?

Vi har slutat med skolskjutsen för V och det pays off. Min schoolrun är numera över två timmar lång och idag gled jag i mina allra smalaste Levis Curve Id (eller... Det finns ett par till i garderoben, men de har jag liksom aldrig kommit i). Jag hade glömt hur oerhört bekväma de är.

Är det inte intressant, att det som ter sig så viktigt en dag, är totalt oväsentligt en annan. Förra veckan började en leverfläck på magen att blöda. Jag tog genast kontakt med min läkare som efter att ha tittat på den, direkt bokade en tid med en dermatolog. Min oro var oöverstiglig. Jag som solat solarium som en dåre i mina tonår, jag som älskar solen fast jag är så ljus, jag som bränt mig oräkneliga gånger. Jag läste på nätet och det var ju uppenbart vad en blödande leverfläck var symptom på. Och ni vet den där känslan, av ett Facebookens timeline, att man efter tiden hos doktorn inte riktigt vet hur livet kommer att se ut. Och man vill inte prata med någon, inte riktigt planera något förrän man är ute på andra sidan. Ute på andra sidan beskedet. I mitt fall var dermatologen inte orolig, men jag måste göra ett återbesök om två månader. Leverfläcken hade efter blödningen torkat ihop och ramlat av, så hon kunde inte utföra en biopsi.

Så nu sitter jag här i soffan och gläder mig åt att jag bär ett par Levis Curve ID. Löjligt är det, men antagligen ganska mänskligt.