Ibland måste jag fly. Ibland måste jag rymma från mina kollegor. De beter sig som vargar, som planlöst stryker omkring med tungorna hängande, flåsar, hungrar efter nästa befordran, flåsar efter att komma ännu ett steg närmare makten. Flåsar och flåsar. Blodtörstar.
Jag är ingen Rödluvan, snarare en irriterande liten fågel på en trädgren som iakttar flocken, som ibland kommer för nära de där vässade klorna och dreglande käftarna. Som när som helst lyfter, avlägsnar mig och låter flocken stryka vidare. I alla fall så inbillar jag mig, eller övertygar mig om att jag är en fågel. Om sanningen ska fram är jag beroende av mitt jobb. Som vargarna. Bara inte lika uppenbart flåsande. Inte lika hungrig. Blodtörstig.
Jag var hungrig. Jag gav upp. De är trots allt vargar. Jag är trots allt en fågel.
Jag är ingen Rödluvan, snarare en irriterande liten fågel på en trädgren som iakttar flocken, som ibland kommer för nära de där vässade klorna och dreglande käftarna. Som när som helst lyfter, avlägsnar mig och låter flocken stryka vidare. I alla fall så inbillar jag mig, eller övertygar mig om att jag är en fågel. Om sanningen ska fram är jag beroende av mitt jobb. Som vargarna. Bara inte lika uppenbart flåsande. Inte lika hungrig. Blodtörstig.
Jag var hungrig. Jag gav upp. De är trots allt vargar. Jag är trots allt en fågel.
No comments:
Post a Comment