Den slår ned som en bomb. Hemlängtan. Det oundvikliga för en utlandsvenska i januari i Bryssel. Den slår ned som en bomb och slår igen likt en fotboja runt min bleka vrist. Jag kommer inte undan. Jag resonerar med mig själv som vore jag min bästa vän: du hade inte kunnat gjort det annorlunda. Du var så hungrig, det gick inte att stänga in dig. Du drog fram som en, om än en väldigt sårbar, ångvält genom Europa och med armar långa som Mr Tickles tog du det du ville ha: jobbet, mannen. Sedan barnen, gudagåvorna. Adressen. Närheten till London och Paris, kulinariska hål i väggen, det dynamiska umgänget, flexibiliteten, spontaniteten. Mångfalden. Öppenheten. Pain Quotidien.
Om natten drömmer jag om stigen ned till vattnet på sommaren, om sparkturerna till skolan på vintern. Om doften av mammas kaffe på morgonen, om mormors kök på landet och mormors kök i stan. Jag drömmer om solnedgången över fjärden, om nattbaden och fisketurerna. När jag knäcker nacken på en torsk i morfars båt och längtar tills den ligger i stekpannan. Jag söker djupare och frågar mig vari min hemlängtan ligger och jag svarar att det ligger en sorg i att mitt förflutna inte reflekteras i nuet, att mitt öde tagit mig från en extrem till en annan.
Men så sitter jag där på passagersätet under vår gemensamma school run. Vintertröttheten värker i ögonen. Vindrutetorkarna jobbar i ösregnet. Jag upptäcker ännu en trasig nagel, försöker åtgärda den med hjälp av tänder och lite saliv. Barnen nynnar Emil i Lönneberga i baksätet. Jag tittar i smyg på engelsmannens profil, hans vackra drag, hans starka händer, hans fysiska, självklara närhet och värme. Och jag vet varför. Och när jag vet varför släpper fotbojan taget en aning runt min ömmande vrist. Men bara en aning. För doften av havsluften, doften av nyfallen snö och mormors rostade bröd ligger kvar så som i drömmen och jag försöker vara tacksam för livets alla dimensioner. En hastig blick av kärlek från förarsätet mildrar. Den mildrar på januaris gråaste dag.
7 comments:
Stockholm i januari är 40 nyanser gråare än grått. Inte så mycket att längta till.
Åh vad fint skrivet! Bor själv 60 mil från min fästman, familj och vänner nu när jag studerar. Man vet att det är självvalt, men vissa dagar går bättre än andra. Små små saker i vardagen kan vara det man saknar som mest. Hjärtat värker lite hela tiden, då påminner jag mig själv om varför jag gjort detta val och alltid kommer jag fram till samma sak: jag hade gjort samma val igen. Tack för en inspirerande blogg, framförallt med Dukan dieten som jag följer och har nu endast 3 kg kvar till målvikt!
Hej Helena! Tack för din kommentar. Ja, det är bra att blicka inåt ibland och ifrågasätta, eller i alla fall undra över sina val. Jag känner som du, jag hade gjort samma val igen, men jag måste bara hitta ett sätt att ge utlopp för allt det jag står för i en värld som inte ser ut som "min".
Kul att Dukan funkar för dig också!
Så vackert du skriver om hemlängtan. Jag blev nästan lite gråtig. Det är första gången jag skriver på din blogg men är inne varje dag. Du har ju inspirerat mig till att börja tänka Dukan. Jag har lyckats bra fastän jag använder en del fett som grädde i kaffe och kokosfett till stekning. Fortsätt att skriva vackert om livet och längtan och ha det så bra.
Hälsningar Anna-Hulda!!
Kära Anna-Hulda!! (Världens finaste namn, by the way) Tack! Längtan och saknad, mina expertområden :-)
Vad kul att din personliga Dukanlösning fungerar för dig. KRAM!
Å vad vackert skrivet! En njutning för sinnet :-)
Modesty!! Jag blir så glad.
Post a Comment