Morbid slutledningsförmåga

När någon dör följs alltid nyheten av en och samma fråga: hur dog han? Vi måste veta hur han dog så att vi kan avskriva oss döden.

Han dog av en överdos. Jag knarkar inte.
Han dog i lungcancer. Jag röker inte.
Han var utan bälte och krockade med ett träd. Jag kör aldrig bil utan.
Han fick en elstöt när han bytte glödlampan i hallen. Han måste ha varit vårdslös.

Så fortsätter våra slutledningar tills vi känner oss alldeles säkra på att vi aldrig kommer att dö.

Vår rädsla för döden undgår all logik och det är inte mer än rimligt. För inget gör så ont som att drabbas av döden. Den sveper in som en Mumintrollets Morran och sprider kyla i märg och ben, och vi blir aldrig varma igen. Döden drar undan mattan och tar ifrån oss vår barnsliga trygghet. Vi blir plötsligt lika gamla som våra föräldrar, eftersom de inte heller vet hur man hanterar förlust. Vi tittar på varandra i förvirring. Skorna står ju kvar. Jackan hänger i hallen. Ballongen från födelsedagen blåstes upp med luften från hans lungor. Allt existerar utan hans själ. Hur förstår man sådant?

Ingenting blir någonsin sig likt.