Det är förstås inte kläderna som gör att jag älskar hösten. Det är något annat. Hösten är melankolisk, bitterljuv, lidelsefull. Hösten är ett avsked utan löften, utan förhoppningar. Hösten är ett faktum. Den är jag.
Min terapeut frågade mig en gång om jag påverkas av vädret. Jag sa nej. Jag föraktar bara januari. Januari är som en nynazist, tom, glåmig, oinitierad. Januari är som att befinna sig mitt i tunneln under engelska kanalen. Tänk om tåget stannar just där? När det håller maxfart, tio minuter in i tunneln och tio minuter kvar. Det är som att befinna sig i helvetet. Jag är under vatten, under jord och det är lika långt till båda ändarna. Det är lika långt till Förenade Kungariket som det är till Frankrike. Om det börjar brinna, vart tar vi vägen? Om vi måste evakueras, ska vi då gå tillbaka? Hur lång tid tar det? Finns det ledljus? Varför står det inget om detta på hemsidan, på säkerhetsinformationen i restaurantvagnen?
Januari är omöjligheten att hålla sig kvar i höstens vackra melankoli. Det är för kallt. Kashmirtröjan värmer inte längre, stövlarna är för kalla och handskarna redan slitna. Det var ju kalvskinn, för fan. Mörkret och kylan reserverar, stänger in, isolerar. Det finns inga färger kvar. Allt är gråskala. Jag kan lika gärna bo i Murmansk. Våren är så fjärran att jag inte ens kan minnas den. Det gör ont när knoppar brister, ja, det är möjligt, men jag föredrar smärta framför stagnation. Januari är stelnad. Jag rör mig som en vaxdocka. Blir till ett lik.
Januari är helvetet, är döden. Jag kan aldrig mer värja mig.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Men du vet ju att det som inte dödar, härdar. Det är det man får göra i januari. Härda! Och njuta av de dyra och vackra julklapparna man gav och fick.
Post a Comment