Den kravlösa leken

Det är något visst med rutiner. Tryggheten i givna sammanhang och mönster överträffar allt spretigt och oförutsägbart. Emellertid kämpade barnen emot i morse när det var dags att gå upp och gå till skolan, efter en fantastisk påsk. Frivilligt eller inte, men för våra barn och särskilt för V som snart är sju, går mycket av tillvaron ut på prestation. Inte bara i skolan men även på simlektionen, på fotbollsplanen och framför Wii. Jag önskar honom ibland en kravlös tillvaro, så som jag minns min barndom, men även leken är tävlingsinriktad bland hans kompisar. På loven brukar V gå på tennisstage på Leopold Tennis Club. Ett fantastiskt ställe med mycket utelek och frisk luft. Sista dagen på varje stage utses en person från varje årskull som presterat bäst under veckan som gått. Det slutar alltså med tårar och besvikelse för min V, trots att han haft jättekul. I år valde jag istället en arts and crafts stage. Inte så mycket för att jag ville eliminera tävlingselementet, mer för att lilla A bönat och bett om att få pyssla, och att det alltid underlättar logistiken att ha barnen på samma ställe. Barnen var överlyckliga! Varje morgon vaknade de med solsken i blick och varje eftermiddag kom de strålande hem med nya små konstverk. Sedan åkte vi till London och barnens tillvaro förgylldes av kusiner, mostrar och fastrar på bästa lekhumör. Och det vill jag åt: den kravlösa leken. När barnen bara leker och inte ägnar sig åt benchmarking. Jag tror de mår bra av det ibland. Men nu sätter sista terminen igång och redan ikväll blir det läxläsning. Rutiner och mönster. Inte så illa det heller.