I en tid av förändring

I år måste vi flytta. Igen. Vi hyrde ett townhouse som var som mitt eget i fyra år. Jag älskade det där huset, med dess slitna parkettgolv, öppna ytor och höga tak. "Det här huset har bra karma", sa Liina som hyrde före oss men som flyttade till pojkvännen i Luxemburg för att hon var höggravid. Jag var också höggravid och satt på en stol med fötterna på en annan och pekade svettigt åt de ännu svettigare flyttkarlarna var soffan skulle stå. Vi fick ännu ett barn. Husägaren skiljde sig smärtsamt och orkade inte med vårt kärleksfulla hus, sålde det till en ukrainsk advokat och vi fick snällt flytta vidare. Vi fann en paradvåning på Kommissionens intranät, SMEG-kök, stora badrum, öppen spis, öppen planlösning, avsaknad av själ. Ägaren är ambassadör, förordnandet tar slut i år, det visste vi om, så vi måste vidare. Igen. Men jag har börjat bli ombytlig. Jag längtar nästan förändringen. Jag drömmer om en trädgård igen, kanske kan vi hitta ett ställe med ordentliga garderobsytor den här gången, och trevliga grannar. Hur jag än känner inför omställning lever jag på hoppet att allt bara kan bli bättre. Det är en tröst i en tid av förändring.