Southampton ToR

Det bästa med London är att varje stadsdel känns som en liten stad. Kanske inte som Västerås och Linköping, men ändå som ett ställe där man känner brevbäraren vid namn och hälsar på spärrvakten i tunnelbanan.

Häromdagen skulle jag och V ta spårvagnen i Wimbledon och i trappan ned till perrongen satt en mycket vilsen och mycket ledsen flicka. V såg henne genast och sa: "mamma, hon är jätte-emsam". Det var hans ord som fick mig att för första gången på åratal stanna upp. Jag gick fram till den snyftade flickan och frågade om hon var OK.

"Jag har fått missfall och min pojkvän har lämnat mig. Han säger att det är mitt fel och jag hann inte ens äta frukost. Jag vill åka till min mamma i Southampton men jag har inga pengar." Min son tittade allvarligt på henne och sedan på mig. De bedjande blickarna fick mig att öppna handväskan och plocka upp en tiopundssedel. Flickan torkade tårarna och sa bestämt: "Det kostar 17 pund". Jag grävde vidare och hittade återstoden. Sedan talade jag om för henne att pojkvännen inte var värd det, att det var bäst att åka hem till mamma och att hon nog skulle träffa en bättre kille nästa gång. Hon kramade pengarna i näven.

Jag och V åkte vidare. Efter kaffe på Starbucks, besök på Joseph's och Boots åkte vi tillbaka. Flickan satt kvar på samma plats som vi lämnat henne. Hon såg lite glad ut. Hon låtsades inte se mig, men jag stannade till och frågade om hon inte skulle försöka ta sig till Southampton snart. Jo då, hon var på väg. Men en man hade ringt efter ambulans och hon hade fått förklara att hon trots sin ringa ålder och späda kropp mådde bra, sedan kom två patrullerande kvinnliga poliser och frågade hur gammal hon var och att hon inte borde sitta på en betongtrappa hela dagen och nu kom jag igen, och frågade när hon skulle ge sig av. Tårarna hade torkat och hon försökte dölja ett svagt men nöjt leende.

Människor kanske bryr sig trots allt. Även när man är väldigt

emsam.