Var hälsad, första advent

Inget är vackrare än första advent. Och inget gör så ont. Många tycker inte att julen är särskilt underbar. Det förstår vi först när vi själva står inför en sådan jul. En inte så underbar jul.

Men barnen. Vi måste anstränga oss för barnen. Också anstränger vi oss för barnen. Och barnen anstränger sig för att de vuxna gör det, och vi äter vår sill och vi öppnar våra julklappar, och vi låtsas inte om vårt magknip. Vi låtsas inte om att frånvaron av de som skulle varit med är så påträngande att vi egentligen bara vill sätta eld på granen, dra duken av långbordet och kasta ut den där jävla Kalle Anka genom fönstret.

Vi anstränger oss och vi låtsas och vi tiger och blundar och när juldagen kommer är vi så utmattade att allt vi kan göra är att dåsa i soffan framför den ståtliga högmässan. Vi skyller på glöggen fast det egentligen bara är den där orubbliga saknaden som gjort sig påmind igen och vi är så olidligt tacksamma att julen nu äntligen är över så att vi kan sluta vara starka, lyckliga och leende när det enda vi önskar med våra brustna hjärtan är att allt ska vara som det alltid har varit, trots att vi vet att ingenting någonsin blir sig likt igen.

O helga natt, snart är våren här.