Med engelsmannen i San Francisco, en snuvig tioveckors och två superenergiska barn, slappar jag framför TV:n när alla äntligen har somnat. Jag är trött, ensam och ledsen men jag vill inte gråta. Det är liksom inte värt det, för egentligen är jag lycklig. Jag är bara så sliten.
BBC visar sitt hyllade Frozen Planet och plötsligt befinner sig kameran och tittarna i ett ide tillsammans med en isbjörnshona som just fött sina fem ungar. Honan är utmattad, hon ligger på sidan och sover, men det hindrar inte hennes blinda, kala små bebisisbjörnar att tulta runt på henne tills de nöjt börjar dia. Kameran zoomar in de där oskyldiga och utsatta nyfödda, hur de njuter av sin mammas närhet, hur allt de vet är att bli mätta och växa sig starka.
Då kommer tårarna. Trots att jag lovat mig själv att inte gråta blir jag totalt ödmjuk inför livets under där i TV-soffan. Jag känner plötsligt fullkomlig sympati... och visst avund, för den där vackra, starka isbjörnshonan som tryggt låter sig somna, som litar på att hennes ungar följer sin egen instinkt, att de till slut hittar rätt. Jag gråter länge den kvällen och det känns riktigt, riktigt bra.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment