Egentligen letar jag efter barnens regnkläder. Istället hittar jag en flätad korg med gamla böcker. Pappa Pellerins Dotter, En Tordyvel Flyger i Skymningen, Det Blåser På Månen, Hugo och Josefin, Om Livet Är Dig Kärt. Jag sätter mig på det dammiga källargolvet och bläddrar. Kvar är saltet från lakritsen jag åt en regnig sommardag på landet. Det har klibbat fast femte kapitlet i Pappa Pellerin. Lukt av nytvättade lakan. Kalla fötter som gått barfota i blött gräs. Mamma och mormors röster. Outsäglig saknad av pappa.
Jag fylls av ett smärtsamt vemod och den där avskyvärda känslan av medlidande. Av ömkan. Av att vara liten, rädd och så väldigt sårbar. Aldrig var det synd om mig.
Jag bär upp korgen och dammar av min nyfunna skatt. En efter en ställer jag barnböckerna i hyllan som vore de fabergéägg. Min eskapism. Mina minnen. Mina minnen av skräcken, saknaden och kanske någonstans av styrkan. Men mest av allt av den där saltlakritsen. En regnig dag på landet.
No comments:
Post a Comment