Ni vet hur det känns. Det är sen eftermiddag. Barnen är trötta och hungriga. Den ena skriker högre än den andra. Jag kämpar med humöret, gör allt för att undvika offentlig uppläxning. Jag räknar: "Ett, två, tre...Kom igen nu, barnen. Vi är snart hemma."
Då kommer lilla paranta damen fram. Hon tittar förskräckt på Lilla A som använder hela sin röstkapacitet medan tårarna strömmar ned för hennes kinder. Lilla paranta damen vänder sig till mig:
"Aldrig har jag sett något liknande. Vad är det med dina barn? Man blir ju rädd."
"Ja du", säger jag uppgivet. "Den ena vill ha ett kex och den andra vill inte gå hem."
Damen blir uppenbart provocerad av mitt svar (jag försökte bara hålla det kort för att spara på energin. Det var långt hem.)
"En sak ska du veta, Madame", skäller hon, "I Belgien skriker man inte som barn. Man frågar sin mamma hövligt om man kan få ett kex, s'il vous plait. Aldrig har jag sett något liknande."
Bli inte förvånad om antalet paranta damer i Bryssel minskat sedan igår.
2 comments:
Om jag varit på samma plats som dig, hade jag hjälpt dig att minska denna sort av damer.
Beundransvärt att du lyckades hålla humöret vid liv och inte delade ut något barnförbjudet till denna mun som hade något att säga.
Tack Marie! Jag hade behövt dig där. Det räcker med att man själv tycker att ens barn är ouppfostrade, att höra det från en utomstående som samtidigt blandar in nationalitetsfrågan, är svårsmält!
Post a Comment