Much ado about nothing

Barnen på en veckas Londonäventyr, mamma på väg tillbaka till Stockholm, engelsmannen i en taxi till Heathrow, sedan L.A, jag står i badrummet i Bryssel och plötsligt sipprar en klar vätska nedför mina ben. Inte som förra gången då det kändes som en vattenballong spräcktes. Bara ett odefinierbart, förvirrande sipper. Jag står där, mitt i vitkaklet i flera minuter. Jag vill inte ringa min doktor, vill inte oroa varken mamma eller engelsman i onödan, vill definitivt inte gå upp till sjukhuset. Jag avskyr much ado about nothing och det är trots allt tredje gången jag gör det här. Borde veta. Jag tar mamma på lunch istället, tänker att om det fortsätter sippra, då går jag upp till BB för en fostervattensanalys. Medan mamma dricker sin iskalla Chablis i solskenet försöker jag koncentrera mig på mina grillade grönsaker, men allt jag kan tänka på är hur engelsmannen boardar till Kalifornien medan mina värkar drar igång. Jag ringer sjukhuset och förklarar situationen, de ber mig komma förbi för säkerhets skull. Mamma tar mig i handen.

Falskt alarm. Jag ber alla sköterskor om ursäkt tio gånger för att jag tog upp deras dyrbara tid. De ler snällt och säger att vi ses snart igen. Den erfarna tvåbarnsmamman vinkar av sin egen mamma och fäller en tår. Det känns lite ensamt, lite läskigt och mycket, mycket spännande.